Hjärnfonden tipsar hur man tar hand om oro

HÄR kan du läsa Hjärnfondens tips hur man kan hantera den oro som många känner just nu när corona-viruset sprider sig över världen.

Boken Hjärnstark

Just nu lyssnar jag på boken "Hjärnstark" av psykiatern Anders Hansen. Det är en mer än sex timmar lång ljudbok med mängder av forskningsresultat som berättar om hur motion och rörelse stärker en människas hjärna.

Att träna är viktigt för mig inte minst efter att jag skadade min axel. Likaså för att hålla nere den stresskänslighet som jag lever med efter utmattningen för länge sedan. Om jag ibland tycker att det känns tungt så är det tillräckligt att lyssna en stund på boken "Hjärnstark" för att få pepp att komma igång med träningen igen.

Här berättar Anders Hansen bland annat om träningens effekt på minnet, på stresskänslighet, på psykisk ohälsa som ångest, depression och t ex olika diagnoser som ADHD. Det är fascinerande hur man själv kan påverka sin hjärna med rörelse. Hur det förändrar kemin i hjärnan. Enligt Anders Hansen ger motion till och med starkare och mer långvarig effekt på depression än antidepressiv medicin. Även om han också betonar att man ibland behöver både och. Och att vid djup depression behöver man medicin eftersom motion inte fungerar när depressionen gör att man blir så trött att man knappt klarar att ta sig ur sängen.

Ett läs- eller ljudtips från mig till dig som är intresserad av hur motion påverkar hjärnan och inte minst det psykiska måendet.

Låt ingen eller inget ta ifrån dig ditt värde

Jag tror att det handlar om att aldrig låta någon annan eller något som sker i livet ta ifrån dig känslan av att du är värdefull.

Precis så som du är.

Träning, stress och utmattningssyndrom

Allt oftare läser jag om hur träning både förebygger stress och kan läka stressrelaterad ohälsa. HÄR är ännu en intressant artikel i just det ämnet.

Bland annat läser jag tankar om att livet är ju sådant att ibland kan man inte plocka bort en stressfaktor ur sitt liv. Istället kan man öka sin stresstålighet genom konditionsträning och styrketräning.

Jag motionerar själv så mycket som min kropp klarar idag. Ibland utmanar jag mig själv och ökar nivån eller byter aktivitet. Det är viktigt med motion. Både för kroppen och för själen.

Ändå finns det stunder när jag reflekterar över budskapet som syns allt mer om att man ska motionera så förebygger man stress och utmattning. Det finns en risk att man lägger ansvaret helt på individen känner jag. Att man själv helt kan styra om man blir utmattad eller inte. Vilket jag inte håller med om. Ibland är det som händer i livet alltför påfrestande, det händer alltför traumatiska saker med kort tids mellanrum och man får inte den möjlighet till återhämtning som man behöver för att orka. Det blir helt enkelt för mycket.

Varför reflekterar jag över detta? Jo, helt enkelt för att jag tänker på mig själv och mina personliga erfarenheter. När jag blev utmattad jobbade jag heltid. En gång i veckan gick jag på motionsgymnastik. I stort sett varje kväll efter jobbet promenerade jag olika långa sträckor. Jag var beroende av mina promenader. Var så van vid dem att jag inte gärna lät bli dem. Det var sträckor på mellan 2-7 km i kuperad mark om jag inte hade någon besvärlig infektion. Jag sprang i långa trappor både på jobbet och hemma. Alla mina värden och min kondition var bra. Jag rökte inte och jag drack ingen alkohol.

Ändå, trots det jag gjorde för min hälsa, så en dag efter tre års tid med accellererande olika märkliga stressrelaterade symptom, slutade min kropp att fungera. Mina händer löd mig inte längre. Jag kunde inte ta mig ur sängen. Jag orkade inte tala eller att lyssna. Kunde inte koncentrera mig. Med mera med mera.

Så ja, visst är det viktigt och visst kan det göra att man som människa blir mer stresstålig när man tränar. Men det är inte så enkelt som att det är en 100 % garanti att man klarar sig i alla fall från att drabbas av stressrelaterad ohälsa. Det är min personliga erfarenhet.

Stark

Jag känner mig stark
när jag formulerar mig själv
klart och tydligt och
sätter gränser
för hur andra människor
får hantera mig.

Förebygg utmattning

Någonstans på nätet som jag tyvärr inte minns var, läste jag de här punkterna för hur man ska kunna förebygga utmattning. Bra tips, tycker jag. Även om livet ibland faktiskt kör ihop sig så att man inte klarar att stoppa en utmattning i alla fall. Men tips värda att påminna sig själv om ibland när det är mycket stress.

Förebygg utmattning

1. Prioritera ditt eget välmående
2. Öva på att sätta gränser
3. Dra ner på arbetstakten

4. Be andra om hjälp
5. Slappna av och gör ingenting
6. Upplev natur, litteratur och musik

7. Träffa människor som ger energi
8. Sov så mycket du kan

Varva ned från stressen

Medan allt fler blir sjukskrivna för stressrelaterad ohälsa, skrivs det också allt mer om hur vi ska kunna hantera stressen i vår tid. Igår hittade jag en intressant artikel i lokaltidningen.

Jag läser att hos högerhänta personer står höger hjärnhalva för integrering, konstnärlighet och mer övergripande tolkningar medan den vänstra hjärnhalvan styr struktur, förnuft och kognitiv skicklighet. Är man vänsterhänt fungerar det tvärtom.

Detta innebär ungefär att hjärnhalvan som sköter struktur och förnuft ofta jobbar mer intensivt idag och därför går på högvarv. Om man då till exempel målar i en målarbok aktiveras den andra hjärnhalvan och följden blir balans. Med andra ord mindre risk för psykisk ohälsa, utmattning eller andra stressrelaterade sjukdomar.

Det handlar om att hitta balansen helst varje dag.

I artikeln ger man exempel på vad man kan göra som nedvarvning. Till exempel läsa böcker, spela instrument eller sjunga i kör. Spela teater, sticka eller virka. Lägga pussel eller fotografera.

Yoga och meditation är också sätt att varva ned.

Målarböcker för vuxna har blivit en succé sedan de allra första gavs ut för ett tag sedan. Själv har jag inte skaffat mig någon än men jag har lust att göra det. Det finns målarböcker med så vackra motiv. I en affär såg jag målarböcker där man kunde skära loss motiven och rama in dem som tavlor när man målat klart dem. Kanske dags att jag skaffar mig en målarbok? Med härliga färgglada färgpennor till. Jag tror säkert att det hjälper till att må bättre den här gråa, tunga perioden på året.

Allt skapande hjälper oss att hitta balansen i oss själva.

Därför är det märkligt att lite längre fram i samma tidning läsa om hur man vill öka t ex matten i skolan samtidigt som de estetiska ämnena ska minska. Hmm... känns inte som att man fullt ut har insikt än om vad som får oss människor att må bra i stället för dåligt. Men jämfört med hur det var för 17 år sedan när jag själv blev sjuk av stress, så har det trots allt hänt väldigt mycket och man har stor kunskap idag om både väg till tillfrisknande och olika sätt att förebygga.

"Vi är byggda för att ha högt varv ibland, men då ska det interfolieras med perioder av avslappning och återhämtning. Under återhämtningsperioderna bygger man upp skadade celler och bygger nya", säger Töres Teorell på Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet i artikeln. Han fortsätter "Aktiviteter som denna (målarbok för vuxna) kan även gynna kreativiteten eftersom man inte fokuserar på det man gör vanligtvis utan låter tankarna flöda fritt".

Sedan tänker jag för mig själv.

Egentligen handlar väl alltsammans om att vänta in sin själ.



Källa: Jönköpings-Posten/TT/Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet

Vad är egentligen psykisk hälsa eller ohälsa?

Någonstans häromdagen läste jag om hur man kan förändra sitt tänkande när det gäller psykisk hälsa/ohälsa.

Om du tänker tanken att vi alla har en psykisk hälsa, för det har vi ju. Så är det så att när någon drabbas av psykisk ohälsa finns där ofta yttre faktorer som spelar in. Det kan vara en krissituation som arbetslöshet, sjukdom, separation, dödsfall, missbruk med mera som framkallar det dåliga psykiska måendet.

Hur vi mår i själen är som en puckelpist ibland. Och under mer lugna tider i livet är själens mående mer som en krusig vattenyta.

När man börjar tänka på det sättet, så blir det svårare att dela in människor i fack som psykiskt sjuka eller psykiskt friska.

Titta på hur det ser ut kring den som mår dåligt. Finns där det som är stressande? Kanske många olika stressfaktorer samtidigt. Finns det något som kan förändras, t ex att byta jobb eller öka inkomsten, så gör det ofta att det psykiska måendet blir bättre.

Alla kan drabbas av psykisk ohälsa om det blir alltför många stressfaktorer under lång tid. På så sätt är inte "vissa" människor mer psykiskt friska eller sjuka än andra.

Tillit ökar oxytocin, stärker hälsan, samhället och minskar sjukskrivningar

När människor känner tillit till varandra frigörs oxytocin. Hörde jag i morse i radion att forskarna nu kan bevisa. Jag tänker på den ökande ohälsan i Sverige. Hur viktigt är det att samhället och vi själva skapar tillit för att vi ska ha hälsa?

Själv tror jag att tillit är mycket viktigt och att det finns ett samband mellan tillit och hur man mår. Både på individ- och samhällsnivå.

Så många människor i vår tid som har smärta och psykisk ohälsa. Kanske till viss del brist på tillit?
Ett symptom delvis på hur det är i samhället?

Hur kan vi förändra det? På individnivå. Samhällsnivå.

Jag tror att vi alla kan göra något. Också det "lilla" är stort i de här sammanhangen.

Om tilliten i samhället brister kan det kanske kompenseras genom att man är i sammanhang privat där man känner tillit. Och tvärtom.

Det verkligt tuffa blir när tilliten brister både i samhället och i privatlivet. Samtidigt. Hur klarar man sig då? Hur mår man då? Var hittar man tilliten? Kanske i sig själv. Självtillit är kanske där allt börjar. Att lita till sig själv. Att man klarar det, vad än det är. Samtidigt tror jag att vi människor behöver varandra. Det är min övertygelse. Vi är som människor flockvarelser och beroende av varandra för att må bra.

Om oxytocin skapas genom tillit. Och tilliten brister. Då brister också relationer. Samhällen. Och också människors hälsa.

Tillit är vägen till minskade sjukskrivningar, samhällsbygge och välmående människor, tror jag.

Idag talar vi så mycket om och lägger så otroligt mycket tid på kost och motion. Det är i och för sig bra. Fast ändå ökar antalet människor som blir sjuka.

Tänk om i stället tillit är svaret och vägen mot hälsa?



Oxytocin är ett hormon och en signalsubstans som skapas i hjärnan vid t ex amning och tydligen också vid tillit. Här information från Wikipedia om hur oxytocin påverkar oss människor psykiskt, socialt och fysiskt:


"Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit, minskar aggressioner, ångest, samt dämpar aktiviteten i  amygdala. och minskar troligen också stress.
Höga värden av oxytocin, vaspressin och prolaktin är avgörande för utvecklingen av moderskänslor. Djurförsök har visat att administration av oxytocin och östrogen fungerar ångestdämpande på honor och ökar deras sociala samspel. Honor med större omvårdnad om barn har också visat sig ha ett större antal östrogenberoende oxytocinreceptorer i hjärnan, och detta är ärftligt från moder till dotter. Sådana östrogenberoende oxytocinreceptorer ökar dessutom honornas sexuella mottaglighet.
Oxytocin gör människor lyckligare och tillitsfulla. Det ökar viljan till parbildning, och är starkt involverat i sexuell lust. En orsak till detta är att det skänker lugn genom dess påverkan på glatt muskulatur. På grund av dess höga plasmanivåer vid olika former av känslor av kärlek och lust, brukar det kallas "kärlekshormon". Hos män bidrar oxytocin även till ejakulation och erektion. 
Förutom glatt muskulatur, påverkar oxytocin skelettmusklerna. Fungerande oxytocinaktivitet är avgörande för nybildning av muskler. Det tycks vara förändringar i oxytocinet som ger såväl sarkopeni som muskelsvaghet på ålderdomen.
Oxytocin ökar den autonoma hjärtkontrollen, genom att exempelvis öka heart rate variability, vilket förbättrar kroppens förmåga att hantera stress, ett samband mellan HRV och stress som påvisats exempelvis vid  borderline personlighetsstörning. Oxytocin tycks spela en viktig roll i regleringen av det kardiovaskulära systemet. Tillsammans med vasopressin har det en roll i uppkomsten av kronisk hjärtsvikt."

Källa: Wikipedia


Lästips: "Sorkar tröstar också varandra" (Sveriges Radio)

"Oxytocin kan stärka muskler" (Sveriges Radio)

HÄR hittar du massor av intressanta artiklar om oxytocin.

"Därför vill vi titta på djur på nätet" (DN)

"Jämlikhetsanden - alla mår bättre av jämlikhet" (DN)

Glädje på recept?

Jag har känt mig så trött hela december. Det har varit så mycket att fixa och att tänka på av olika skäl länge för mig nu. Men att efter sju års kämpande och skrivande få uppleva att det jag och andra med mig kämpat för, att det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka människor nu är beslutat i riksdagen att det avskaffas, blev som en vitamininjektion för mig mitt i det mörkaste mörkret i december.

Tänk vad glädje kan göra för hur vi människor mår!

De som är sjuka behöver glädje, kanske ännu mer än andra. De sjuka behöver sist av allt stress och press och sånt elände som utförsäkringar.

Så, hur skulle vi kunna lösa det? Hur kan vi erbjuda sjuka människor mer glädje, funderar jag. Går det att skriva ut "Glädje" på recept?

Jag vet att man kan söka sin glädje själv. Och att man som vuxen människa också bör göra det.

Men när man drabbas av ohälsa och inte minst psykisk ohälsa, är det ofta mycket svårt att hitta glädjen i kanske smärta, sömnlöshet och ångest.

Då behöver andra finnas runt omkring den som mår dåligt. Det är då vi behöver varandra som människor. När vi blir sjuka och som små barn igen ibland. Svaga och jättetrötta. Fulla av gråt.

Om vi alla insåg det, skulle vi också se att det finns en mening i att leva, en mening med våra liv som människor. Hur än våra liv ser ut.

Meningen är att vi ska finnas där för varandra i både med- och motgång, tror jag.

Att vi ska ta hand om varandra.

Lyfta den som är svag.

För att vi alla ska bli starka.

Att ge glädje, ger glädje tillbaka.

Stressforskare Alexander Perskis förslag för att minska sjuktalen

Stressforskare Alexander Perski har i en debattartikel i Aftonbladet flera intressanta förslag för att minska sjukfrånvaron och antalet utslitna människor i förtid.

Några av dem är sänkt arbetstid för dem som arbetar i vården, ge mer makt över arbetstider till de som arbetar, förbättra det sociala stödet, 3/3-skiftgång vilket innebär att man jobbar tre dagar (lite längre dagar) och sedan är ledig i tre dagar. Enligt Perski ska forskning visa att detta är det optimala arbetssättet för att återhämta sig både fysiskt och psykiskt. (Mycket intressant med 3/3-skiftgång tycker jag själv).



"Den mest utsatta gruppen just nu är kvinnor med lägre utbildning, i åldrarna 30 till 50 år, som arbetar med en av de viktigaste uppgifterna i vårt samhälle – att ta hand om våra barn, våra sjuka och våra äldre." (Citat ur debattartikeln)


Alexander Perski är docent och stressforskare. Han har forskat i över 30 år på stress.

Psykologiprofessor anti coacher och självhjälpstrender

Läs en roman, öppna dig mot konsten och världen i stället för att förändra dig själv hela tiden, menar psykologiprofessor Svend Brinkmann i en intressant artikel i Dagens Nyheter.

Enligt Svend Brinkmann är det tiden och samhället vi lever i som är virrig. Mer än att vi människor är det.

De som har psykisk ohälsa som gör att man inte klarar att själv ta sig ut behöver och ska få hjälp anser han.

Tänk. och läsvärt!

Podden "Sinnessjukt" med Christian Dahlström - utmattningssyndrom

Ett av syftena med mitt bloggande har sedan start varit att lyfta fram den psykiska ohälsan. Att berätta om hur det t ex känns att leva med ångest och panik. Att vara deprimerad. Om fobier. Om att ha stressrelaterad psykisk ohälsa och utmattningssyndrom. Hur det kan kännas att kanske ha det mest skamfyllda av allt; självmordstankar. Hur det är att vara anhörig när någon tar sitt eget liv.

Sist men inte minst; mitt bloggande ska också handla om hur man kan skapa sig ett så bra liv som möjligt trots den psykiska ohälsan som tröttar och "stör" i mer eller mindre grad.

När jag var liten retade andra barn mig ibland och ropade till mig att min mamma var knäpp. Min mamma var inte alls knäpp. Hon var en mycket intelligent känslomänniska som tyvärr fått ångestattacker i tonåren. På den tiden förstod man inte särskilt mycket om psykisk ohälsa. Därför fick de stackars människor som drabbades av det ofta leva med känslor av skam. Det i sin tur ledde till att de försökte dölja sina besvär, vilket ofta leder till att man mår ännu sämre om man har psykisk ohälsa.

Tyvärr händer det också att barnet till en människa med psykisk ohälsa får "ärva" skammen från föräldern. Så var det för mig. Jag försökte på alla sätt att dölja det som jag förstod att andra människor, vuxna som barn, uppfattade inte "var som det skulle" med min mamma. Hennes ångest och hennes panikattacker. Ända upp i vuxen ålder försökte jag att "skydda" min mamma mot andra människors rädslor för hennes ångest och panikattacker. Jag blev så skicklig på att avleda och att förvilla och att styra över fokus till annat än min mamma i känsliga situationer. Inte vare sig särskilt klokt eller stärkande för mig själv. Fast jag förstod inte bättre än så då.

Dessutom bestämde jag mig tidigt i mitt liv att jag skulle minsann inte bli som min mamma. Jag skulle inte ha ångest till exempel.

Ha, ha.. kan jag skratta lite för mig själv så här  många år efteråt. Skratta, för att det var ju så tokigt alltsammans. Vem som var mest "tokig" vet jag inte. Min mamma som utan att rå för det fick ångest i tonåren. Eller alla de andra vuxna som såg ned på henne och fick henne att känna skam i stället för att försöka respektera hennes besvär. Eller barnen som ropade efter mig att min mamma var knäpp. Eller jag själv som trodde att man kunde bestämma sig för att inte ha ångest. Ja, vem var mest "tokig" egentligen? Det kan man fundera över. Kanske var ingen alls "tokig". Kanske var vi alla bara mänskliga. Människor av kött och blod och känslor.

Så småningom hamnade jag själv där efter en lång tid med stark stress i mitt liv att jag fick ångest, panikattacker, utmattningssyndrom och depression. Då var jag vuxen och hade fått ett annat perspektiv på psykisk ohälsa än när jag var barn. Jag insåg hur mycket fördomar det fanns kring det och okunskap som skapade rädsla hos människor.

Min sorg över min förlorade hälsa och arbetsförmåga blev inte mindre trots den kunskap jag samlat på mig genom åren. Jag sörjde. Det händer att jag sörjer fortfarande. För det tar energi att leva med psykisk ohälsa. Det är tröttande och blir man trött är det lätt att man också känner sig ledsen.

Numera har var och varannan människa i Sverige psykisk ohälsa. Det pratas mer öppet om det nu än någonsin tidigare. Kändisar som Morgan Alling och Robert Gustafsson berättar om sin panikångest. I tidningarna läser vi berättelser om människor som  fått utmattningssyndrom och stressat sönder sig själva.

Det är bra med all öppenhet och information kring psykisk ohälsa som finns idag. Det gör att fler människor vågar tala om hur de mår. Det gör också att anhöriga, vänner och vi alla kanske blir lite modigare och vågar fråga varandra hur vi mår där inuti i stället för att bara se till det yttre som smärtar. Den synliga smärtan. Osynlig smärta kan vara minst lika plågsam som den synliga. Ibland ännu mer plågsam just för att den inte syns.

Häromdagen hittade jag på nätet till en podd om psykisk ohälsa. Det är författaren Christian Dahlström som själv tidigt i livet efter en lång period med stark stress drabbades av panik och depression, som har podden.

Bland annat finns där två avsnitt om utmattningssyndrom som är mycket hörvärda och upplysande om vad utmattningssyndrom egentligen är.

"Med utmattningssyndrom kommer man inte till jobbet."

"Många med utmattningssyndrom är det vi kallar maskrosbarn."

Citaten är från avsnitten om utmattningssyndrom. Christian intervjuar vad han kallar världens mest kunniga forskare på utmattningssyndrom. Hon heter Maria Åsberg och har forskat om psykisk ohälsa i hela 50 år. En mycket klok och kunnig kvinna.

Jag önskar att kunskapen om utmattningssyndrom sprids så att fördomarna spricker kring vad det egentligen är.

Det svåraste av allt sedan jag själv fick utmattningssyndrom för cirka 15 år sedan har varit andra människors, läkares och myndigheters tvivel på det jag upplevt och känt.

Idag vet man mer om vad utmattningssyndrom handlar om. Det är en skada i hjärnan som har blivit till under mycket lång tids negativ stress utan återhämtning. Det är en skada som till viss del självläker. Men ofta får man leva med en ökad stresskänslighet. Vilket i sin tur kan vara en bra sak. För om man från början haft med sig den stresskänsligheten, förmågan att läsa sin kropps signaler om att nu är det dags att vila och ta det lugnt, hade man kanske aldrig kört slut på sig själv.

Mina varmaste rekommendationer att lyssna på de här två avsnitten och gärna mer i den här podden. Sprid gärna kunskapen och tala med andra människor om det.

Fortfarande finns det alldeles för mycket fördomar kring psykisk ohälsa i Sverige. Samtidigt som just den ohälsan ökar.

Mycket är vunnet om de människor som drabbas slipper att känna skam och möter förståelse i stället för misstro.

Ulf Kristerssons medicin för psykiskt sjuka: Spotta i nävarna och gå och jobba

Psykiskt sjuka ska spotta i nävarna och gå och jobba, tycker Ulf Kristersson, M.

I själva verket är det till stora delar moderaternas politik som skapar den psykiska ohälsan hos folket anser jag.

Då tänker jag på den oro som försämringarna i trygghetssystemen innebär för många människor idag. De försämringar som moderaterna infört tillsammans med de andra partierna i alliansen. Jag tänker på de allt mer ökade klyftorna mellan människorna i vårt samhälle. Uppdelningen i ett "vi" och ett "de andra". Förlusten av solidariteten i samhället.

Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor.

I ett friskt samhälle kan människor vara sjuka.

Jag funderar över om Ulf Kristersson har någon egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Om han känner någon som drabbats av det. Han borde ju åtminstone ha upplevt Jimmie Åkessons, SD, psykiska ohälsa och utmattningssyndrom. Dags för Jimmie Åkesson att spotta i nävarna och komma tillbaka till jobbet bums nu då, enligt hur Ulf Kristersson vill att det ska vara i Sverige.

Det är inte särskilt ofta som jag skriver om den första tunga tiden när jag kollapsade av utmattning.

Jag minns hur jag i början kämpade mig till jobbet. Sjukskriven en vecka eller två. Tillbaka till jobbet igen. Sedan denna förlamande trötthet som gjorde att jag knappt kom ur sängen.

Så småningom, när jag pressat mig själv så hårt för att fortsätta jobba, arbetstränat och fått avbryta redan efter en vecka och dessutom tvingats iväg på en rehabilitering av Försäkringskassan, en rehabilitering som jag på inget sätt var i kraft att klara av då, kollapsade jag en natt på rehabiliteringsanläggningen.

När jag kom hem kände jag inte igen mig i mina egna kvarter. Det var skrämmande. Min man fick hålla i mig, stötta mig, för att jag skulle kunna gå överhuvudtaget. Sådana problem hade jag med balansen.

Att äta var omöjligt den första tiden. Jag klarade inte att föra gaffeln till munnen själv. Händerna löd mig inte.

Så småningom minns jag att jag försökte göra avslappning till ett kassettband. Jag minns känslan att ligga där i min säng. Höra rösten på bandet säga att "Lyft benen och spänn dem." Känslan av att vilja lyfta benen fast de lyder mig inte. Det är omöjligt för mig att lyfta benen. Som att ha fått en stroke fast där fanns ingen läkare som förstod vad det var med mig i början. Och ingen anhörig heller.

Hur ska någon annan som inte upplevt hur det är att drabbas av psykisk ohälsa kunna förstå?

Hur ska Ulf Kristersson kunna förstå?

Men respekt anser jag att Ulf Kristersson bör visa.

Respekt för sjuka människor. Respekt för människor med såväl fysisk som psykisk ohälsa.

Vill jag att människor med psykisk ohälsa ska spotta i nävarna och tvingas i arbete? Vill jag att mina älskade, mina barn eller vänner som har ångest, anorexi, bulimi, schizofreni, depression, utmattningssyndrom eller annan psykisk ohälsa, ska spotta i nävarna och tvingas i arbete?

Vill jag att människor med cancer eller stroke ska spotta i nävarna och tvingas i arbete?

En så viktig fråga att ställa till sig själv inför extra valet 2015.

Jag vill det inte. Jag vill att människor med såväl fysisk som psykisk ohälsa ska få stöd från samhället och en bra vård. Att de ska få arbeta i sin takt om de klarar att arbeta i det stressiga arbetsklimat som är på arbetsplatserna idag. Att de ska få den tid de behöver att läka samman i lugn och ro.

Jag vill öka förståelsen för vad psykisk ohälsa kan innebära.

Jag vill att vi bryr oss om varandra, oavsett hälsotillstånd.

Jag vill solidaritet.

Jag tror att medmänsklighet och solidaritet skapar hälsa.

Ett hälsosamt samhälle för oss alla.


Lästips:

"OECD: Sämre tillväxt i Sverige på grund av ökade klyftor" (Dagens Arena)

"Resultatet av alliansbudgeten: 2400 kr mindre för fattigpensionären" (Dagens Arena)

"Alliansens Sverige splittrar Sverige" (Solrosuppropet, Dagens Arena)

"Resultatet av alliansbudgeten: 4,3 miljarder till de rikaste" (Dagens Arena)

"Bostadsbyggande i storstäderna ökar - för välbärgade" (Ekot)

#otillräcklig - Om stress och psykisk ohälsa i Aftonbladet

Idag startar en ny artikelserie i Aftonbladet; #otillräcklig. Uppmaningen är att våga tala med varandra om psykisk ohälsa. Den ohälsa som ökar mest i Sverige nu.

Vår strävan efter att prestera gör att vi riskerar att gå under som människor till sist. Om inte vi inser det i tid. Inser att vi kan ta bort det där o:et i otillräcklig. Inser att vi alla är tillräckliga så som vi är.

Jag ser fram mot den här artikelserien i Aftonbladet. Den är viktig. Inte minst för att minska fördomarna kring psykisk ohälsa. Också som ett försök att minska antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa, de sjukskrivningar som ökar mest av alla i Sverige just nu. Inte minst bland unga människor.

Jag själv lever idag med ökad stresskänslighet och ångest, panik som rester av min utmattning för 14 år sedan. Det är en lång väg att hamna i utmattning. En oftast lång väg tillbaka till ett tillräckligt bra liv. Det bästa är att förebygga. Att kunna förstå kroppens varningssignaler och göra de förändringar man behöver göra i sitt liv innan man snubblar över sig själv. 

Det som har hjälpt mig att läka samman igen efter min utmattning är framförallt skrivandet, inte minst här i min blogg. KBT-samtal (kognitiv beteendeterapi) där jag fått lära mig smärt- och stresshantering och att inte bli rädd när jag får ångest eller panikattacker. Yoga, meditation, mindfulness, andningsövningar, Qi-Gong och konditionsträning (så småningom) har också hjälpt mig mycket till att bli den jag är idag.

Ta hand om er.

#otillräcklig finns också på FB. Där kan man dela med sig av sina egna erfarenheter eller läsa det andra berättar om hur det är att leva med psykisk ohälsa.

"Vi måste tala mer om psykisk ohälsa"

"Vi tar strid mot tabut att prata om ångesten" (Jan Helin, Aftonbladet)

"Cecilia Forss: "Jag trodde att jag skulle gå under"

"#otillräcklig - En signal att stanna upp och fundera"




#otillräcklig

#bloggswe

EU-val och "Därför mår många kvinnor psykiskt dåligt"

Newsmill finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag skrivit. 

Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.

Här är den femte artikeln som jag fick publicerad i Newsmill. När jag läser igenom den tänker jag att den är lika aktuell den här våren som den förra. Möjligtvis ännu mer aktuell. Därför att under de senaste veckorna har man kunnat konstatera att sjukfrånvaron ökar. Och nu är det korttidssjukskrivningarna som ökar. Det gäller både män och kvinnor. 

Vi har idag i Sverige ett samhälle där vi kör slut på oss själva fast att vi egentligen skulle ha råd att ha det alldeles, alldeles underbart som människor. Jag tror att vi alla behöver fundera över vad vi själva kan göra för att hitta en balans i våra liv där vi mår så bra som möjligt. 

Förändringen till ett sunt samhälle skapas både uppifrån genom politiska beslut och nedifrån genom de självständiga beslut människor fattar om sina liv.

Jag vill en förändring. En del av förändringen mot ett sunt, humant samhälle vill jag tro börjar dels imorgon genom det viktiga EU-valet. Dels efter sommaren när det är val i Sverige. 

Jag kommer med glädje att gå till vallokalen imorgon och till hösten och lägga min röst. 

Därför att de här två valen är kanske de mest viktiga valen på mycket, mycket länge.

Det handlar om demokratin, människovärdet, hälsan, miljön och integriteten. Jämställdhet och solidaritet. Det handlar om att skapa  samhällen där man litar till människor i stället för att misstänkliggöra dem. Det handlar om att skapa goda  samhällen för alla. Inte bara ett fåtal. 

Ytterst handlar de val vi gör både imorgon och efter sommaren om vår överlevnad som samhälle och människor.

Därför att samhällen med små klyftor mellan människor är starka samhällen.

Så fungerar vi människor. Som en enda stor familj, en flock.

Precis så enkelt är det.





Därför mår många kvinnor psykiskt dåligt

(Artikel publicerad hos Newsmill, 2013-05-16)



Om Inspektionen för socialförsäkring frågar mig vad det ökade antalet sjukskrivningar i Sverige på grund av psykisk ohälsa beror på, så svarar jag att ett sjukt samhälle skapar sjuka människor. Och alldeles särskilt psykisk ohälsa hos människor. 

Ett otryggt samhälle skapar människor som mår dåligt. Ett samhälle där man pressar människor till bristningsgränsen skapar ohälsa. Både fysisk och psykisk.

När arbetsbelastningen på mitt arbete ökade samtidigt som man gjorde neddragningar, kollapsade jag.

När de stressymptom som jag upplevde misstroddes hos Försäkringskassan, kollapsade jag igen.

När jag arbetstränat för andra gången i nästan ett år, kollapsade jag ännu en gång.

Sedan hamnade jag i en djup depression i insikten och sorgen över att inte orka arbeta som förut. Jag älskade ju mitt arbete.

När jag utförsäkrades förra sommaren kollapsade jag inte igen. Jag hade blivit starkare. Men den ökade pressen i samband med utförsäkringen, innebar att den hälsa som jag mycket långsamt återhämtat i mig själv igen, försämrades kraftigt. Panikattackerna ökade. Sömnen blev sämre. Koncentrationssvårigheterna ökade. Med mera.

Den arbetsförmåga på 25 % som jag jobbat mig tillbaka till, var efter utförsäkringen visserligen på pappret 25 % men i verkligheten 0 %. Mitt hjärta började visa symptom på stress och det ledde till en nästan årslång utredning av hjärtat.

När avtalsförsäkringen försvann i samband med min utförsäkring, försämrades min ekonomi ytterligare. Det kändes som ett slag i min redan slagna mage.

Jag är som kvinna inte ensam om min historia. I olika projektgrupper genom åren som sjukskriven har jag mött hundratals liknande historier som min egen från andra kvinnor. Många av dem har jobbat inom kvinnodominerade, lågavlönade yrken där det skett nedskärningar samtidigt med ökad arbetsbelastning.

Kvinnor som går på knä för att få livspusslet att gå ihop. Kvinnor som vårdar, bryr sig, vill jobba och som mår dåligt av att känna att de inte räcker till vare sig på arbetet eller där hemma. Ensamstående kvinnor med barn och kvinnor i ibland ej jämställda relationer.

Där finns så klart också män som mår allt sämre i vårt samhälle idag. Fast kvinnorna är i majoritet bland de långtidssjukskrivna och det finns flera anledningar till det som jag ser det.
 
När du ligger knockad i ringen och på långt avstånd hör någon högt däruppe räkna till tio och du känner att du inte klarar hur gärna du än vill att resa dig upp igen, så är du uträknad idag i Sverige. I alla fall för en period. Det kallas utförsäkring.

De absurda reglerna i sjukförsäkringen med en bortre gräns för hur länge du får vara sjuk, ger dig bara ett visst antal månader att bli frisk om du till exempel får en stroke eller hamnar i en depression. Som att sjukdom går att tidsbestämma. Som att sjukdom går att bota genom stress och press. När det i verkligheten är precis tvärtom. Sjukdom och ohälsa, fysisk eller psykisk, botas med omtanke, utrymme för tid och samtal, tålamod, lugn och ro. Medmänsklighet och empati.

Allt fler unga mår också dåligt i Sverige. "Fler unga med förtidspension tar sina liv", läser jag i nyheterna idag. Det handlar framförallt om unga med funktionshinder och nedsatt arbetsförmåga.

Det är en djupt tragisk och skrämmande utveckling som visar på människosynen i vårt samhälle idag inte minst från politikerhåll. En människosyn som handlar om att du måste arbeta för att få vara med, den så kallade arbetslinjen. Du måste arbeta för att duga som människa. Du måste göra rätt för dig. Det räcker inte längre att du finns till som människa för att ha ett värde. Den synen ger politikerna de unga genom de regler och bestämmelser man skapar för dem att leva med.

Det handlar om att i värsta fall pressa unga trasiga människor in i döden. Det handlar om att sortera bort de människor som inte skapar kapital.

Fast kapital bygger inga samhällen. Samhällen byggs av levande människor av kött och blod. Människor som tar hand om varandra. Av människor som behöver tas om hand. Samhällen skapas av händer som räcks ut mot varandra i stället för att slå omkull varandra.

Ska det då vara så svårt att förstå det? Att det är regeringen själv, den politik och de beslut som fattas i Sverige idag och sedan snart åtta år tillbaka, som skapar hur människor här mår? Lite självreflektion skulle knappast skada Alliansen.

Politik handlar om att skapa ett samhälle.

Hur människorna i samhället mår är ett svar på hur bra eller dålig politiken är för människorna.

Att reagera med psykisk ohälsa i ett sjukt samhälle är snarare ett tecken på friskhet än sjukdom.

Allt handlar om att börja i rätt ände.

Fatta beslut som får människor att känna trygghet, tillit och att de behövs, vill jag säga till politikerna som styr Sverige idag.

Stoppa utförsäkringar av människor omedelbart.

Skapa ett trygghetssystem som innebär verklig trygghet för de människor som inte klarar att arbeta på grund av sjukdom.

Börja lyssna och lita till människornas egna upplevelser i stället för att ifrågasätta dem.

Ge människor tid att läka i stället för att söndra dem ännu mera.

Ge mer resurser till psykiatrin, vården och skolan.

Minska pressen på barn och unga i skolan i stället för att öka den. Ta bort betygen i stället för att ge ännu fler och tidigare betyg. Öka antalet lärare och kuratorer i skolan.

Minska byråkratin i hela samhället i stället för att öka den genom kontroller.

Lita till människan i stället för att misstro henne. Tillit får människor att växa i stället för att krympa.

Skapa arbetsplatser där det finns rum att vara människa. Med tid för återhämtning och andhämtningspauser.

Öka möjligheterna för människor att anpassa sin arbetstid efter var de befinner sig i livet och efter den arbetsförmåga de har.

Jag tror att det behövs en helt ny politik i Sverige idag för att komma tillrätta med de accellererande  sjukskrivningarna.

Så fjärran från Alliansens som det bara går att komma. 



Anna-Karin Mattsson




#Blogg100 - Dag 86

"Pengar, vänner och psykiska problem" - ett projekt i Karlskrona

HÄR kan du läsa en mycket intressant artikel, "Experimentet". Den handlar om ett pågående projekt i Karlskrona där man ger 500 kronor varje månad till en sjukskriven människa med svår psykiatrisk diagnos. Pengarna ska användas till att roa sig med något.

Det forskarna vill se är om de extra pengarna betyder något för själens läkning och för människans mående i allmänhet.

Om det rent av är så att lite mer pengar ger större läkning och bättre livskvalitet än alla de mediciner som skrivs ut till de här patienterna. Pengar har ju också färre biverkningar än läkemedel.  

Det man kan se idag är att de här extra 500 kronorna gör att de sjuka blir mer sociala eftersom de fått råd att bjuda hem en vän eller ta en fika med någon på stan. De börjar kanske med en hobby. Eller som en av deltagarna som för sina första 500 kronor köpte sig ett par löparskor och började motionera vilket snabbt gav flera positiva effekter för hennes mående och en känsla av att vara som en av de andra. 

Det är rörande att läsa om hur en för de flesta av oss liten summa pengar kan betyda så mycket för en människa i Sverige. Det säger oss något om hur fattigt många människor i Sverige har det idag.

Är pyskisk ohälsa egentligen ekonomisk fattigdom? Ja, ibland undrar jag. Både med tanke på det jag läser om här och det mina egna erfarenheter genom livet säger mig.

Mycket intressant, spännande och tänkvärt, tycker jag. Också hoppfullt. Det finns något vi kan göra för att få människor att må bättre. Det är enkelt och det handlar om fördelning av pengar. Ta från de rika för att ge till de som har det sämst ekonomiskt. Solidaritet. Målet är hälsa för så många människor som möjligt.

Projektet är pågående vill jag poängtera. Alltså finns där bara början till svar så här långt.

Här ett citat ur artikeln:

"Den stora frågan är om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom. Kommer det att betraktas som en sjukdom att inte ha något jobb? Ska man äta tabletter för det?”

Tanken låter som hämtad ur en sci-fi-dystopi. Men den är kanske bara den logiska slutpunkten för en av vår tids stora politiska berättelser.

Den som brukar kallas för arbetslinjen och handlar om samhällets olika människotyper."
 

 
#Blogg100

Låg inkomst och psykisk ohälsa har samband

Ibland dyker jag på så intressanta saker i cyberrymden.

Här är ett klipp som jag starkt rekommenderar att lyssna på:

UR Samtiden - Vuxna och psykisk hälsa 2014 

Det handlar om sambandet mellan låg inkomst och psykisk ohälsa.



Helst av allt önskar jag att Arbetslinjens företrädare tänkte till kring de här sambanden. De politiker som så hårt försämrat ekonomin för inte minst sjuka människor de senaste åren.Sedan frågar de sig och gör utredningar om varför den psykiska ohälsan ökar i vår tid.

Jag har mina egna erfarenheter genom ett ganska långt liv nu där jag sett vad låg och otrygg inkomst gör med människor. Det handlar inte bara om mig själv.

Alla människor mår bra av att ha en trygg basal inkomst. Det skapar ett samhälle där människor mår bra både fysiskt och psykiskt. Ett samhälle där människor blir kreativa, mer sociala och också gladare.



#Blogg100

Anti-stress: Meditation

Det var en riktig aha-upplevelse för mig att upptäcka meditationens kraft. Jag vet inte om jag någonsin i vuxen ålder förut känt den avspänning och det tillstånd jag hamnade i när jag mediterade.

Det var inte första gången jag mediterade jag hamnade där. Det tog lite tid för mig att hitta dit. Man får ha med sig tålamod och vara öppen för det som sker när man mediterar. Bara låta det ske.

Själv så ville jag att meditera skulle vara något enkelt, något som jag skulle orka med också dagar som jag kände mig helt orkeslös.

När jag mediterar sitter jag i en skön fåtölj med rak rygg. Fötterna vilar på golvet. Jag vilar händerna i knät. Jag blundar. Sedan har jag ett ord, t ex "LUGN", som jag bokstaverar för mig själv om och om och om igen. Just detta repetitiva gör att hjärnan efter ett tag går över till det läkande lugn- och ro-stadiet. Ibland byter jag ut ordet som jag mediterar över.

Ofta i början av en meditation känner jag ett virrvarr av tankar som far omkring. Efter ett tag brukar det lugna ner sig. Tankarna tystnar. Jag bara är. Det är en underbar känsla när jag hamnar i det tillståndet. En källa att hämta kraft ur för mig när helst jag vill.

Det sägs att om man mediterar en stund varje dag förändrar man hjärnans struktur på åtta veckor. Det handlar inte om långa stunder. Det kan räcka med 10 minuter per dag eller mindre. Huvudsaken att man gör det regelbundet. Man behöver också fortsätta att meditera för att behålla effekten. Göra det till en del av sitt liv, precis som att man ska sova och äta för att leva.

Det har hänt många gånger under en meditation att jag fått nya insikter och idéer som jag inte tror skulle nått fram till mig annars. Meditation främjar kreativiteten. Många är medvetna om det idag, oavsett hälsa, livssituation och ålder. Vi är många som mediterar.

Jag tror att vi får en bättre värld ju fler människor som mediterar.

Fredligare relationer. Större förståelse för varandra. Mer glädje. Mer lugn och ro. Mer kärlek i världen.

Meditationen är ett sätt att nå till svaren djupt inifrån mig själv, min själ. Att samtala med mitt hjärtas längtan och drömmar.

Tänk att något så enkelt kan ge så mycket till mig som människa, visst är det fantastiskt!

I det här klippet berättar Åsa Nilsonne om hur meditationen påverkar hjärnan och om att meditation kan reparera en utbränd hjärna. 



#Blogg100 - Dag 25

Utmattningssyndrom handlar om verkliga hjärnskador

Bland det svåraste av allt när jag hamnade i utmattning, var att bli misstrodd. Läkare, Försäkringskassan, anhöriga, släktingar och vänner, överallt mötte jag redan från första stund misstro (och oförståelse) för det jag själv upplevde och beskrev hur det kändes. Det är svårt att förstå det som inte syns utanpå.

De som egentligen aldrig någonsin misstrott det jag beskrivit eller hur jag varit känner jag idag är mina älskade barn. Tvärtom har de peppat mig och gett mig hopp och framförallt älskat mig också när jag var som svagast.

De psykologer som jag mött genom åren har också visat tilltro till det jag upplevt och beskrivit. Där har jag mött förståelse och fått hjälp på vägen mot tillfrisknande. Framförallt hjälpte de mig att överleva, den period som allt kändes så tungt att jag på fullt allvar övervägde att ta mitt liv.

För femton år sedan när jag drabbades av utmattningssyndrom, ifrågasatte man utmattade människor också i media. Tidningsrubrikerna gjorde ont i mig minns jag. Det fanns de som ansåg att utmattade människor lurades och att de var lata. Vilket ju i verkligheten var det sista jag själv hade varit; lat.

Idag kan man på olika sätt bevisa att utmattningssyndrom ger verkliga hjärnskador. Långvarig negativ stress ger verkliga hjärnskador på människor. Det handlar inte om depression, utan om faktiska hjärnskador. En av artiklarna är från 2010. Så den här kunskapen har funnits ett par år nu.

Det känns bra för mig att forskningen nått så långt när det gäller stressrelaterad ohälsa. Att det jag och många andra upplevt blir erkänt, att diagnosen utmattningssyndrom är erkänd och att man kan bevisa skadan i hjärnan. Egentligen tycker jag att jag och alla andra drabbade skulle få retroaktivt skadestånd för det obeskrivliga lidande det innebär att bli misstrodd när man är allvarligt sjuk. Jag kan inte ens sätta ord på hur ont det gjorde, vilket lidande det var för mig som människa.

Inom forskningen idag talar man om att arbetsplatser inte bara ska vara ergonomiskt bra. Utan också hjärnvänliga. Att man ska kunna sitta och jobba ostört i ett eget rum i stället för i kontorslandskap. Att hjärnan behöver få vila från alltför många intryck. Vi människor behöver lagom med intryck för att må bra. Vår hjärna behöver tid för återhämtning alldeles särskilt under perioder med negativ stress, antingen på arbetet eller i privatlivet. Vår hjärna och vår kropp behöver tid för pauser, både på arbetet och i privatlivet.

Jag önskar att de nya kunskaper man idag hittar fram till om vår hjärna, en dag ska leda till ett samhälle där människor kan behålla sin hjärnhälsa i stället för att förlora den.

Vart är vi annars på väg?

Den ökade psykiska ohälsan i Sverige blir dyr för oss alla. Och innebär ett stort lidande för så många människor. Inte bara de drabbade utan också för människorna runt omkring den drabbade.

Här är ett blogginlägg där en person beskriver sin upplevelse av att drabbas av utmattningssyndrom. Jag känner igen mig i det mesta. Här i min blogg finns flera inlägg där jag själv beskriver hur jag upplevt det att få utmattningssyndrom och hur jag försökt att hitta en väg till ett så bra liv som möjligt trots det som hänt. Se bland annat under fliken "Utmattad" här i min blogg.

Det tar ofta mycket lång tid att läka samman ett utmattningssyndrom. Många blir förtidspensionärer, helt eller delvis, som jag själv blev förra hösten. Jag har kommit tillbaka till en arbetsförmåga på 25 %. Andra kanske kommer tillbaka och kan jobba 75 %. Inte särskilt många klarar att jobba heltid igen.

Hur man blir efter att ha blivit utmattad, beror dels på hur djupt man fallit, precis som att en stroke eller en hjärtinfarkt kan drabba olika för olika människor.

Det beror också på hur hela livet ser ut för människan, inte bara arbetslivet.

Givetvis beror det också på det bemötande och det stöd man får från omgivningen, både privat, från myndigheter, vården och från arbetsgivare.

Och också på hur man själv klarar att hantera det som hänt och att kunna hitta strategier för att skapa ett så bra liv som möjligt i den nya livssituationen.


Länk till avhandling, Agneta Sandström, "Neurocognitive and endocrine dysfunction in women with exhaustion syndrom"