Så äntligen kom då min resväska hem igen efter sin alldeles egna utflykt någonstans som jag inte har en aning om var. Mer än att den varit hos en äldre man i Norrköping.
Det kändes härligt att packa upp mina gamla "trasor" igen. Jag hade ju liksom redan förklarat dem som förlorade i mig. Och så var de hemma igen. Nästan lite som berättelsen om den förlorade sonen, även om proportionerna i den jämförelsen kan verka lite tokiga.
Alldeles särskilt härligt var det att plocka upp de gamla kläderna som jag trivs så bra i.
Det rosa nattlinnet med vacker spets nedtill som jag fyndat för 50 kronor och som är så mjukt och skönt att sova i.
Den vita solhatten i bast som min mamma köpte en gång och som jag sedan fick av henne.
Armbandet och halsbandet som jag fått av mina döttrar.
De där sakerna som jag aldrig någonsin skulle ha kunnat skaffa mig exakt likadana.
Jag var lite nyfiken om där kanske skulle ligga en liten lapp med några ord från mannen som tagit min väska av misstag. Fast det gjorde det inte.
Så mycket jag har lärt mig nu om att packa och om hur lite jag egentligen behöver för att resa till Stockholm två dygn.
