Krönika: "Hösten har ingen mysfaktor"

Min krönika den här söndagen hos 1av3.se heter "Hösten har ingen mysfaktor".

Välkommen att läsa!

Från hjärtat/

Anna-Karin

Om förlåtelse

Många gånger i mitt liv har jag funderat kring förlåtelse.

Jag gick i tre söndagsskolor när jag var liten. Svenska kyrkans, missionskyrkans och pingstkyrkans. Kanske har det gjort att jag funderat mycket över andliga frågor, relationer och etik ända sedan jag var liten? Kanske har det också gjort att jag har haft lätt att förlåta människor. Ibland till och med lite för lätt, har jag förstått under den senaste tiden.

Idag hittade jag en mycket bra artikel på nätet från DN om förlåtelse. Den heter "Att förlåta är inte alltid bäst". Artikeln tände en hel del nya ljus hos mig kring vad en riktig förlåtelse innebär.

Om man som människa känner att man har blivit sårad eller kränkt av någon, behövs det att den som sårat eller kränkt från hjärtat visar uppriktig ånger och vilja till att inte göra samma sak igen, för att det ska kunna ske en riktig förlåtelse inuti mig som människa.

Man behöver inte förlåta allt och alla genom livets gång.

Den som till exempel blivit mobbad, behöver inte förlåta mobbarna, om inte de visar en uppriktig ånger från hjärtat.

Det är viktigt att som människa lämna de människor som gör mig illa, som sårar mig eller kränker mig. Om inte man lyckas komma till en förlåtelse mellan varandra.

Eller, som Jonas Gardell skulle ha sagt; "Du måste resa dig upp och gå".

Förlåtelsen, precis som så mycket annat när det gäller relationer mellan människor, är en ömsesidig känsla och handling.

Precis som äkta kärlek.

Ömsesidig. Från båda håll.

Hur tänker du kring förlåtelse? Kan/ska man förlåta vad som helst? Vad är inte möjligt att förlåta?