"Pengar, vänner och psykiska problem" - ett projekt i Karlskrona

HÄR kan du läsa en mycket intressant artikel, "Experimentet". Den handlar om ett pågående projekt i Karlskrona där man ger 500 kronor varje månad till en sjukskriven människa med svår psykiatrisk diagnos. Pengarna ska användas till att roa sig med något.

Det forskarna vill se är om de extra pengarna betyder något för själens läkning och för människans mående i allmänhet.

Om det rent av är så att lite mer pengar ger större läkning och bättre livskvalitet än alla de mediciner som skrivs ut till de här patienterna. Pengar har ju också färre biverkningar än läkemedel.  

Det man kan se idag är att de här extra 500 kronorna gör att de sjuka blir mer sociala eftersom de fått råd att bjuda hem en vän eller ta en fika med någon på stan. De börjar kanske med en hobby. Eller som en av deltagarna som för sina första 500 kronor köpte sig ett par löparskor och började motionera vilket snabbt gav flera positiva effekter för hennes mående och en känsla av att vara som en av de andra. 

Det är rörande att läsa om hur en för de flesta av oss liten summa pengar kan betyda så mycket för en människa i Sverige. Det säger oss något om hur fattigt många människor i Sverige har det idag.

Är pyskisk ohälsa egentligen ekonomisk fattigdom? Ja, ibland undrar jag. Både med tanke på det jag läser om här och det mina egna erfarenheter genom livet säger mig.

Mycket intressant, spännande och tänkvärt, tycker jag. Också hoppfullt. Det finns något vi kan göra för att få människor att må bättre. Det är enkelt och det handlar om fördelning av pengar. Ta från de rika för att ge till de som har det sämst ekonomiskt. Solidaritet. Målet är hälsa för så många människor som möjligt.

Projektet är pågående vill jag poängtera. Alltså finns där bara början till svar så här långt.

Här ett citat ur artikeln:

"Den stora frågan är om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom. Kommer det att betraktas som en sjukdom att inte ha något jobb? Ska man äta tabletter för det?”

Tanken låter som hämtad ur en sci-fi-dystopi. Men den är kanske bara den logiska slutpunkten för en av vår tids stora politiska berättelser.

Den som brukar kallas för arbetslinjen och handlar om samhällets olika människotyper."
 

 
#Blogg100

Låg inkomst och psykisk ohälsa har samband

Ibland dyker jag på så intressanta saker i cyberrymden.

Här är ett klipp som jag starkt rekommenderar att lyssna på:

UR Samtiden - Vuxna och psykisk hälsa 2014 

Det handlar om sambandet mellan låg inkomst och psykisk ohälsa.



Helst av allt önskar jag att Arbetslinjens företrädare tänkte till kring de här sambanden. De politiker som så hårt försämrat ekonomin för inte minst sjuka människor de senaste åren.Sedan frågar de sig och gör utredningar om varför den psykiska ohälsan ökar i vår tid.

Jag har mina egna erfarenheter genom ett ganska långt liv nu där jag sett vad låg och otrygg inkomst gör med människor. Det handlar inte bara om mig själv.

Alla människor mår bra av att ha en trygg basal inkomst. Det skapar ett samhälle där människor mår bra både fysiskt och psykiskt. Ett samhälle där människor blir kreativa, mer sociala och också gladare.



#Blogg100

Värnamo Sveriges Holland?

Igår skjutsade vi vår äldsta dotter tillbaka till Värnamo efter ett kort besök här hemma. I Värnamo blommade det de allra vackraste tulpaner i varenda gathörn kändes det som. Kommunen måste satsat stort på tulpanlökar.

Där var vita och röda tillsammans. Vackert!

Mängder av vita tulpaner tillsammans.

Rosa och rosavita.

Alla otroligt vackra.

Jag kunde inte låta bli att ta kort på en plantering vid gamla välkända Sten Stures korvkiosk innan jag lämnade min lilla barndomsstad.

Idag är det frost på marken och någon minusgrad hos mig.

Fast snart värmer solen och smälter det frusna.



#Blogg100 - Dag 64

Kyrkklockorna ringer i Jönköping första maj

Idag ringer kyrkklockorna i Jönköping som de genom tiderna gjort i tider av kris. Senast de ringde var 1939 när andra världskriget bröt ut.

Anledningen är de mörka krafter som demonstrerar i min stad idag. Tusentals människor samlades under förmiddagen kring Sofiakyrkan för en gudstjänst utomhus och för att manifestera människors lika värde. Man avslutade med att tillsammans sjunga "Jesus älskar alla barnen".

Jag skickar en önskan och bön genom rymden att det som nu sker i Jönköping kommer att ske med värdighet och utan våld. Alla människor är lika mycket värda. Vi är alla ett.

Jag önskar kärlek till dem som känner hat.

Frid till dem som känner rädsla.



Se även: Livesändning, Jönköpings-Posten

#Blogg100

Sköna maj välkommen - från en tid som flytt

När jag var liten klädde vi oss riktigt fina Valborgsmässoafton. Allra helst skulle man ha på sig en ny kappa eller rock. Till och med min lillebror hade en ny liten rock på sig. Mamma och jag hade finkappa och hatt. Pappa kostym och rock och tjusig hatt.

Vi promenerade tillsammans från vår gula tegelvilla på Villagatan till den gamla vackra röda skolan i trä som sedan länge inte finns kvar i det lilla samhället. Skolan som mamma gått i när hon var liten. På den tiden när läraren fortfarande agade barnen. Alldeles särskilt de barnen som var fattiga. Och aldrig någonsin det barn som hade rika föräldrar.

Skolan som jag gick i då, på den tiden när jag var liten. Där min allra första fröken var gift med prästen i samhället och var så snäll mot alla barnen i min klass. Hon som gav mig en ask med bokstäver att lägga ord med medan de andra barnen fick lära sig läsa. Eftersom jag redan kunde läsa när jag började skolan. Den där asken med bokstäver som jag tyckte var så urtråkig. Fast jag satt där i bänken och la mina ord under lektionen i alla fall under säkert ett helt skolår. Jag var en mycket lydig skolflicka.

På skolgården Valborgsmässoafton på den tiden samlades allt folket mitt framför skolan. Vi stod familjevis och tittade mot skoltrappan där kören stod. Alldeles stilla skulle man stå under vårsångerna. Det var inte lätt när man var en liten flicka som jag med mycket spring i mina ben. Fast stilla stod jag. Kanske kliade jag mig lite på det ena strumbyxklädda benet med mina finskor ibland. Fast inget mera. Respekt kanske det var man fick lära sig då. Eller så härmade man bara sin mamma och pappa. Man lärde sig hur man skulle vara och så löd man. Krångligare var det inte. Fast inuti mig kliade det av lust att springa. Frös gjorde jag ofta på Valborgsmässoafton där på skolgården.

Efter vårtal och vårsånger tändes den stora majbrasan intill skolbyggnaden. Mamma var orolig att jag och min lillebror skulle springa för nära den. Hon sa till oss många gånger att inte springa för nära. Fast springa fick vi. Och som vi sprang tillsammans med alla de andra barnen. Som nyss frisläppta kalvar på grönbete, runt, runt, runt den stora elden som värmde hela oss eller om det nu var allt springet som värmde och jag glömde hur jag hade frusit om mina strumpbyxklädda ben förut när jag stått stilla och lyssnat på vårsångerna och hurrat in våren.

Nu var det äntligen vår på riktigt.

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!



#Blogg100 - Dag 63

Hjärnvänliga arbetsmiljöer ett måste för vår överlevnad

Den dagen vi alla inser hur stor kostnaden för samhället blir när människor på grund av hög arbetsbelastning och negativ stress under lång tid får psykisk ohälsa och blir sjuka och ibland skadade för alltid, kanske vi äntligen kommer att börja skapa HJÄRNVÄNLIGA arbetsmiljöer och arbetsplatser.

Arbetsplatser och arbetsmiljöer där vi ser till att också hjärnan mår bra. Det räcker inte med höj- och sänkbara bord och stolar som stöttar nacken och är mjuka att sitta på.

Det behövs frihet från kontorslandskap. Möjlighet till lugn och ro och ensamhet också under arbetstid. Tid för pauser och eftertanke. Möjlighet att kunna arbeta långsammare. Rum för vila från intryck. Och massor av skratt och arbetsglädje. Möjlighet att kunna förändra antalet arbetstimmar beroende på hur hela livssituationen ser ut. Att kunna minska timmarna man jobbar när livet krisar på något sätt, t ex skilsmässa, dödsfall, sjukdom, åldrande anhörig.

En hjärnvänlig arbetsplats - kanske ett konkurrensmedel för framtidens arbetsgivare.

Också en väg till innanförskap i stället för utanförskap, tror jag.

Hjärnvänliga arbetsmiljöer är en vinst för hela samhället. För oss alla.

När ska vi inse det?
 



#Blogg100 - Dag 62

Livslust

Och plötsligt
fylldes jag
av lust
att leva.


(Anna-Karin)


#Blogg100

Avstånd finns inte när man älskar

Ibland denna känsla

Den jag älskar är
på andra sidan
universum.

Och på samma gång ...

Inom mig.




(Anna-Karin)

Stress och oljud, lugn och tystnad

Jag tänkte att jag skulle njuta av en av fördelarna med att vara långtidssjukskriven igår. Lyxen att kunna ta vara på sol och värme när det dyker upp i vårt land. Det är dessutom mitt ansvar som sjukskriven att försöka göra det jag kan för att bygga upp min hälsa igen så mycket som möjligt.

Sträcka ut mig och bara vara i min älskade Baden-Baden, tänkte jag göra. Titta på himlen och skogslönnens limegröna trädknoppar som precis slagit ut. Humlorna som flög där och sög saft ur blommorna. Körsbärsträdets vackra knoppar. Så många. Så spännande att se om det kommer att vara varmt och soligt när de slår ut i år. Eller regnigt, blåsigt och kallt som förra våren.

Körsbärsträdsblomningstid är så smärtsamt kort och vacker på samma gång. Några dagar bara, kanske någon vecka. Sedan vänta ett helt år till nästa gång. Jag skulle kunna vara vaken dygnet runt när körsbärsblommorna blommar. Sova därute med de vita blommorna som tak. I min Baden-Baden.

Ja, där låg jag alltså i min Baden-Baden. Fast spänd som en fiolsträng. Jag kunde inte slappna av fast att jag blundade. Ljudet från motorvägen lät som att den var på andra sidan tomtgränsen fast att den är en dryg mil bort. Och aldrig tystnar det ljudet helt numera kring Jönköping. Trafiken har ökat så mycket sedan jag flyttade hit. Upplever jag det som i alla fall. Eller så är det mig själv det beror på. Hur jag uppfattar ljud sedan jag blev utmattad. En rest som inte är läkt eller som kanske alltid kommer att finnas kvar. Ljudkänsligheten.

När jag gick ner i gillestugan för att få tyst, så var det inte tyst i alla fall. Ett ständigt sus inuti mina öron, vad än jag gjorde.

När man är stressad är man mer känslig för ljud. Man kan uppleva att man har tinnitus, fast att man egentligen är stressad. Allt sitter i hjärnan. Utmattning, stress och tinnitus har ett samband.

Det blev så tydligt för mig nu i morse. Så fort jag vaknade var ljudet från motorvägen där igen. Så högt det lät ända in i mitt hus. Tyckte jag. Sedan mediterade jag en halvtimma. Under meditationen märkte jag hur bullret från motorvägen hördes allt mindre och mindre. Tills att jag inte längre stördes av det.

Det är inte konstigt alls för mig att jag upplever ljud högre om jag är stressad. Så klart att man i det tillståndet är mycket mer på sin vakt än när man är lugn. Sinnena är på sin vakt, beredda på att något kan hända. Som ett sorts försvar där inuti oss. Muskelspänningar i nacken hör till stress och utmattning och kan också ge upplevelser som tinnitus och öronsus.

Fast att ständigt vara på sin vakt gör att man blir väldigt trött och tappar mycket energi och glädje.

Därför är det så viktigt att vi människor tar oss tid att hitta till det lugn vi behöver.

Varje dag.




I den inre tystnaden och tryggheten bor ingen rädsla.

Där behövs ingen vakt. Inget försvar.

Där kan jag vila, hämta kraft.

Där är jag trygg.

Trygg i mig själv.

Jag är trygghet.

Jag är tystnad.



#Blogg100 - Dag 61

Smoothie och sommarliv

Vilken härlig helg det blev hos mig! Nu är trädgården städad. Två fina buskar rosenspirea planterade. Det har känts som sommar fast att vinden ibland var nordlig. Jag läste en långtidsprognos. Enligt den ska sommaren i Sverige bli mycket varmare än normalt och allra varmast i maj/juni och augusti.

När jag räfsat mig genomsvett igår gjorde jag smoothie. Jag gillar smoothie för jag kan ta det jag har hemma och mixa ihop det och ibland hittar jag en smak jag aldrig smakat förut. Smoothie ger mig en energikick och det är gott också. Så här långt för mig i alla fall.

Igår gjorde jag smoothie på banan, jordgubbar och mango, vatten och lite, lite yoghurt. Toppade med lakritspulver. Mums!

En smoothie är dessutom vacker att titta på, tycker jag.

Det är liksom halva njutningen.

Minst.

Jag såg årets första igelkott komma vandrande genom min trädgård i solnedgången. Lycka! 

Yngsta dottern kom hem på kvällen från sin mini-semester i London. Lycka!

Precis när jag skulle vila mina händer och njuta av solnedgången, hände något som gjorde att jag blev så arg och så ledsen. Något som fick mig att känna mig som en liten unge som ville krypa in i en trygg famn och bli tröstad och där någon sa till mig med lugn röst att "Det här behöver inte du ta hand om eller tänka på, det här ska jag ordna åt dig, alltsammans. Och det kommer att bli så bra alltihop."

Fast det är en helt annan historia som jag kanske skriver om en annan gång.

Jag hittade en strategi att hantera det så småningom.



#Blogg100 - Dag 60