måndag 30 augusti 2010

Och jag växte minst 5 cm!



När dörren till Arbetsförmedlingen slår igen bakom mig och jag går ut därifrån mellan de köande människorna på väg in till AF, känner jag att jag säkert svävar en bit ovanför marken där jag går. På väg hem i bilen önskar jag att jag befann mig på motorvägen i stället för inne i stan. Jag känner lust att trycka foten i botten på gaspedalen och köra så fort jag får och så fort det går. Det jublar och sjunger inne i hela mig och jag vill hem. Jag vill hem och skrika ut min lyckokänsla här i min blogg. Och jag undrar hur jag ska kunna skriva så att andra förstår hur jag känner mig och varför jag känner mig som jag gör.

För mer än tio år sedan nu, när jag befann mig i en svag period som människa, sa "experter" till mig att jag inget dög till längre. Jag fick veta att jag aldrig mer skulle bli frisk, jag skulle aldrig mer kunna arbeta. Jag fråntogs möjligheten att ens försöka prova att arbeta. Jag tvingades till sjukskrivning, fast jag inte ville det, fast jag vägrade skriva under pappren.

I mer än tio år nu, har jag kämpat för att bli frisk och stark igen, för att skaffa mig ett så gott liv som jag kan trots det som skett. I mer än tio år nu, har jag varit beroende av bidrag, fast jag inget hellre önskat än att kunna vara så stark att jag skulle kunna försörja mig själv.

Jag minns ett samhälle där man som människa fick lov att vara svag, att vara missbrukare, att ha psykiska funktionshinder, att vara handikappad och ändå få vara med. Jag minns ett samhälle där företag överanställde därför att man räknade med att det kommer alltid att finnas perioder i en människas liv när man kanske är lite svag, när man inte orkar prestera maximalt.

Jag minns ett mänskligt samhälle, ett samhälle där människor fick lov att vara människor. Med sina styrkor och också med sina svagheter. Det samhället finns inte längre i Sverige. Vi har ett annat samhälle idag. Ett samhälle där man som anställd ska prestera maximalt precis hela tiden. Och helst lite till. Vi har ett samhälle där endast supermänniskor får plats. Supermänniska, det kan man vara ibland. Men ingen människa klarar att vara supermänniska hela tiden. Det löser man lätt i vårt samhälle idag. Man byter helt enkelt ut supermänniskan som inte orkar längre, mot en annan, ny supermänniska. Och använder henne så länge hon hänger med.

Från och med idag är jag friskförklarad till 25 %. Jag får stanna upp i skrivandet en stund nu och läsa den senaste raden en gång till. Jag är frisk till 25 %. .. Jag har själv vetat om att det varit så i ett par års tid nu. Jag har fått kämpa som bara den för att övertyga myndigheterna om att det är så. Jag har jobbat ideellt för att bevisa att jag kan. Jag har ringt och tjatat och varit grymt enveten. Jag tog risken att hoppa på projektet förra hösten, för att en gång för alla bevisa att jag kan jag också. Trots mina besvär med stressöverkänslighet, panikångestattacker. Jag kan ändå. Jag har något att ge i alla fall till samhället av mig själv. Jag har rätt att få vara med, jag också. Det ska finnas plats för alla i ett samhälle. Inte bara för mig den tid i livet som jag är en supermänniska. Jag ska få vara med också när jag inte är på topp. Jag tänker ta plats i det samhälle jag har rätt att få vara en del av, sådan som jag är.

Idag har jag själv fattat beslutet att starta eget. Jag har redan idag fått veta flera jobb som väntar på mig. Faktiskt så många att jag känner att jag kanske får sålla bort, säga nej. Jag ser många fördelar för just mig med att starta eget. Jag räknar med att kunna styra min egen tid på ett annat sätt än som anställd. En fördel med de besvär som jag trots allt har. Jag räknar med att kunna skriva i flera olika sammanhang. Jag räknar med att få lära mig massor av nya saker, jag räknar med att få det bättre ekonomiskt i stället för sämre.

Jag har blivit så självgående efter mer än tio år som sjukskriven så att starta eget, att få vara min egen chef, kändes som det allra bästa för just mig. Jag har blivit min egen allra bästa chef. Jag har ställt mig frågan "Vem vill jag ha som chef?". Och jag kom fram till svaret att det var mig själv jag ville ha till chef. Ingen annan. Så kan det gå, här i livet.

Nu blir det en del praktiska saker att fixa med, saker som jag aldrig gjort förut i mitt liv. Jag har förut funderat över att starta eget och frilansa i mitt liv, men min rädsla för att råka ut för samma sak som min pappa, att gå i konkurs och förlora hus och hem har skrämt mig så att jag inte vågat.

Också där har stora saker hänt inuti mig själv. Jag har vänt mina rädslotankar till raka motsatsen. I stället för att tänka att det som hände min pappa kan hända mig, tänker jag idag att det finns ingenting helst i världen som säger att det som hände min pappa kommer att hända mig. Kanske till och med att det är en fördel för mig idag, att jag kan vända det till en styrka, att eftersom jag vet hur det gick för min pappa, så kommer jag ibland att tänka till mer än en gång innan jag kastar mig in i något. Ta mig betänketid. Meditera. Följa mitt hjärta.

Jag följde mitt hjärta helt och hållet idag. Belöningen för det är att jag svävar fortfarande en bit ovanför marken. Det jublar inuti hela mig och jag känner fortfarande att jag vill ge mig ut på motorvägen, trycka foten på gaspedalen och bara skrika rakt ut i luften så hela världen hör det:

"YES!!! I did it!!!"

söndag 29 augusti 2010

Ljungtider


Jag såg igår att krukan med timjan börjar se vissen ut och jag kände längtan efter att byta ut plantan mot ljung. Det är ljungtider nu. Sensommar. De allra sista dagarna i augusti. På morgonen var det sju plusgrader när jag gick upp.  Även om jag försöker att fokusera på det gröna i naturen, så smyger det sig in guldgult och gulbrunt i mina ögon alltmer. Det går inte att blunda för det. Hösten är på väg. Kvällarna är fortfarande ljusa länge, men det går inte heller att lura mig själv där; mörkret är på väg det också.

Jag ska plantera ljung. Tända stearinljus och värmeljus med doft av rosor, äpple och vanilj. Njuta av lugnet och vilan som hösten brukar betyda för mig.

Förra hösten vid den här tiden var det med stor förväntan och stor spänning som jag gav mig in i ett projekt via Arbetsförmedlingen/Försäkringskassan för att försöka hitta en lösning för mig, någon sysselsättning som passade mig och som jag skulle orka med. Allra helst ett arbete. En anställning. Min plan B var att starta eget.

Jag hade turen att få fatt i en praktikplats som passade mig som handen i handsken. Det kändes som en märklig slump, så märklig att jag tvivlar på att det var en slump. Det känns mer som att det var meningen att det som skedde skulle ske. Eller så grep jag slumpen, som en del säger. Jag hade i alla fall ögon och öron öppna just då, det vet jag. Öppna för alla möjligheter som jag kunde tänka mig.

Snart kommer jag att veta vad det senaste årets praktikarbete leder till för mig. Jag vet inte säkert än om det blir en anställning eller om jag kommer att starta eget. Jag vet inte om jag kommer att bli utförsäkrad eller om jag kommer att få en viss ersättning fortfarande från Försäkringskassan. Jag tillhör den grupp som riskerar utförsäkring. Jag vet att jag klarar att jobba 25 %. Jag vet att jag mådde bättre av att jobba 25 % än att gå hemma på heltid. Jag vet att mitt arbete behövs, det finns ett behov av det som jag skriver, det finns de som vill att jag skriver för dem.

En annan sak vet jag alldeles, alldeles säkert. Om jag nyper mig i armen, så gör det ont. Om jag blundar och lyssnar riktigt noga, kan jag höra att jag andas. Jag lever! Så länge jag lever är allting möjligt och ingenting omöjligt. Jag litar till att allt kommer att bli till det bästa för mig. Tillit till mig själv. Tillit till andra. Tillit till livet.

lördag 28 augusti 2010

Om inte kärlek fanns


Tänk tanken att kärleken inte fanns. Att vi människor inte kunde känna kärlek till varandra eller till något som helst. Tänk tanken att aldrig någonsin ha fått uppleva känslan att vara älskad eller att älska.

Det är en ruskig tanke, i alla fall för mig.

Det har funnits perioder i mitt liv när jag levt i miljöer där jag inte fick känna mig älskad som den jag var både som barn och som vuxen. Det var fattiga och förvirrande perioder för mig. Jag tror att det som räddade mig och fick mig att ändå stå på mina egna ben, det var att jag själv älskade någon, något eller några. Att jag själv ändå kunde känna kärlek till andra levande varelser. Det kunde vara ett djur eller en annan människa.

Jag tror inte att det går att tala om vilken kärlek som är störst. Den att älska andra. Eller den att själv få vara älskad. Eller att älska sig själv. All kärlek har en mening, tror jag. För mig är meningen med kärleken att vi människor ska mjukna, bli mer ömsinta, mer toleranta, mer kärleksfulla mot varandra. Kärleken skapar en bättre värld för allt levande.

Jag tror att det finns en mening med all kärlek vi känner, oavsett om den är besvarad eller obesvarad.

Djupt inuti mig finns någon punkt, kanske som en kärna i ett plommon, som är det jag vill kalla kärleken. När jag gör yoga kan jag hamna i samma känsla som när jag är förälskad eller som när jag som nybliven mamma mötte mina barns ögon för allra första gången. Samma starka lyckorus av kärlek! Efter yogan går jag runt med smilbanden upp till öronen, jag ser människor jag möter med kärleksfulla ögon och tankar, jag känner djupt, djupt inifrån mig själv att jag vill alla de jag möter väl, jag kan inte tänka en ond tanke i det tillståndet. Jag har landat i kärnan kärleken. Den slår rot i mig och bär frukt.

Det sägs att för att kunna älska andra måste man först kunna älska sig själv. Visst kan det ligga en del i det, fast jag själv är inte fullkomligt övertygad om att det är så. Ibland har jag kunnat känna att det är genom att kunna älska andra som jag börjar älska mig själv. Den fungerar för mig åt båda hållen, kärleken.

Jag älskar mig och därmed en annan.

Jag älskar en annan och därmed mig själv.

Om inte kärlek fanns...

Skulle då jag finnas?

lördag 14 augusti 2010

Drömmar


Det finns drömmar som jag kan äta och som smälter i munnen när jag äter dem. De där goda kakorna som heter drömmar. Och så finns det drömmar som jag kan drömma men inte äta. Ändå uppleva, smaka på dem i mina tankar, se dem framför mig, njuta i förskott av det jag drömmer om.

Ibland händer det att det jag drömt om blir till verklighet. Det som en gång började som en önskan som kom sjungande till mig rakt från mitt hjärta, blir något jag kan ta på, något jag får känna inte bara i tanken och fantasin, utan också i min verklighet.

Vad är egentligen skillnaden, tänker jag? Vad är skillnaden mellan att drömma om något, att se det framför sig och att få uppleva det i verkligheten, att kunna ta på den, sin dröm?

Jag vet inte faktiskt. Jag vet inte säkert vad skillnaden är. Det kanske inte är någon skillnad alls. En dröm i tankarna och i fantasin kan vara lika mäktig som en dröm i verkligheten, tycker jag.

Att få uppleva att drömmar blir till verklighet, det kanske innebär att man får vara med om sin dröm två gånger i stället för en. Dubbelt upp, så att säga.

Sådana stunder, när man får uppleva sin dröm dubbelt upp, sådana stunder sparar jag i mitt hjärta. Knyter röda sidenband runt den stunden därinne i mitt hjärta. Knyter den allra vackraste rosett av sidenbandet. Strör guldglitter kring den stunden.

Jag vet, den stunden bär mig, ger mig hopp och skapar nya vackra sånger i mitt hjärta. Som tränger fram ur mitt bröst. Blir till en ny dröm. Som jag kanske, kanske en gång får vara med om. Dubbelt upp.

fredag 13 augusti 2010

Övningskör?


På morgonen i rusningstrafiken när jag skjutsade in äldsta dottern till järnvägsstationen, för att hon ska till Way Out West-festivalen i Göteborg idag, hamnade jag bakom en bil med skylten "Övningskör" i bakrutan.

Jag började tänka på att det gör jag fortfarande. Övningskör. Inte i trafiken kanske. Mera i livet. Varje dag. Varje stund övningskör jag i mitt liv.

Ibland väljer jag fel fil och får välja en annan väg. Ibland missar jag en omkörning. Ibland kör jag ned i diket. Ibland kör jag för långsamt. Det händer att jag kör för fort. Det kan hända att jag, nästan, krockar. Det händer att jag gör det. Krockar.

Ibland flyter trafiken hur bra som helst, jag lägger i rätt växel och jag känner mig fullfjädrad vid ratten. Jag styr bilen, hastigheten och håller undan för farorna. Men plötsligt är jag så nära vägkanten igen. Och det kanske dyker upp en "älg" eller något annat obehagligt. Och jag lägger foten hårt på bromsen och bara hoppas att allt ska gå bra.

Jag övningskör i livet fortfarande. Varje stund.

Jag undrar; kommer jag någonsin att få körkortet? Blir jag någonsin en tillräckligt bra förare i mitt liv?

Eller; är jag det kanske redan?

torsdag 12 augusti 2010

Jag vann i Damernas Världs omslagstävling!!!



Jag visste inte vad jag skulle blogga om idag, hade ingen särskild lust alls för jag vaknade av grävmaskiner och en stor bultmaskin idag. Sedan kollade jag min mail och då fick jag se ett mail där det stod "Grattis, du har vunnit" från Damernas Värld.

Minns ni att jag på skoj, den där söndagen när Passagen strulade och det regnade därute, skickade in ett tävlingsbidrag till ett omslag till Damernas Värld? Med bild på mig själv och allt, helt galet, men jag tyckte det var roligt. Gunilla i Gunillas blogg som finns här bland mina länkar var den som gav mig idéen, jag läste i hennes blogg att hon hade skickat in ett bidrag.

Och nu har jag gått och vunnit 3:e pris! Grattis till mig själv! Inte vet jag riktigt säkert vad det är än, det är väl några prylar kan jag tänka. Senare idag ska man presentera vinnarna och vinsterna.

Länk till Damernas Världs omslagstävling - presentation av vinnarna


Ett riktigt stort och varmt tack till alla som eventuellt har röstat på mig i tävlingen! Och tack, Passagen, för att du strulade den söndagen. Annars hade jag väl suttit och bloggat som vanligt. Och tack till regnet också.

Nu blev allting så roligt helt plötsligt och så fick jag energi och så fick jag skratta!

Man ska inte ta ut några dagar i förskott. Varje dag är ett nytt paket fullt av överraskningar att få vara med om.

Undrar vad som mer ska hända mig idag?

onsdag 11 augusti 2010

Optikerbesök - och jag är nervös

Idag ska jag till optikern och jag är nervös för det. Det är väl det där med att sitta inklämd mellan undersökningsinstrumentet eller vad det nu kan heta och så stolen, kanske. Eller min gamla kända rädsla för allt vad doktorer och undersökningar heter. En känsla som bara kommer och inte hör samman med något som helst förnuft.

Det är tre år sedan jag var hos optikern senast. Jag är närsynt och har brytningsfel och kanske lite andra fel också, jag vet inte. Men jag är glad att det hjälper att ha glasögon i alla fall. Tänk så handikappad jag skulle vara om inte det fanns glasögon. Och optiker. Och så linser då, förstås.

En gång tänkte jag att jag skulle ha linser. Det räckte med att optikern började beskriva hur man sätter in dem, för att jag skulle vara på väg att svimma. Så det fick bli glasögon.

Nu har jag tankar på att utmana den här känslan av rädsla. Jag ska prata med optikern om linser idag. Det skulle vara härligt att kunna slippa ha glasögon ibland.

Jag har åkt tunnel under havet. Jag har åkt tunnelbana i London och Stockholm. Jag har flugit till Brighton. Jag har åkt jättelånga rulltrappor i London upp och ner till tunnelbanan. Med paniken i bröstet. Och överlevt.

Så klart att jag grejar att ha linser också. Om jag vill.

Hand i hand


Någon gång fattade jag någons hand för allra första gången.

En gång höll min lilla kladdiga hand i en stor hand. Det kändes tryggt. Ibland släppte min lilla hand den stora trygga handen och gav sig iväg på egna små äventyr. Kom gärna tillbaka, för att hitta tryggheten igen. I den stora handen.

Andra gånger höll jag ett litet barns hand i min. Handen var liten, knubbig, varm och kladdig. En nyfiken liten hand som provade sig fram och kände på olika saker, smakade på livet. Därför så kladdig.

Många gånger höll min hand en mans hand. Det blev lättare att gå med en annan människas hand i min. Handen värmde hela mig, inifrån och ut. Dessa händer i min hand gav mig glädje!

Den gången jag tog den döendes hand i min upphörde världen att existera för en stund. Den sista gången... just den handen. I min hand.

Min hand fattade många händer. Min hand släppte många händer. Många händer fattade min hand. Många händer släppte min hand.

Jag minns helst de stunder när händer fattade min hand.

Hand i hand...

Går vi...

Mot främmande strand genom livet.

söndag 8 augusti 2010

Fotografera kanske?



Idag funderar jag på att ge mig ut i naturen och fotografera vackra motiv. Kanske. Det funderar jag ofta på fast det är inte så ofta som jag gör det. Jag plockar bilder från gratissajter på nätet i stället. Men det skulle vara roligt att ha med privata bilder i min blogg. Fast ibland tycker jag att det är så krångligt med alla sladdarna när jag ska lägga in bilder i datorn. Helst av allt vill jag bara skriva och skriva och skriva...

Jag har inte en så stor kamera som mannen på bilden. Jag är en amatörfotograf. Fast jag är en amatörfotograf som ibland ger mig in i proffsfotografernas värld. Det gjorde jag absolut för ungefär 25 år sedan. Då var jag en liten, spenslig ung kvinna med, som jag inser idag, antingen mycket stort mod i sig, eller helt enkelt ovanligt blåögd. För när jag började jobba på tidning då, kastade mig in i det som jag inte hade en aning om bara för att jag längtade så efter att få skriva, då ingick det i arbetsuppgifterna att också fotografera. Och det tyckte jag, att det kunde väl inte vara så svårt...

Jag fick en liten kamera att ha med mig på presskonferenser och vid intervjuer. Jag glömmer aldrig de andra (manliga) fotografernas blickar på mig och min lilla kamera när jag klev in på presskonferenser med min lilla kamera. Jag kan tänka mig, så här i efterhand, att jag "stack ut", som man säger.

De manliga fotograferna (för det var nästan bara manliga fotografer hela tiden), de hade enorma kameror och enorma kameraväskor som de bar på sina breda axlar. Och de hade sin yrkesheder. Och så kom jag, en liten flicksnärta och tog kort med en liten, liten kamera och mina kort publicerades precis som korten som de manliga fotograferna hade tagit med sina enorma kameror.

En gång gick en av lokalpressens manliga fotografer (han som hade den allra största kameran och den allra största kameraväskan på sina breda axlar och som tog de allra bästa bilderna), fram till mig och gav mig lite spydiga kommentarer. Men jag knep igen min mun och gjorde mitt jobb den gången också. På presskonferensen. Jag minns det. Mycket tydligt. Det är inte lätt att vara minoritetsgrupp alltid. Men det kan härda mig som människa att vara det.

Inte vet jag hur det gick till, hur jag fick till det. Ibland blev det bilder, ibland hade jag inte med mig någon bild till redaktionen. Då fick jag leta i arkivet eller så fick vi köpa en bild för att illustrera artikeln. På den tiden visste man ju inte om man fått med sig något bra i kameran när man gjort sitt jobb. Det var lika spännande varenda gång. Jag tror att det var skickligt folk som jobbade med framkallningen av mina bilder. Och så lärde en proffsfotograf mig att alltihop handlade om att ta många bilder, att slösa med film, för film, det var billigt. Så jag tog många bilder. Skulle jag ta foto på en person så tog jag kanske 10-20 bilder på den enda människan. Och var det på en grupp människor, då tog jag så många fler, många, många. Hade jag tur så blev det i alla fall någon bild som man kunde använda.

Hur kom jag in på hela den här historien? Jo, just det. Jag funderar på att ge mig ut i naturen idag och fotografera. Så var det ju. Med min lilla, lilla kamera.

torsdag 5 augusti 2010

Mammas köttbullar



Idag var jag och mina döttrar bjudna till min mamma på köttbullsmiddag. Det finns ingen, jag säger ingen, i hela vida världen som gör så goda köttbullar som just min mamma.

Jag minns när jag var liten och brukade stå intill spisen när min mamma stekte köttbullar. Jag var beväpnad med en gaffel i min hand. Så fort en köttbulle var klar där i stekpannan, så stack jag gaffeln i den och sedan blåste jag på den så den inte var för varm när jag glupskt stoppade in den i min mun och mums, jag kan känna smaken när jag skriver om det nu och det vattnar sig i munnen på mig vid tanken och jag var så lycklig när jag stod där, vid spisen, i 50-tals-köket med luckor målade i olika pastellfärger, ljusgult, ljusblått och ljusrosa. Mamma fick steka många köttbullar och dessutom steka snabbt för att det skulle bli några över att lägga i skålen som skulle fram på matbordet.

Jag var ett glupskt och hungrigt barn när jag var liten. Jag är fortfarande hungrig, eller kanske mer att jag har god aptit. Jag gillar nästan all mat. Jag har till och med börjat gilla vitlök de senaste åren. Det är väl bara sniglarna kvar nu, sedan kan jag säga att jag gillar precis all mat. Fast fisk ska det inte vara för mycket ben i tycker jag.

Mammas köttbullar... och de var lika goda idag som när jag var liten. Och såsen... aldrig i mitt liv kommer jag att kunna göra så god köttbullssås som min mamma gör. Jag, jag bränner nästan alltid vid såsen när jag ska göra sås. Om inte jag gör den i mikrovågsugnen, den är min "såsräddare".

Mamma var så vacker och så glad idag! Hennes hår, silverfärgat, alldeles naturligt självfallskrusigt i sommarvärmen och så hennes blå, klara ögon. Vi pratade om gamla tider och vi pratade om hur livet är idag. Jag njöt av att vara där tillsammans med mina båda döttrar. Tre generationer. Ofta tre olika sätt att se på saker och ting. Ibland generationskrockar. Många skratt tillsammans idag.

Mamma visade mig ett kort hon hade hittat med en text som jag skrivit till henne för hela 26 år sedan. Och jag skrattade när jag läste orden, för jag kände, att det är samma sak som jag håller på att skriva om än idag. Jag bara varierar samma budskap hela tiden, skriver om det i olika former. Ibland med nya tankar och insikter, men grundtanken fanns där redan då, i orden jag skrev för 26 år sedan.

Sedan var jag på Ikea. Köttbullarna där är visserligen billiga. Men de kan helt enkelt slänga sig i väggen om jag jämför dem med min mammas köttbullar.

onsdag 4 augusti 2010

Nära skjuter ingen hare...


... men, oj, så nära det var att en bil körde rakt in i min bil för en stund sedan när jag skulle in till stan. Jag körde i min fil och mötte en buss. Plötsligt gjorde en bil bakom bussen en omkörning och det gick inte långsamt för den bilen, kan jag säga.

Som tur var hade jag tillräckligt snabb reflex för att väja undan till den högra filen och som tur var så var det ingen annan bil där just då.

Som tur var... eller om det nu var något annat. Som till exempel att det är meningen att jag ska finnas kvar här på jorden ett tag till.

Tack för att jag lever!

Bli vän med mig på Facebook!

En gång i tiden trodde jag att Facebook, eller "Fejjan", det var något som tonåringar höll på med. Men så är det ju inte. Det var ännu en fördom jag hade som jag spräckte genom att ge mig in i den världen.

Jag är olika aktiv på Facebook, jag är relativt ny där. Ibland har jag hur kul som helst när jag är på Facebook, ibland händer där inget särskilt.

Det är ett bra sätt att kommunicera med folk tycker jag. Helt okända människor har kunnat ge mig nya perspektiv på livet med det de delat med sig av på Facebook. Jag tycker att det är generöst att dela med sig av sina liv och sina erfarenheter till andra människor. Man kan göra det på så många olika sätt. Att skriva till varandra är ett sätt av många, ett sätt som passar mig.

Vill du bli vän med mig på Facebook, så är du varmt välkommen.

Länk: Maskroskvinnan - Facebook