tisdag 16 oktober 2018

Löven faller


Så här vacker var lönnen de allra sista dagarna innan den började tappa sina löv. Nu är nästan alla löven borta. Hopräfsade. Aldrig mera kommer just de löven igen. Varje löv ett litet konstverk i sig. Värt att stanna upp inför och förundras över färgerna, linjerna, mönstren. Skapelsen i ett löv.

Kvar står trädet med sina kala grenar. Jag saknar löven. Tycker också att det är vackert med kala grenar mot en skymningshimmel. Men löven känns skyddande. Jag tycker om när det susar i dem. Nu får jag vänta. Kanske gömma mig i skogen bland granar när landskapet känns för öppet och sårbart för min själ.

Aldrig känns väl våren så långt borta som just när löven faller. Och samtidigt; allt närmare våren för varje dag som nu går.

Leva ... i nuet. Är en stor konst. Jag är en sån människa som lever både i det som var. Det som ska komma. Och det som är. Kanske är det att vara människa? Kan man som människa hela tiden leva i nuet? Undrar jag när löven från körsbärsträdet också faller dessa så varma oktoberdagar med det mjuka vackra ljuset som jag älskar.

1 kommentar:

  1. Så fint skrivet om löven. Det var ett vackert träd och det blir ju så tomt och kalt utan dom färgstarka löven. Jag försöker själv sen flera år leva i nuet men ibland kommer nostalgin krypande och man grubblar på sånt som varit. Saknar dom som försvunnit och det blir tomt när man har en liten släkt med nästan ingen återväxt.

    Tack för ditt fina varma, vackra inlägg

    Ha en skön helg
    kram från
    Malin

    SvaraRadera