tisdag 30 november 2010

Till en utmattad - Pauser


"Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". Sa han, min guide som höll mig i handen när jag satt där ute på havet med höga vågor runt omkring och inte kunde se någon möjlighet till att det oroliga havet i mig skulle stilla sig. Stilla sig så att jag skulle kunna hitta en ö att segla mot, lägga an och till och med kanske gå i land. På stadiga ben. Det kändes omöjligt att jag skulle nå dit igen.

"Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". På något sätt nådde ändå hans ord in till mig. Trots att jag var så uppe i varv att jag, faktiskt, inte ens klarade att sitta ned under hela tiden jag var där för att få hjälp. Rastlös vandrade jag runt i rummet, full av oro och stress.

Jag ville bli frisk till varje pris. Jag hade viljan. Så jag ställde äggklockan på 60 minuter när jag kom hem. Varje gång den ringde gick jag och satte mig. Jag vågade inte blunda då. Jag bara satt där en stund på stolen eller i fåtöljen. En gång i timmen landade jag. Sedan reste jag mig, satte äggklockan på 60 minuter och körde på för fullt igen med den kraft jag hade.

Och där, på ett så enkelt sätt, kan jag tänka nu, tio år senare. Där, precis där, började min landning. Eller min väg till den där ön som jag skulle gå i land på med stadiga ben och lämna mitt stormiga hav.

Varje gång jag får bakslag på min väg idag, så hittar jag tillbaka till de här orden: "Egentligen är det inte så svårt. Det är bara att sätta sig och ta en paus en gång i timmen". De där orden fick mitt liv att mycket långsamt börja vända, från stress, oro och svåra sömnstörningar till lugn, tillit och den läkande sömnen.

måndag 29 november 2010

Det bästa med att vakna


Det bästa med att vakna är att varje morgon är en ny chans! En chans att göra det jag inte hann igår. En möjlighet att räcka ut den hand jag hållit inne med så länge. Tid att ge som jag inte gav. Möjligheten att lägga ned mina vapen i en konflikt, sluta kämpa för att bli vinnare och verkligen bli en vinnare genom att säga "Jag älskar dig!".

En ny dag är möjligheten att kunna be om förlåt för det som hände, det jag sa, det jag inte gjorde. Det bästa med att vakna är möjligheten att få börja om på nytt.

Varje dag jag vaknar kan jag bestämma mig för att leva så som jag vill leva.

Varje dag jag vaknar kan jag bestämma mig att sluta vara den jag inte vill vara.

Varje dag kan jag bestämma mig för att leva genom och i kärlek till andra människor och till mig själv.

Varje dag kan jag välja att se glädjen utan att för den skull inte vägra mig själv tårar.

Läkande tårar ger en skön känsla efteråt. Läkande tårar är ett reningsbad för själen. Läkande tårar öppnar vägen till skrattet.

"Tårarna i sängen förvandlades.

Till vattenfall av skratt!"

(Anna-Karin Mattsson 2010)

söndag 28 november 2010

Första advent


Hjälp! Jag har glömt att ta fram adventsljusstaken! Jag menar, alla de elektriska ljusstakarna tog jag fram. Och adventsstjärnan till fönstret och den där stjärnljusslingan i hallen och en ny ljusslinga till den meterhöga cypressen intill trappan därute. Men adventsljusstaken, den riktiga, den för de fyra levande ljusen, den glömde jag!

Jag undrar var jag har den någonstans? Jag får leta högt i ett skåp. Den är i mässing och den var dyr en gång i tiden.  Köpte den med tanken att ha den resten av mitt liv. Att den skulle följa mig genom livet och det har den gjort så här långt. Ja, om jag nu lyckas hitta den den här julen också, förstås.

Många ljus har brunnit och slocknat i den ljusstaken. Mycket har just den ljusstaken sett och hört om nu ljusstakar kan se och höra.

Länge hade jag mossa kring ljusen. Ett år kom jag på att jag skulle ha småsten i ljusstaken i stället för mossa. Det blev så fint så småstenarna har fått vara kvar. Det är mer brandsäkert så också.

Hoppas, hoppas att jag hittar ljusstaken idag. Hoppas, hoppas att jag har fyra nya stearinljus hemma... Hoppas, hoppas att jag kan tända det första ljuset idag. Äta lussekatt, dricka glögg och smaska på pepparkakor med ädelost. Fira advent.

Nu måste jag leta...

Utmattad? - Meditation


Om jag ska välja en enda sak som varit särskilt viktig för mig på min väg från utmattad till där jag är idag, så väljer jag meditationen. Jag har mediterat i sex år nu och jag försöker att göra det regelbundet morgon och kväll. Mellan 5-15 minuter varje gång, det varierar. Ibland mediterar jag flera små korta stunder varje dag.

Det finns hur många olika sätt som helst att meditera på. Hur man upplever meditation är individuellt. Jag själv upplever att jag hamnar i en känsla av frid, ibland lycka, lugn och ro, stillhet, tillit. Ofta får jag idéer, nya insikter, lösningar på olika problem när jag mediterar. För mig har meditationen betytt så mycket. Ju längre tid jag mediterat, desto mer har det gett till mig.

Här får du tips på två enkla sätt att meditera som du kan prova om du känner för det.

1. Sätt dig bekvämt i en fåtölj eller på en stol. Blunda. Lägg dina händer i knät. Fokusera på din andning. Lyssna efter hur du andas. Sitt kvar och lyssna efter hur du andas så länge du känner för det eller en tid som du bestämt själv.

2. Sätt dig bekvämt i en fåtölj eller på en stol. Blunda. Lägg dina händer i knät. Fokusera på dina fötter, höfter, axlar, nacke. Tänk "fötter, höfter, axlar, nacke" samtidigt som du fokuserar på dem. Upprepa "fötter, höfter, axlar, nacke" lugnt och stilla inuti dig själv, gång på gång på gång. Sitt kvar och gör detta så länge du känner för det eller en tid som du bestämt själv.

Mina tips här har jag inga vetenskapliga bevis för, ingen forskning. Det enda jag har är mina personliga positiva erfarenheter. Det är inget som är farligt  att prova. Just meditationen tror jag att man ska prova mer en gång för att ge den en chans. Känn alltid efter själv om du tycker att det känns bra att göra de saker jag tipsar om.

Vägen från att vara utmattad till att få ett bra liv igen tycker jag man kan likna vid att ha livet som en godispåse där man plockar i allt mer av det söta och allt mindre av det sura. Det handlar om att välja till bra saker och att välja bort det som inte är lika bra. Det handlar om att prioritera på ett annat sätt än man gjort förut i sitt liv. Inte minst handlar det om att prioritera sig själv. Kom ihåg att ingen annan än du själv kan veta vad som är bra för just dig. För du är unik.

Till en utmattad - Inspiration


"Jag skulle vilja ha en inspirationsblogg där du berättar (kanske för oss lite nyare läsare) hur du har gått till väga för att finna den harmoni som jag tror du har numera."

Så skrev en läsare till mig här i min blogg. När jag läste det fick jag en så stark lust att direkt skapa just den här bloggen att det krävdes stor kraft av mig att först ta mig betänketid. Nu har jag tänkt färdigt.

Först ett stort tack till dig som skrev de här raderna till mig. Min blogg var från början delvis tänkt att sprida mina erfarenheter från att gå från utmattning till att få ett bra liv igen.

I stället för att skapa en ny blogg har jag bestämt mig för att skapa en ny etikett här i min blogg; "Till en utmattad". Lite då och då kommer jag att göra inlägg som berättar om min väg från att ha varit så utmattad att jag var nära att faktiskt dö, till att idag ha ett på många sätt bättre liv än jag hade förut, innan min utmattning. Även om jag inte är arbetsför till 100 %.

Hur ofta jag kommer att skriva inläggen vet jag inte säkert just nu. Kanske kommer jag att skriva dem en särskild dag i veckan, jag får se. Håll utkik här i min blogg om du är intresserad. Sedan går det att klicka på fliken "Till en utmattad" överst här i bloggen för att se de olika inläggen.

Det jag skriver där handlar om min personliga resa. Förhoppningsvis kan någon annan inspireras av mig. Men varje människa behöver också söka sin egen väg, tror jag. Fast jag själv har haft hjälp av att också läsa om andras väg. Inte minst har det fått mig att känna mig mindre ensam där jag gått. Och det är stort nog, för mig.

Min tanke är att de här inläggen ska vara så korta och lättlästa som möjligt. Jag själv tappade ju orden när jag blev utmattad. Det var som att få en stroke, jag sökte efter orden men de fanns inte där. Jag blev som stum. Hörde jag engelska på radio så förstod jag inte vad de sa. Men de förlorade orden från de där åren, de orden har jag hämtat igen många gånger om idag, tror jag, här i min blogg. Numera känns det som att mina ord aldrig vill ta slut.

Varmt välkommen att läsa "Till en utmattad"!

fredag 26 november 2010

Advent, längtan och försörjningsstöd


En av mina läsare frågade om jag skrivit om längtan någon gång. Jag kan inte minnas att jag gjort det, inte i ett särskilt inlägg. Det passar fint att skriva om längtan till just den här helgen, känner jag. Advent innehåller mycket längtan för mig. Längtan efter julens alla dofter, blommor, musik, lucia, julgran och gemenskap.

Jag har känt mycket längtan i mitt liv. Jag har också upplevt en jul som barn som inte var som någon annan jul i hela mitt liv. En jul utan en pappa, utan julgran, utan pengar och nästan utan mat. En jul när det starkaste minnet från just den julen är när det ringde på dörren och vi fick ett stort paket med julmat från en välgörenhetsorganisation. Jag minns glädjen när vi packade upp det oväntade paketet. Det var den tiden i mitt liv när min familj hade socialbidrag, som det hette på den tiden. Jag var 12 år och det här året hade vårt hus sålts på auktion på grund av min pappas konkurs. Vi hade flyttat från ett litet samhälle till en stad. Jag hade bytt skola och hade ännu inte fått några nya vänner. Min pappa hade strax innan jul hamnat i fängelse för ekonomisk brottslighet.

Den julen längtade jag efter precis allt som har med jul att göra, men allra, allra mest längtade jag efter min pappa. Visst gav det glädje med det där paketet från välgörenhetsorganisationen och jag fick äta mig mätt på julafton. Men jag längtade efter gemenskap med släktingar och vänner. Jag längtade efter en julgran. Jag längtade efter att allt skulle vara som det alltid varit förut i mitt liv. Jag längtade efter glädjen och skratten. Jag längtade efter vårt hus och vår trädgård som inte längre var vår. Jag längtade efter min pulka.

På nyårsafton gick jag med mamma genom staden på knarrande snö till den stora kyrkan på midnattsbön. Där bad vi i kyrkbänken för pappa och för min familj. Jag var djupt troende inuti mig själv och litade fullkomligt på att Jesus skulle fixa alltsammans en dag. Jag hade längtan. Jag hade hopp och tillit.

Igår hörde jag på radion att det idag år 2010 finns mer än 50.000 barn i Sverige som har föräldrar som lever på försörjningsstöd, som är det nya namnet på socialbidrag. Man sa också i radion att de senaste tre åren har antalet barn som har föräldrar som lever på försörjningsstöd ökat med omkring 4.000.

Det gjorde så ont i mig att höra det. Jag undrar vad just de här mer än 50.000 barnen i Sverige längtar efter? Kanske den största längtan är att få vara en av de andra, som sina kompisar som har föräldrar som jobbar och är friska och får vanlig lön en gång i månaden? Kanske längtar de efter att få åka på semester med sin familj någon gång i sitt liv? Kanske är de hungriga? Kanske längtar de efter att någon ska orka och ha tid att lyssna på dem? Jag önskar att de kan känna längtan. Jag önskar att de har hopp. Jag önskar att de har drömmar och att de har modet att en dag själva skapa sig bra liv.

De här tuffa åren i mitt liv ville jag ändå inte vara utan. De lärde mig att längta, drömma, hoppas och kämpa. De lärde mig att kunna känna rikedom i det som andra såg som fattigdom. De lärde mig hur man tar sig igenom en riktigt tuff period i livet och har man gjort det en gång så kan man göra det fler gånger.

Längtan är något njutbart, en härlig känsla, även om den ibland kan vara så stark att den gör ont. Längtan är en drivkraft, ger kraft att ta sig igenom mörka dagar. Längtan kan ibland vara så njutbar, så stark, så härlig att när väl längtan blivit uppfylld, när det man längtat efter finns där i min hand, då kommer den stora tomheten. Saknaden efter själva känslan innan jag fick det jag längtade efter.

Alla har väl någon gång skrivit något allra överst på en önskelista till julafton och sedan längtat i flera veckor efter att få öppna paketen kring granen. Gått och klämt på paket och fantiserat om att just det man längtar efter finns där i paketet. Gömt där inuti, fast man inte kan se det ännu. Ser det i sin fantasti gör man ändå, när man längtar. Egentligen har man redan det man längtar efter när man längtar.

Kanske är det just därför som det ibland blir så tomt när man väl fått det man längtat efter länge? Kanske för att man redan hade det innan man fick det? Kanske behöver man, ibland, inte mer än att längta, egentligen? Kanske är det inte alls nödvändigt att få det man längtar efter? Kanske är det rent av så att längtan i sig själv är nog?

Jag har längtat så efter att hitta en liten stig att gå för att hitta en meningsfull sysselsättning i mitt liv som jag klarar av med den kraft jag har idag. Jag har längtat så många år efter att få känna mig stark, glad och frisk igen. Jag har längtat så länge efter att få skriva mina egna ord i stället för andras. Jag har fått så många av mina längtor uppfyllda det senaste året. Eller så har jag uppfyllt dem själv, kanske är det så, delvis i alla fall.

Längtan bär genom mörkret, precis som drömmar. Är det skillnad på att längta och att drömma? Längtan bär genom vinter till vår. Längtan bär oss på sina armar till den plats där längtor blir verklighet. Längtan lämnar oss aldrig om vi tillåter oss att längta. Längtan föder ny längtan. Tomheten efter att en längtan blivit verklighet får oss att längta efter något nytt. Längtan är att känna glädje i förskott!

torsdag 25 november 2010

Skrivklådan


Nu har mitt nystartade företag fått ett namn! Skrivklådan Anna-Karin Mattsson. Det var en härlig känsla när jag fick veta att jag fått det namn jag önskat från Bolagsverket, en riktig glädjekick inuti mig själv!

Det känns väldigt speciellt och roligt för mig med det som jag håller på med just nu. Det är en dröm som jag haft länge och som egentligen rädslan hindrat mig från att göra verklighet av.

Jag slängde av mig rädslan och gav mig in i min dröm med tillit och stor glädje! Så här långt har jag inte ångrat mig en sekund.

Ett av de närmsta stegen är att beställa visitkort med namnet Skrivklådan. Jag har redan ordnat en grupp på Facebook för Skrivklådan. Fast den kanske inte behövs egentligen, eftersom jag redan finns där med mitt eget, riktiga namn. Facebook är ett utmärkt och billigt sätt att marknadsföra sig på, känner jag. Jag har också tankar på en hemsida så småningom, jag har fått hjälp med att fixa plats för Skrivklådan på nätet, stort tack till dig som hjälpt mig med det.

Kontakta mig gärna om du är intresserad av att ha hjälp av mig med t ex en artikel eller en krönika. Min dröm är att få skriva just krönikor så småningom. Du hittar mig lätt på Facebook om du söker på mitt namn, Anna-Karin Mattsson.

onsdag 24 november 2010

Jag har fått ett bloggpris!


Jag är så stolt och glad för bloggpriset som jag har fått från Gunilla i "Gunillas Blogg mellan himmel och jord" idag! Tack, snälla Gunilla! Du har följt mitt bloggande ända sedan jag började blogga för drygt 1 1/2 år sedan. Du var en av de bloggare som generöst delade med dig av ditt kunnande om att blogga när jag satt hjälplös vid datorn och till exempel ville lära mig hur man gör när man länkar i en blogg.

Du har varit så generös och gett mig uppmärksamhet och peppning förut. Mitt i din egen sorg har du sett och hört just mig. Det är stort och det är starkt, tycker jag.

Gunillas motivering för att ge mig det här bloggpriset "Cherry on Top Award" är:

" Anna-Karin med Maskroskvinnans Tankefrön. Är en blogg vän som jag under mitt bloggande på passagen kom i kontakt med. Jag har följt hennes bloggresa från långtidssjukskriven till en modig kvinna som nu försöker leva på sitt skrivande. Och hon gör det bra!!"

Stort tack, Gunilla och en varm cyberkram till dig från mig!

Med priset följde en uppmaning att berätta om tre favoritförfattare och nämna en bok som de skrivit:

1. Frank McCourt - "Ängeln på sjunde trappsteget"

2. Antoine de Saint-Exupéry - "Lille prinsen"

3. Jonas Gardell - "Ett UFO gör entré"

Jag ska också välja ut fem bloggare som jag vill uppmuntra i deras bloggande. De bloggare jag väljer att ge priset vidare till är:


1. Bloggen Linda &  Inez som var en av de första bloggar som jag började läsa i. Jag hade planer på att skaffa hund eftersom jag hade mycket ensam tid hemma som långtidssjukskriven. Linda bloggar om sin härliga "raggsockshund" Inez och träningen med hunden men också om så mycket annat. Hon har gett mig ovärderliga tips om hur man städar, för på det är hon proffs. Linda har så fina bilder i sin blogg, de får mig att bli glad. Jag blir ofta överraskad när jag kikar in i Lindas blogg, den har en härlig blandning som jag gillar och Linda skriver med mycket humor.

2. Bloggen Quila & Ronja var också en av de första bloggar som jag började följa. Det var ännu en blogg som hade en hundägare som skribent. Nu skaffade jag mig ingen egen hund, det har blivit en del annat jobb i stället för mig. Men ibland när jag längtar och drömmer om min hund som jag nog skaffar mig en dag, då söker jag upp bloggen Quila & Ronja. Där hittar jag alltid underbara foton på de härliga hundarna Quila och Ronja och jag kan till och med känna doften av våt hund ibland när jag läser där.


3. Wiol@s Blogg är ännu en bloggare som jag vill passa på att uppmuntra. Hennes blogg blir jag alltid lika glad när jag läser i. Hon skriver om sin katt Ozzie och om allt mellan himmel och jord. Där finns fin musik och härlig humor.

4. Bloggaren Barbro i bloggen Skogstrollet tycker, bor i Lappland. Hon är idag författare och bloggar och lägger in fantastiska bilder från Lappland som jag själv drömmer om att resa till någon gång i mitt liv. Frågan är om jag behöver resa dit. När jag läser i "Skogstrollet tycker" och ser bilderna där, känns det som att jag är redan är där.

5. Bloggen Cathrin-s flummiga funderingar är en av de senaste bloggare som jag börjat läsa hos. Hon är en bloggerska med mycket humor som skriver väl och har många tankar och funderingar. Jag vill gärna uppmuntra henne i hennes mycket personliga bloggande.

tisdag 23 november 2010

Jobba långsammare


Det snöar och har snöat hela natten. Det ser ut att bli en vit advent hos mig i år. Just nu har kanske flygplanet med min äldsta dotter landat i Göteborg. Eller så är det kvar uppe i luften fortfarande och väntar på att få landa. Jag har chattat med en vän på FB och jag har läst sista korrekturet för diktantologin.

Jag landar i mig själv när jag mediterar en stund och när jag sedan plockar ur diskmaskinen. Efter meditationen känner jag att jag gör lugnare rörelser än normalt, hela jag känner mig fylld av frid och tillit. En så skön känsla! De lugna rörelserna får mitt inre att känna lugn och ro. Kropp och själ hör samman, utan tvekan, för mig.

Det betyder, för mig, att om jag känner mig stressad kan det vara klokt att dra ned på hastigheten. Arbeta långsammare. Prova, känn vad som händer. För mig händer det massor!

Motsatt gäller också för mig. Känner jag mig seg, kan jag bli pigg genom att öka takten i det jag gör.

Tänk om... tänk om vi alla jobbade lite, lite långsammare? Är det en "farlig" tanke? Skulle världen rasa samman?

Tänk tanken att något affärsbiträde tog sig tid att långsamt med fullt fokus slå in vackra paket av julklapparna som man säljer nu.

Tänk tanken att någon som jobbar inom vården tog sig tid att sätta sig och hålla handen och tala med den sjuka, kanske gamla människan, tid att se människan in i ögonen.

Tänk tanken att vi, ibland, tog oss lite mera tid med det vi gör. Lät saker få ta tid. Jobba långsammare. Är det en "farlig" tanke? Eller är det rentav nyckeln till ett sundare liv?

måndag 22 november 2010

Duschade kallt idag


Jag tog en kall dusch idag på morgonen. Det var uppiggande. Modigt av mig också, för egentligen kan jag inte ens tänka tanken att duscha kallt. Fast jag bara bestämde mig för att göra det. Så där som jag gjorde i somras när jag skulle doppa mig i Vättern första gången. Tankens makt är stark. Och jag har en stark vilja.

Det har kommit massor av snö hos mig. Jag tror att det är Vättersnö. Det är ett speciellt naturfenomen. Man kan googla på det på Wikipedia. Om man vill. Just nu vill jag inte. Och jag har en stark vilja.

När jag kom ut till bilen i morse var det bara att ta fram stora sopborsten och svepa med den över hela bilen. Sedan isskrapan. I den stunden längtade jag mycket efter sommaren. Det är tungt med alla bylsiga kläder och sen snön också. Allting tar längre tid och man måste komma ihåg att ha större marginal när man ska någonstans. Man får hålla lägre hastighet när man kör också. Allting känns trögre på något sätt. Fast jag har en stark vilja. Så jag ska nog ta mig igenom den här vintern också.

Jag har varit en sväng på Ikea. Där var inte mycket folk just nu, en måndag förmiddag. I kassan var det bara en person före mig. Jag köpte doftljus som doftar vanilj och grå fårskinnsfällar till kökssoffan. En toaborste för 4 kronor, det kallar jag billigt. Allt julpyntet gick jag förbi så fort jag kunde. Så lätt att något impulsköp hamnar i kundvagnen annars. 

Jag såg att man kan äta julbord på Ikea från och med idag. Ett helt julbord av kocken Mannheimer för inte mer än 79 kronor. Det vill jag göra. Och jag har en stark vilja.
 

lördag 20 november 2010

Adventsförberedelser


Igår hängde jag upp julgardinerna. Jag byter bara gardiner i ett enda rum till jul och det gör jag innan advent. Dessutom är de här gardinerna så neutrala att de skulle kunna hänga uppe året om. Fast för mig är det julgardinerna.

Det är linnefärgade panelgardiner med stora, vita hjärtan huller om buller. Hjärtanen ser ut att vara målade med pensel på linnetyget, en del är små, andra större. Ibland går hjärtanen in i varandra. Jag har haft de här gardinerna 3-4 år nu och jag tycker fortfarande om dem. Sedan har jag helt vita panellängder intill de linnefärgade med hjärtan. Det blir ombonat men ändå inte för mörkt, tycker jag.

I det stora fönstret har jag en vacker orkidé med tre stänglar. Den är tvåfärgad i lite gult och rosarött. Jag har ställt den i en vit kruka med hjärtan på och med basttråd knuten runt krukan. I vanliga fall brukar jag alltid ha en amaryllis i den krukan till advent. Men så fick jag orkidéen av en släkting nu i veckan och den är så vacker att jag bestämde att amaryllisen får vänta till lucia.

Jag har plockat undan här hemma. Det hade samlat sig högar här och var under hösten, men nu är de borta. Skönt att få fria ytor att ställa tomtar och hyacinter och ljuslyktor på till advent.

Jag har köpt chokladadventskalendrar, tre stycken. En till varje dotter och en till mig själv. I år blev det en rosa kalender med Snövit, Askungen och Törnrosa på med ett tjusigt slott i bakgrunden och alltsammans i ett vackert vinterlandskap. Jo, jag har barnasinnet i behåll, om nu någon missat det. Jag njuter jättemycket av att öppna den där lilla luckan varje morgon för att se vad det är för en chokladbit just den dagen. Och att se hur julafton närmar sig för varje chokladbit jag stoppar i munnen. Fast jag är inte så mycket barn att jag äter upp chokladbitarna i förväg. Jag har lite vuxensinne i mig också.

Jag känner mig glad när jag tänker på advent. Det är en vacker högtid, tycker jag. Mysigt att ta fram alla adventsljusstakar, adventsstjärnor och elslingor. Vi behöver verkligen det där extra ljuset nu. Själv så har jag måttligt med ljusstakar och elslingor, inte något överflöd, lagom med ljus känns bra för mig.

Jag brukar göra ett fint arrangemang i hallen på en tavellist, som jag har hittat på själv. Där lägger jag en konstgjord granrisslinga och sedan en elslinga med pyttesmå lampor som lyser upp i det gröna. Jag ställer dit tomtar och lägger dit kottar, stenar och andra jullika saker tills jag tycker att det är vackert. Det är mysigt att mötas av just det här arrangemanget på tavellisten när man kommer hem. Stämningsfullt.

En advent minns jag att jag trädde bomullstussar på sytråd och hängde upp i fönstren. Det var en snöfri advent fast tack vare mina stora bomullstussar i fönstren såg det ut som att det snöade jättestora snöflingor därute. Mina ungar älskade de där bomullstussarna.

Idag tror jag att min katt skulle älska att jag hängde upp stora bomullstussar i sytråd. Kul att leka med för henne. Fast jag själv skulle nog inte älska att plocka upp bomullsresterna efter hennes lek med dem. Och vad ska jag med bomullstussar i sytråd till just nu? När det är riktig snö därute. Hoppas, hoppas att den ligger kvar till första advent.

En vit advent, det önskar jag mig! Jag pyntar nästan bara i grönt, vitt, silver eller guld till advent. Det röda får vänta till jul. Med undantag av mitt vita kök. Där blir det en del rött redan vid advent.

Vita hyacinter tänker jag skaffa mig till advent. Och fyra små gröna enar som jag ställer i vackra krukor, lägger mossa runt dem och pyntar dem med slingor av gyllene pärlor eller vita pärlor. Jag ska köpa en riktigt stor grön en och ställa utanför förstukvisten i den grå stora korgen. Lägga ett ljusnät över den. Den får ersätta äppelträdet som funnits i flera år och haft ljusslinga i sig, men som försvann när dräneringen gjordes om kring huset.

Nu ska det bara städas av lite lätt och kolla att lamporna till adventsljusstakarna fungerar, så är det förberett för advent för mig. Tänder ljusstakarna och julstjärnan, det gör jag på fredag! Jag längtar! Och det är väl det man ska kring advent, just längta.
 

torsdag 18 november 2010

Mötet med N glömmer jag aldrig


Precis när jag stod på tå och sträckte mig längre än jag egentligen kan för att få upp sommartröjan i överskåpet till garderoben, kom jag att tänka på N. Jag skulle på mitt livs första riktiga anställningsintervju när jag mötte henne. Jag var nervös när jag klev in i entréen och gick fram till receptionen för att anmäla mig. Där satt N. En leende kvinna, välfriserad och med pigga ögon.

"Jaha, sa hon leende till mig, när jag berättat mitt ärende. Jag ska gå och säga till chefen att du är här.

Nervös som jag var hade jag svårt att stå still och vände mig snabbt om och gick bort för att titta ut genom fönstret. Jag hörde N:s klackar när hon vandrade iväg genom korridoren. Sedan var det tyst en stund. Så hörde jag N:s klackar igen. Nu var de på väg åt andra hållet, mot mig.

Jag vände mig om för att kunna möta N där hon kom.

Mina ögon mötte N:s. Jag kände att jag var på väg att brista ut i skratt. Det var pinsamt. Pinsamt att jag höll på att brista ut i skratt, men jag blev så överraskad. N var kanske 50-60 cm lång. Eller om man nu säger kort. N var en kortväxt kvinna. Den mest kortväxta kvinna jag mött i hela mitt liv så här långt. Och jag var nära att börja skratta... det var pinsamt.

Jag tror att N, som var ungefär mitt i livet, såg mina känslor i mina ögon. Hon såg mig rakt in i ögonen, fortfarande lika varmt leende och sa att jag kunde följa efter henne så skulle hon visa mig till chefen.

Jag minns hur jag gick där bakom henne i korridoren. Ljudet av hennes klackar. Hur hon vaggade fram och var lite sned i ryggen där hon gick. Hennes fina klänning, hennes välvårdade hår. Händerna med de välmålade naglarna.

Jag fick jobbet direkt efter intervjun. N och jag blev jobbarkompisar. Hon visade sig vara inte bara en ovanligt kort människa, utan en ovanlig människa överhuvudtaget. Hon hade en särskild hög stol för att nå upp till sitt skrivbord. Hon använde stege varje gång hon skulle plocka fram något ur sina hyllor. Eller så klättrade hon helt enkelt på möbler och i bokhyllor för att få fatt i det hon behövde. Hon hade en specialframtagen bil som passade henne som handen i handsken. Hon totalvägrade i övrigt att ha hjälp från samhället på grund av att hon var kortare än de flesta vuxna människor här i världen. I sitt kök hemma i sin lägenhet var det höga stegar som gällde, för att nå det hon behövde nå. N klarade sig själv. Nåde den som tyckte något annat, att hon skulle ha hjälp.

N hade en stor fördel jämfört med de flesta vuxna människor här i världen. Hon nådde ovanligt lätt det som var nära marken eller golvet. Var vig som en ballerina. Använde hela sin kropp för att nå de högsta höjderna, log och skrattade för det mesta, kunde sätta gränser och vara bestämd. N visste sitt värde. Människovärdet.

N lärde mig mycket om att vara människa. Jag beundrade henne enormt. Vi hade ofta djupa samtal om allt möjligt i livet. N älskade sitt jobb och N älskade människor.

Jag ryser märker jag, nu när jag skriver om N. Hon var fantastisk! Jag är så lycklig att jag fick möta henne den där gången. Jag är så tacksam att jag fick vara jobbarkompis med just henne.

Sedan funderar jag över hur N skulle haft det idag. Skulle N haft ett jobb? Skulle N fått komma på en anställningsintervju överhuvudtaget? Skulle arbetsgivarna anställt N som behövde ta fram en stege varenda gång hon skulle ta fram en pärm ur bokhyllan? Sånt tar lite mera tid.

Jag är inte så säker på att N skulle haft en chans på arbetsmarknaden idag. Men jag är säker på att N skulle ha fixat det bra för sig i alla fall i sitt liv. Hon var en sann överlevare! Och sist av allt ett offer.

 

torsdag 4 november 2010

Energitjuvar - finns de på riktigt?


Jag kanske inte skulle skrivit ordet energitjuv i bloggen igår morse, för jag mötte en riktig energitjuv sedan igår. Nej, det var inte bankmannen, han var fantastisk, hjälpte mig med mycket och det var ett fint möte.

Fast efter mitt möte med den där energitjuven igår, som verkligen fick mig ur balans, så har det ramlat in fler insikter i mig idag. Jag tvivlar på att det finns energitjuvar överhuvudtaget. Fast jag själv mötte en igår.

Så här menar jag: Jag vet att i perioder när jag varit i balans, när jag tränat yoga och mediterat regelbundet, när jag haft balans mellan arbete och vila, när jag har känt mig älskad som människa och inte minst älskat mig själv. De här perioderna, då möter jag inte några energitjuvar, de finns inte. Inte en människa kan rubba min balans då, ingen som jag mött hittills.

Jag tror att när jag känner som att jag möter energitjuvar, då handlar alltsammans om mig själv. Hur psykiskt och fysiskt stark jag är, hur mycket jag klarar att ta emot, hur skicklig jag är på att sätta tydliga gränser kring mig själv, hur lycklig jag känner mig.

I stället så tror jag att alla människor runt omkring mig kan ge mig någon form av energi. Någon kanske ger mig kärlek, den största energin av alla. En annan bjuder mig på mat. En tredje får mig att skratta. En fjärde får mig att tänka efter. En femte lockar med mig på en promenad. En sjätte ringer till mig och lyssnar på mig precis när jag behöver det. En sjunde kastar omkull alla mina tidigare värderingar och får mig att tänka helt nytt!

Jag tror att jag har något att få av varje människa jag möter. Av vissa mer, av andra mindre. Men jag tror faktiskt, att jag har något att få av precis varenda människa jag möter i mitt liv. Jag tror inte att det finns energitjuvar längre. Jag tror alltsammans handlar om mig själv.

Jag ska stryka ordet energitjuvar ur mitt ordförråd. Jag ska aldrig någonsin mer kalla en människa för en energitjuv. För mig finns från och med nu bara energigivare. Energigivare som kan ge mig energi i olika grad. Ibland lite mindre, ibland nästan för mycket. Det är jag själv som väljer vad jag vill och orkar ta emot där jag befinner mig just i den stunden.

Varje levande människa är energi som tillför världen något. Ibland kanske vi inte ser förrän långt, långt efter att en människa dött vad hon gav. Men ändå, varje människa på denna jord ger något så länge hon är här. Precis varendaste en; hur liten, hatisk, svag, ensam, bitter, fattig, elak, sorgsen, "misslyckad", tårögd, sjuk, eller maktlysten hon än är. Alla har något att ge till mig som människa.

Kärlek är att ge. Och att kunna, orka, ta emot.

När jag älskar mig själv är jag stark nog att både kunna ge och ta emot.

Därför älskar jag mig själv. Sedan öppnar jag mig för världen och tar emot det människorna har att ge mig. Lyssnar nyfiket efter vad människan jag möter har att ge till just mig.

onsdag 3 november 2010

Döden och livet


Jag tänkte på döden häromdagen. Läste om en ung mamma som omkommit i en bilolycka. De två små barnen hade överlevt. När jag läste pappans berättelse om hur han kommit till olycksplatsen, känt igen familjens bil, tagit hand om sina två små skadade barn och sedan förstått att hans älskade var död, där vid ratten, då rann tårarna ur mina ögon. Jag sände mina tankar och en liten bön till pappan och barnen, det känns gott i mig att göra det.

Efter en stund kände jag en så stor tacksamhet över att jag har fått finnas med så länge som jag har hittills. Att jag har fått följa mina barn så länge. Nu är de myndiga båda två och unga vuxna döttrar som klarar så mycket själva. Vilken lycka att ha fått vara med så här långt! Vilken lycka att få vara med varje dag i livet! Det är inte självklart.

Sedan tänkte jag på döden igår. Jag var hos min mamma och jag hade köpt med mig en prinsessbakelse som vi delade, hon och jag. Vi firade min namnsdag och hade en mysig stund med prat, skratt och värme. Mitt i pratet om mina barn, hennes barnbarn, om blommorna där hemma hos henne, kan min mamma plötsligt säga något om när hon inte kommer att finnas med oss längre, hon kan skoja med mig om det. Då tänker jag på döden. Och känner mig tacksam varje dag hon fortfarande finns kvar med mig, att hon är så frisk som hon är, att vi kan prata med varandra, att hon inte är det minsta senil. Att vi fortfarande både skrattar och grälar tillsammans.

När jag tänker på döden slutar det nästan alltid med att jag tänker på livet. Liv och död, det hör samman. Det märks inte minst därute just nu, i min trädgård. Mitt i den mörka allra första novembermorgonen, med de bruna döda lönnlöven på marken, de som aldrig mer kommer att fladdra gröna igen i sommarvinden, mitt i den mörka morgonen hör jag en liten fågel sjunga därute. Han sjunger om livet. När jag hör hans sång känner jag livet i mig. Så tacksam jag är över ännu en morgon i mitt fantastiska liv!