Mamma och jag promenerade och pratade med varandra. Vi var glada och var på väg till busskuren. Hon hade hälsat på mig och nu skulle hon ta bussen hem till stan.
Vid busskuren var där ett brant stup. Marken i stupet var täckt med starkt blå scilla. Det var bedövande vackert och jag och mamma pratade om hur vackert det var.
Sedan hände något. Mamma snavade och tappade sin väska. Någonting trillade ur den. Mamma böjde sig efter det hon hade tappat, hon föll, föll, föll ... och jag såg henne falla men kunde inte göra något.
Sedan låg hon där. Alldeles stilla.
Jag kände mig sorgsen, tom och förtvivlad.
Sedan vaknade jag.
Grät i sömnen.
Ville inte släcka lampan på en bra stund för jag kände mig så ledsen.
Sov ett par timmar till.
Drömde att jag var i ett hus med Mimmi. Där var några kvinnor och en stor hund i rummet intill. Det var som att vi väntade på något. Plötsligt sprang Mimmi iväg från mig, in i det andra rummet. Jag följde efter och plötsligt kändes allt som kaos.
Jag kunde inte se Mimmi någonstans, bara en stor vit hund.
Jag kände hur jag föll.
Allt försvann.
Sedan kände jag att jag höll om något lurvigt som jag trodde var Mimmi. Fast det var den stora vita hunden som jag sett i rummet.
Jag kände ångest. Var var Mimmi?
Då fick jag se henne ligga i sin vanliga viloställning på mattan i rummet. Hon lyfte sitt lilla svarta krulliga huvud och såg med sina vackra bruna ögon rakt in i mina ögon.
Jag kände mig lycklig.
Och så vaknade jag igen. Med min ena arm kramade jag hårt om kudden.
Det är en solig fredag idag med blå himmel.
Träden glöder i Vätterbygden.
Min lilla nyopererade hund har sovit inatt. Jag också.
Även om jag drömt märkliga drömmar nu igen.
