Jag vaknade kallsvettig och med en stor klump av gråt i halsen. Under den tidiga morgontimmen hade jag i sömnen mött båda mina döda mostrar och min mamma. Att se lilla Mimmi sova i sin hundbädd när jag satte mig på sängkanten kändes tröstande då.
Efter frukosten gick jag ut i trädgården med Mimmi. Det kändes som att jag inte skulle orka något alls. Sorg tar energi. Sorg tar sig tid ibland.
Jag bestämde ändå ett trädgårdsprojekt för dagen. Tänkte på de där fina orden; "Om jag så skulle dö imorgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag."
Fast dagens projekt var inte att plantera för mig. Utan att klippa ner alla små lönn-bebisar som den stora skogslönnen hemma hos mig envisas med att strö omkring sig i häckar och vinbärsbuskar och rabatter. Livskraftig som den är.
Jag tror att om sådär 400 år när jag själv och kanske också huset jag bor i nu är borta, kommer tomten jag bor på att vara en hel skog full av lönnar. Fast då har nog Jönköping vuxit så mycket att platsen jag bor på har blivit en stad. Kanske. Ingen vet. Fast fantisera kan man.
Tyngden i mitt bröst tinade långsamt upp medan jag var i min trädgård. Jag klippte några grenar. Sen var jag så trött att jag fick vila mig. Klippte några grenar till. Och sen vila i Baden-Baden. Så där höll jag på. Och timmarna gick.
Det var ett underbart väder. Små svalkande fläktar från vinden, klarblå himmel och en strålande sol.
Jag njöt av dagen och nuet. I natt har jag sovit drömlöst och avslappnat. I alla fall minns jag inga drömmar från natten som varit.
Idag är det svalare väder. Det passar mig perfekt.
Jag kliver i mina träningskläder och tar en lång promenad.
Nu är det tre veckor sedan jag började gå längre och snabbare än förut. Min kondition blev snabbt bättre. Ångesten har minskat. Sömnen är bättre för det allra mesta. Jag har fått mer energi och glädje.
Rörelse är liv.
Liv är rörelse.
Hur hanterar du dagar när du vaknar ur en dröm som tömt dig på energi?
#Blogg100 - Dag 89
