Stress och oljud, lugn och tystnad

Jag tänkte att jag skulle njuta av en av fördelarna med att vara långtidssjukskriven igår. Lyxen att kunna ta vara på sol och värme när det dyker upp i vårt land. Det är dessutom mitt ansvar som sjukskriven att försöka göra det jag kan för att bygga upp min hälsa igen så mycket som möjligt.

Sträcka ut mig och bara vara i min älskade Baden-Baden, tänkte jag göra. Titta på himlen och skogslönnens limegröna trädknoppar som precis slagit ut. Humlorna som flög där och sög saft ur blommorna. Körsbärsträdets vackra knoppar. Så många. Så spännande att se om det kommer att vara varmt och soligt när de slår ut i år. Eller regnigt, blåsigt och kallt som förra våren.

Körsbärsträdsblomningstid är så smärtsamt kort och vacker på samma gång. Några dagar bara, kanske någon vecka. Sedan vänta ett helt år till nästa gång. Jag skulle kunna vara vaken dygnet runt när körsbärsblommorna blommar. Sova därute med de vita blommorna som tak. I min Baden-Baden.

Ja, där låg jag alltså i min Baden-Baden. Fast spänd som en fiolsträng. Jag kunde inte slappna av fast att jag blundade. Ljudet från motorvägen lät som att den var på andra sidan tomtgränsen fast att den är en dryg mil bort. Och aldrig tystnar det ljudet helt numera kring Jönköping. Trafiken har ökat så mycket sedan jag flyttade hit. Upplever jag det som i alla fall. Eller så är det mig själv det beror på. Hur jag uppfattar ljud sedan jag blev utmattad. En rest som inte är läkt eller som kanske alltid kommer att finnas kvar. Ljudkänsligheten.

När jag gick ner i gillestugan för att få tyst, så var det inte tyst i alla fall. Ett ständigt sus inuti mina öron, vad än jag gjorde.

När man är stressad är man mer känslig för ljud. Man kan uppleva att man har tinnitus, fast att man egentligen är stressad. Allt sitter i hjärnan. Utmattning, stress och tinnitus har ett samband.

Det blev så tydligt för mig nu i morse. Så fort jag vaknade var ljudet från motorvägen där igen. Så högt det lät ända in i mitt hus. Tyckte jag. Sedan mediterade jag en halvtimma. Under meditationen märkte jag hur bullret från motorvägen hördes allt mindre och mindre. Tills att jag inte längre stördes av det.

Det är inte konstigt alls för mig att jag upplever ljud högre om jag är stressad. Så klart att man i det tillståndet är mycket mer på sin vakt än när man är lugn. Sinnena är på sin vakt, beredda på att något kan hända. Som ett sorts försvar där inuti oss. Muskelspänningar i nacken hör till stress och utmattning och kan också ge upplevelser som tinnitus och öronsus.

Fast att ständigt vara på sin vakt gör att man blir väldigt trött och tappar mycket energi och glädje.

Därför är det så viktigt att vi människor tar oss tid att hitta till det lugn vi behöver.

Varje dag.




I den inre tystnaden och tryggheten bor ingen rädsla.

Där behövs ingen vakt. Inget försvar.

Där kan jag vila, hämta kraft.

Där är jag trygg.

Trygg i mig själv.

Jag är trygghet.

Jag är tystnad.



#Blogg100 - Dag 61

Vilsam inredning vid hjärntrötthet

Jag har alltid gillat att ha det vackert omkring mig. Hur tufft eller ekonomiskt fattigt livet än ibland varit så har jag alltid försökt att skapa en vacker, mysig vrå för mig själv. Målat möbler och skapat stämning.

Färger och former talar till mig på olika sätt. Vad jag trivs med och inte trivs med har ändrat sig genom årens gång.

Sedan jag blev utmattad har hur jag har det runt omkring mig betytt ännu mera än förut.

Jag tycker om att det inte är alltför ljust i rummet. Att där inte finns så många saker. Helst vill jag ha få saker som är vackra och vilsamma att titta på. Inte alltför många färger samtidigt. Därför behöver jag ibland rensa ut i rummen. Det ger mig ro i själen.

Växter är viktigt för mig. Murgröna, pelargoner, tulpaner. Jag tycker om att ha det levande omkring mig.

Med meditationens hjälp har jag fått en allt större känsla för i vilka miljöer jag stressar ned och i vilka miljöer jag blir mer stressad.

Känner du skillnad på hur du mår i olika miljöer?

Vad är en vilsam miljö för dig?



#Blogg100 - Dag 42

Tystnad som gör ont - om konflikter

Det går nog inte att leva ett liv som människa utan att ibland hamna i konflikter med andra. Både som barn och som vuxen. I relationer av olika slag.

Det är inget konstigt med det. Det viktiga är att man klarar att hantera konflikter på ett sätt så att man växer som människa i stället för att krymper, tänker jag.

När jag öppnar mitt hjärta för en människa i en konflikt och visar mitt sårbara jag, det innersta jag känner, kan jag bli bemött på så många olika sätt. Det är alltid en risk jag tar när jag väljer att öppna mig för en annan människa. Jag kan bli mött av allt från att få vila min ögon i en blick som är lugn och bekräftande till att mötas av flykt och tystnad.

Det sistnämnda gör så grymt ont i mig.

Härskartekniken osynliggörande. Där står du avklädd och möts av iskall tystnad och människor som vänder dig ryggen.

Jag förstår som vuxen idag själv anledningen till att jag reagerar så starkt som jag gör. Har man upplevt något tidigt i livet och dessutom gång på gång på gång, så sätter det sina spår i minnet och i känslorna.

Fast genom att vara medveten om varför jag reagerar som jag gör, kan jag välja att inte längre tillåta andra att utsätta mig för det. Jag kan sätta en gräns för hur jag tillåter andra att hantera mig. Välja vilka jag lämnar ut mitt innersta till och till vilka jag inte gör det.

Jag kan säga: "För mig är det inte OK att du lämnar mig mitt i en konflikt och vägrar reda ut det som har hänt. Jag önskar att vi samtalar med varandra i stället."

Sedan har den andra personen ett val att göra för sig själv. Det kan inte jag påverka och det är inte heller mitt ansvar.

När jag satt den gränsen kring mig själv, så tydligt och lugnt som jag klarar av, känner jag respekten för mig själv växa inuti mig.

Det är ett av de sätt jag visar kärlek till mig själv idag.

#Blogg100 - Dag 8

Soluppgång och solnedgång

Tänk att en soluppgång i februari kan vara lika rosaskimrande vacker som en solnedgång mitt i sommaren.

Och en solnedgång i februari lika vacker som en soluppgång mitt i sommaren.

Så har det varit hos mig på höjderna kring Vättern idag.

Ljuset bländar mig.

Jag älskar skymningen.

Och gryningen. 

Ett ljus som är mjukare för själen än det under dagen.

Maskros eller orkidé (högkänslig)?

Jag läser om högkänslighet i böcker, artiklar och bloggar och sitter ofta med tappad haka för att igenkänningen är så stor. Tveklöst är jag en av de människor som man idag kallar högkänsliga eller starksköra.

Jag har länge sett på mig själv som ett maskrosbarn, en överlevare.  Det var en anledning till att min blogg fick namnet Maskroskvinnan. Fast för att vara ett verkligt maskrosbarn gäller det här: "Av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden beräknas ca 25% bli maskrosbarn och det innebär att de har ett liv som vuxna fritt från psykisk ohälsa." (Wikipedia). Jag har panikångest och har haft depression, så alltså passar jag inte in på benämningen maskrosbarn fullt ut.

Det man kallar orkidébarn är däremot barn som föds med en högkänslig personlighet. Att vara ett högkänsligt barn är ingen diagnos, utan helt enkelt ett personlighetsdrag. Som högkänslig har man viss större risk att drabbas av psykisk ohälsa som ångest och depression om man råkar ut för trauman eller har en otrygg barndom. Eller blir arbetslös som vuxen till exempel. Man är helt enkelt lite mera stresskänslig än en genomsnittsmänniska.
 

Ju mer jag läser och funderar kring mig själv, det jag varit med om i mitt liv och hur det påverkat mig, desto mer känner jag mig hemma som ett orkidébarn, född med en högkänslig personlighet. Personlighetsdrag som sitter i hela livet. En begåvning eller känslomässig intelligens som cirka 10-20 % av människorna har.

Det finns många fördelar med att vara högkänslig. Fast det är viktigt att man ser till att ta hand om sig. Sätter gränser. Vilar från intryck ibland.

Som högkänslig tar man in många fler intryck i sin hjärna än de flesta människor gör. Jag brukar ofta känna mig hudlös. Som att jag saknar ett filter mellan mig själv och andra.

Empati, inlevelseförmåga och kreativitet är några av de stora fördelarna med att vara högkänslig. Och att man ofta får mycket starka upplevelser i naturen och av musik och kultur till exempel.

Frågan är ju då vad jag ska göra med namnet på min blogg?

Maskroskvinnan känns inte helt rätt för mig längre.

Kanske är det dags att min blogg helt enkelt får heta det som jag själv heter? Mitt namn.

Jag har funderat över det tidigare ett par gånger sedan jag började blogga.

Det känns som att det är dags att ta det steget för mig nu.

Och det känns bara bra.

Jag är den jag är.

Först av allt är jag människa.

Sedan kommer allt det andra.

Överlevare är jag dessutom fortfarande, så här långt.

Stolt efter blodprov

Jag känner mig trött och stolt över att ha tagit blodprov i morse. Utan att svimma, kanske tack vare mjukt bemötande och Jens Lekmans musik i mina öron.

Min revansch på skolsköterskan som kallade mig "schafsig" när jag svimmade redan på vågen inför en spruta och sedan fick hämtas av min pappa utan att ha fått sprutan sittande ensam ute på trappan till skolan. Ofta med nedkissade, kalla trosor efter svimningen.

En revansch på den läkare som tvångshöll mig som 3-åring för att ta blodprov på mig. Vilket ledde till mitt livs första, fast långt ifrån sista svimning.

Som sagt. Jag är stolt över att jag gick mot min rädsla idag även om jag kände mig så liten inuti i morse.

Minns att hur vi möter varandras rädslor som barn kan påverka en människa för resten av hennes liv.

Jag började dölja min rädsla när de vuxna kallade mig schafsig. Istället blev den till ångest i mig.

Idag förstår jag mönstret. Och mig själv.

Nu ska jag fira mig själv med kaffe och bakelse!

Jag är ingen schafsig människa. Jag är en känslomänniska. Högkänslig. En starksköring.

Jag är stolt över att vara jag.

Känslan kontra tanken

Känslor är vägvisare.

Tankar kan lura dig.


(Anna-Karin)

Behöver jag dig?

"Jag behöver dig".


"Jag behöver ingen förutom mig själv".


Vilken skillnad det gör i känslan att läsa de olika meningarna för mig.

Att behöva skapar beroende, ofrihet. Antingen det handlar om saker eller om människor.

Att inse att den enda jag, först av allt, behöver är mig själv, skapar frihet. Självständighet. Kraft.

Sedan är ju sanningen för mig, att vi människor också behöver varandra på olika sätt.

Fast först av allt behöver jag mig själv. För utan mig, vad har jag då?

Därför så viktigt att jag kommer ihåg att ta hand om mig.


Kan du känna skillnaden när du läser de två första meningarna?

Vem/vad behöver just du?

Fånge

Fångad i mig själv, längtar slå mig fri. Längtar ut, längtar flyga fritt, tyngdlös, sväva ...

Längtar vara flyttfågel, flyga från mörker till ljus, från kyla till värme.

Längtar frihet, vara fri ...

Känner mig fängslad, fast i bojor, kedjad, instängd ...

Tappat nyckeln i ett evigt mörker.

Ser en strimma ljus, där borta.

Känner doft av fuktigt gräs tränga in.

Hopp.

Städar och rensar

Jag rensar tidningshögarna som samlat sig i sommar. Tvättar sofföverdraget till stora soffan som jag inte gjort på två-tre år. Plockar fram ljuslyktor. Rengör dem så att de skiner. Sätter nya ljus i dem.

Det vita doftljuset som jag fyndade på Blomsterland i somras placerar jag på köksbordet.

Några böcker som jag önskar att jag ska kunna läsa i höst lägger jag i en hög på bordet.

Jag rensar i mobilkameran och i laptopen.

När jag rensar det yttre, tror jag att jag omedvetet också rensar i mitt inre.

Det känns bra.

I skymningen tänder jag ljusen. Njuter av mörkret.

Jag känner som att mörkret är min bästa vän nu för tiden.

Där får mina sinnen ro.

När jag inte längre orkar hålla emot sorgen

Det är röran i skåpet med alla plastburkar, brickor och rostfria bunkar som får mig att brista. Jag har städat, handlat, lagat mat, varit ute med min lilla hund.

Hela tiden med detta tryck i mitt bröst. Spänningar som gör så ont och får mig att känna mig som förlamad. Som inkapslad med en vägg mellan världen och mig.

Det är röran där i skåpet som gör att jag blir så arg på alla dumma burkar att jag börjar lipa som en liten unge. Det är när jag plockar i ordning burkarna och bunkarna, ställer dem i varandra och gör så att de får plats som tårarna äntligen trillar. Jag kryper ihop. Längtar efter att någon ska hålla om mig.

Alla bilder, minnen och tankar som fladdrar förbi i mitt huvud.

Var är du, mamma? Vart ska jag en dag? Dit där du är? Vad är det för mening med alltihop? Vad är meningen med att jag finns i världen? Och alla andra? Vad finns kvar för mig i mitt liv nu? Vad är det som väntar mig?

Tårar av saknad, sorg, ensamhet i världen. Kanske ett stänk av dödsångest i sommarens sena andetag?

Kanske gamla tårar av övergivenhet som blandas med dagens tårar av saknad efter det som en gång var.

Efteråt lättar allt därinne som jag tryckt undan.

För en stund förlamar sorgen mig inte längre.

Jag kramar min lilla hund.

Hon slickar bort tårarna från mina kinder med sin mjuka, varma tunga.

Jag borrar in mitt ansikte i hennes svartkrulliga päls.

Hennes doft av hund gör mig lugn.

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom - Stämmer det?

 

Är det verkligen så att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom? Det finns stunder när jag ifrågasatt det på djupet. Tiden kommer ju aldrig igen. Vad menar den personen som skrev de där orden?

Jag köpte boken "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom" (Ben Furman, Adlibris) och har kanske läst hälften av den nu. Det är en tunn pocketbok med stora bokstäver. Man kan läsa ett kapitel lite då och då, när man har kraft och lust att göra det.

Genom olika människors personliga livsberättelser om en trasig barndom och genom att de sedan fick fundera kring tre olika frågor, försöker Ben Furman själv att söka svaret på om det verkligen är så att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom. Frågorna är:

1. Vad är det som har fått dig att klara dig, trots din svåra barndom?

2. Vad har du lärt dig av din svåra barndom?

3. Hur har du burit dig åt för att senare i livet få uppleva sådant som du blev utan som barn?

En av de saker som Ben Furman konstaterar i boken är att cirka en tredjedel av de människor som haft en trasig barndom, ändå skaffar sig bra liv som vuxna. Vissa använder sin trasiga barndom som en språngbräda. De bestämmer sig för att ta revansch på det de fått vara med om. Att visa de som tryckte ned dem att de visst kan och är lika värdefulla som alla andra.

En gemensam nämnare för det vi brukar kalla maskrosbarn är enligt författaren envishet, målmedvetenhet och viljestyrka. Kanske personliga drag eller kanske något som lockas fram i en människa under svåra omständigheter.

Bland de personliga berättelserna hittar man flera gemensamma sätt att ta sig igenom en tuff barndom; söka tröst i naturen, hitta trygghet och kärlek hos någon annan människa, skriva dagbok eller annat skrivande, fantisera sig bort, läsa böcker, husdjur, en hobby eller att man upptäcker att det finns något som man är bra på att göra.

Att tidigt flytta hemifrån hjälper många att komma ur ett destruktivt familjesammanhang. Där har en påtvingad tidig självständighet varit till nytta för den unga människan. Humorn, att kunna skratta åt ett elände, är också en av överlevnadsmekanismerna för människor som haft en svår barndom. Terapi hjälper också många människor att skapa sig ett bra liv som vuxna.

Det boken vill peka på är att man ofta blir en mycket stark människa som klarar tuffa omständigheter också som vuxen om man har upplevt det redan som barn. Man har i bagaget inte bara fått med sig något jobbigt utan ofta också skaffat sig bra redskap för att hantera andra svåra situationer i livet.

Jag känner igen mig mycket väl i de olika överlevnadsstrategierna för ett barn som har det tufft. Ibland gör det ont att minnas hur det var. Fast som vuxen kan jag se att jag många gånger betedde mig på ett sätt som jag är stolt över idag. Och som inte minst utvecklade mig som människa, ökade min empati och förståelse för andra människor och deras livssituation.

Där är ett sätt att hitta styrka i sig själv som vuxen; att mer titta på vad man gjorde i den svåra situationen i stället för att fastna i tankar på själva händelsen. Se på sig själv med ett utifrån-perspektiv och kanske upptäcka hur klokt och modigt man handlade, trots att livet kanske var kaos och man bara var ett barn. Att se styrkan och kraften i sig själv då, gör att man rätar på ryggen som vuxen och känner en stark stolthet över det barn man en gång var.

Det man inte fick uppleva som liten, kan man uppleva senare i livet. Ofta genom att göra saker tillsammans med egna eller andras barn. På så sätt kan man alltid få de där barndomsupplevelserna som varje barn behöver för att må bra, även om det är en lång fördröjning innan man får dem om man haft en jobbig barndom.

Boken är intressant. Den väcker nya tankar i mig. Ger mig ibland faktiskt svar på sådant som jag funderat kring själv ibland. Den stärker mig som människa. Den tydliggör att jag precis som så många andra människor, kanske de allra flesta av oss, växer genom att prövas.

Jag fortsätter att läsa i boken och kanske kommer det att bli fler blogginlägg om de tankar som den väcker hos mig. 

De tre frågorna som jag nämner i början av den här texten, hjälper mig mycket när det handlar om att kunna se hur det jag upplevt som barn fått mig att växa som människa.

Ljudkänslighet och den sällsynta tystnaden

På väg mot bilen i mörkret på skogsvägen endast upplyst av himlens alla stjärnor, är tystnaden så övermäktigt tyst att den både känns underbar och skrämmande på samma gång.

Vem vet vad som kan dyka upp bakom den mossiga granstammen? Troll tror jag inte på längre. Fast det finns desperata människor. Också i tysta skogar.

Tryggt på plats i bilen, tänker jag på hur sällan jag upplever verklig tystnad i det liv jag lever.

Dygnet runt, året runt, också inifrån, kan jag på avstånd höra bruset från all trafik på motorvägen några kilometer från där jag bor.

När jag en vacker sommardag sätter mig i min baden-baden i trädgården för att meditera eller bara vila, läggs ibland ljudet från motorgräsklippare, grannarnas projekt som takläggning, klippning av häckar med eldrivna häcksaxar med mera ovanpå ljuden från motorvägen.

Alla dessa ljud tröttar mig. En av de saker som är kvar i mig som en rest efter utmattningsdepressionen är att jag har svårt att klara många intryck på samma gång. Min hjärna tar in allt på samma gång utan något filter som helst.

Det är en utmaning att hitta till friden och tystnaden inuti mig själv mitt i larmet runt omkring.

Jag hoppar till av ljudet från en fågel som flyger in i glasdörren till uterummet. Hjärtat i halsgropen, ont i magen igen.

Minsta lilla ljud får mig att hoppa till. Beredd på flykt, kamp.

Jag känner mig hudlös.

Det händer att jag får fly till toan för att någon tappar en tallrik i köket intill rummet där jag sitter.

Än har jag inte hittat tillbaka till balansen i mig. Det är bara att konstatera.

Fast långsamt är jag på väg dit igen.

Jag funderar över hur det skulle påverka mig att bo på en plats med stor tystnad.

Och var någonstans kan jag i så fall hitta en sådan plats att bo på i expansiva Jönköpings kommun?


"Vandra lugnt i brådskan och larmet. Minns vilken frid som kan finns i tystnaden."

Och hux flux var Jönköping grönt!

Jag var en timme på A6 köpcenter idag. När jag åkte dit anade jag grönskan som skulle komma. Det duggregnade.

Trots mina aningar, slogs jag nästan omkull av det som mötte mig när jag kom ut från köpcentret. Jag möttes av en stad som var grön. Träden hade slagit ut, inte minst björkarna hade hux flux blad igen. En explosion av grönska, en härligare explosion får man väl leta efter, tänker jag.

Hela vägen hem i bilen föll mina tårar. Mina känslor är så många och så starka nu för tiden.

Det hände likadant häromdagen när jag såg en gammal trädgård full med blommande blå scilla på marken. Som att himlen ramlat ned på jorden såg det ut. Tårarna gjorde mina kinder alldeles våta.

Våren är en underbar tid fast också en ibland starkt känslosam tid när man är en starksköring som jag. Eller högkänslig som en del kallar det, eller känslomänniska. 

Uppe där jag bor på höjderna är knopparna stora. En del buskar har slagit ut. Fast här är inget grönt landskap än.

Mellan där jag bor och närmast Vättern skiljer det fem klimatzoner. På fyra-fem kilometer eller tio minuters bilresa.

Trädgårdsarbete för utmattade

Mina blommiga trädgårdstofflor som jag köpte för några år sedan.

Första maj har i hela mitt vuxna liv betytt vårstädning i trädgården. Det var några år som jag inte orkade ens vara i trädgården, då när jag fick min stresskollaps. Fast steg för steg så hjälpte trädgården mig att läka samman igen.

Jag var inte längre densamma som innan kollapsen. Min kreativitet hade hjälpt till att få mig att gå in i väggen. Det var min kreativitet som många gånger hjälpte mig att komma tillbaka igen. Jag fick hitta nya sätt att göra saker på. För så som jag jobbat förut fungerade inte längre.

Det var till exempel helt omöjligt för mig att rensa i ett trädgårdsland. Allt jag såg på marken flöt samman till en enda röra. Mina händer löd mig inte om jag skulle plocka bort ogräs. Det gjorde mig sorgsen och nedstämd. Jag älskade min trädgård och sörjde att jag inte kunde jobba där som jag gjort förut.

Så småningom, efter flera år, fick jag tillbaka så mycket av min koncentrationsförmåga att jag medvetet kunde bestämma mig för att fokusera på en enda planta i trädgårdslandet. Och så rensade jag i och kring bara den plantan.

Efter att jag gjort det fick jag sätta mig och vila. Kraften försvann för resten av dagen ur min kropp och ur mitt huvud. Det var bara att acceptera och invänta kraften igen.

Idag var jag ute i trädgården i två timmar. Det går framåt för mig kan jag konstatera. Jag räfsade bort gamla bruna löv. Klippte ned vissna växter. Jag gör alltid det på våren. Dels för att jag tycker att det är vackert med rimfrost på nedvissna grenar. Dels för att växterna lättare klarar en sträng vinter om man väntar med att klippa ned dem tills det blir vår.

Min lilla dvärgpudel Mimmi var med mig i trädgården och hon är ett härligt sällskap. Det blir kasta pinnar med henne ibland i stället för att kröka rygg över trädgårdslandet hela tiden.

Så här såg min sandlåda som jag har i trädgården till växter ut i morse när jag gick ut i trädgården.

Under alla de vissna bruna löven fanns det som jag önskade mig idag. Knoppande grönska. Liv i växter som funnits i min trädgård i många år.

Innan dess har en del av växterna vuxit i trädgårdar hos människor som jag hållit mycket av, människor som inte längre lever fast att de växter som en gång var deras, lever kvar hos mig.

När jag krattat och klippt bort vissna växter såg jag det gröna. Taklöken som en gång växte i min svärmors trädgård har överlevt den här vintern också.

Den älskade daggkåpan som jag fick som en liten, liten planta av min nu döda mamma en gång, lever och grönskar.

Något av det svåraste av allt för mig efter min utmattning, är att känna gränserna för vad min kropp och själ orkar med. Ofta känner jag det inte förrän dagen efteråt. Och alltför ofta kör jag fortfarande över mig själv.

Ett sätt att försöka hitta balansen mellan vila och aktivitet är att se till att ta en paus en gång i timmen har jag fått lära mig. Då handlar det inte bara om att lägga ned händerna. Utan att se till att också vila från intrycken man upplevt. Att blunda och meditera en stund är ett bra sätt för mig att hämta kraft i vardagen.

Sedan känner jag mig så hungrig när jag jobbat i trädgården. Maten smakar godare än annars. Och jag sover extra gott om nätterna.

Det känns underbart att våren äntligen är här igen, tycker jag.

Tack, livet, för denna underbara dag i mitt liv!

Solglasögon kändes skönt att ha på sig idag i det starka vårljuset.

Pelargonerna har fått komma ut i det inglasade uterummet nu.