Ibland, eller rättare sagt ofta, saknar jag att inte ha jobbarkompisar längre. Att inte finnas med i en arbetsgemenskap som förut. Det är smärtsamt och kan göra ont i mig.
Fast nu är det som det är just nu. Hur det blir i framtiden vet jag inte. Jag drömmer om att kanske en dag hitta till ett jobb som jag klarar av trots den stresskänslighet som jag lever med. Jag har inte gett upp hoppet även om det vissa dagar känns tröstlöst.
Där har trots allt funnits perioder när jag klarat att arbeta till viss del. Det har känts härligt att vara med i en arbetsgemenskap igen.
Det är viktigt för en människa att känna att man finns med i ett sammanhang. Ofta i vårt samhälle idag tror jag att det är genom arbetet som vi hittar en känsla av sammanhang. Men vad gör vi då när arbetet inte längre finns där för oss av någon anledning?
Genom åren som sjukskriven när jag saknat arbetsförmåga och inte klarat pressen att vara anställd, har jag kompenserat det genom ideella saker som att vara sagotant på ett dagis varannan vecka. Jobbat i Röda Korsets second-hand-butik en gång i veckan. Jobbat ideellt inom Svenska Kyrkan i barngrupper och med deras kyrkoblad med den kraft som jag haft just då.
Just nu är jag i en fas där jag funderar över hur jag vill gå vidare med mitt liv. Jag har något viktigt för mig som får mig att ta mig igenom de här faserna. Min känsla av sammanhang med naturen.
Det är så stort att ha fått ett liv som människa på denna jord och att få vara en del av det fantastiska universum och den natur som jag lever tillsammans med, tycker jag! Den kärlek som finns i naturen och som omsluter oss alla. Antingen vi känner det eller inte. Villkorslöst.
