Igår hörde jag talgoxen sjunga sin vårdrill trots att det var mulet och gatorna där jag bor är så isiga att det känns motigt att ta mig ut. Med broddarna på så kommer jag och Mimmi i alla fall iväg på våra små promenader.
På köksbordet har jag en liten kruka med vita pärlhyacinter. De är så vackra att följa från sina gröna blad till ståtliga fast samtidigt spröda klockställningar på raka stjälkar. Allt blommorna behöver finns i löken i krukan. Jag ger bara lite, lite vatten en gång i veckan. Vilken mix av styrka och skörhet det finns i en blomma. Precis som i oss människor. Stark och sköra. På samma gång eller i olika faser i livet. Kan man vara det ena utan att vara det andra? Kan man vara stark utan sin skörhet?
Annars känns det här årstiden ganska tung. Det tror jag att vi är många som upplever. Vi är kanske lite skörare än vanligt efter att ha vistats så mycket i mörker så länge nu. Ljuset är i alla fall på väg. Det är helt säkert. Inga "fake news" vad gäller det, tack och lov.
