Utmattad? Förlora och få igen

Det bästa med att ha förlorat allt, utom just själva livet, var att jag inte längre hade något att förlora. Inte ens förståndet.

Då föll rädslan platt till marken, jag blev modig, vågade det jag inte vågat förut.

Allt jag sedan fått är gåvor att känna tacksamhet över.

Varje liten bokstav jag skriver är idag en gåva för mig som en gång förlorade förmågan att skriva och tala, att ens förstå det andra sa.

"Du är inte ensam"

"Är det nånting jag vill säga till alla dem som är förtvivlade, är det att det faktiskt blir bättre, det blir bra. Imorgon skall det inte längre göra ont, det som smärtar oss idag. Tror mig när jag säger skammen är inte din, du är inte så ensam som du tror.

Det finns de som gjort dig illa, det finns de som inget vet. Det finns de som gjort en grej av att skrika ut din hemlighet, det finns de som stal din stolthet, det finns de som tog ditt mod och de som ingenting förstod.

Dig som ingen känner, dig som ingen ser, du som saknar vänner och knappt kan andas mer. Hör på mig, min kära, hur ska jag få dig att förstå; du måste resa dig och gå.

Vägen tom och öde. Gryningsljuset klart. Du står vid busshållplatsen och bussen kommer snart. Nu lämnar du allt gammalt. Här tar din barndom slut. Nu tar du steget ut. Och när du har rest dig, vänd dig inte om. Det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom.

Och allt de ville ge dig, har du rivit och förstört, allt de hade att säga, har du redan hört.

Men det finns nåd för nya världar, mycket större än den här, nya skapelser och tider, nåd för allt som är. Och alla deras lögner betyder ingenting. Tro mig när jag säger; skammen var aldrig din.

Och du är inte ensam, det finns de som följer dig. De vet hur det är, för de har själva varit där.

Och du är inte ensam, det är tid att fatta mod.

Och jag vill att du ska veta.

Vi har det som du... som du... "

(Jonas Gardell)

Utmattad? - Lust

"Det handlar om att söka efter vad man mår bra av. Och att sedan göra mer och mer av det".

Så sa tidsprofessorn Bodil Jönsson när jag var med i hennes och Gunilla Brattbergs projekt "Pacemaking". De orden fastnade djupt i mig. Jag började söka efter vad som fick mig att må bra. Eller åtminstone bättre. Jag upptäckte att jag mådde så mycket bättre när jag gjorde det jag hade lust att göra i stället för att göra det jag kände att jag måste göra.

Jag upptäckte att jag mådde bra av att göra yoga eller Qi-gong, att göra andningsövningar, av att kravlöst vara i naturen eller trädgården, av att ta lagom långa promenader, beröring, läsa lite i en bok, lyssna på vågorna, leka, fantisera, skratta, kultur, musik, möta människor som jag trivdes tillsammans med, skriva...

Samtidigt som jag upptäckte vad jag mådde bra av, upptäckte jag vad jag inte mådde bra av att göra.

Livet kan liknas vid en godispåse, tänker jag. En godispåse där jag mer och mer stoppar i av det som jag gillar smaken av och allt mindre av det som inte smakar lika gott.

Vad vill du ha i din godispåse? Prova, känn efter hur du mår, unna dig mer och mer av det som just du mår bra av. Livet är till för att känna glädje. Du är älskad. Någon vill dig gott. Någon vill att också du ska känna lycka, glädje och få må bra! Sök din väg för att känna att du har ett bra liv, trots allt som kanske varit eller är.

"Det finns en enda sak som du INTE ska göra, sa hon också. Bodil Jönsson. "Du ska inte dricka alkohol, det kommer att öka de stresshormoner som du redan har för mycket av". För mig var det inget som jag behövde välja bort. Det hade jag redan gjort långt tidigare i mitt liv. Efter att ha upplevt i min närhet vad det kunde leda till att försöka döva känslor och ångest med alkohol. Idag finns det alkoholfritt vin som smakar riktigt, riktigt gott, tycker jag. Om jag nu har lust att dricka vin någon gång. Jag tycker att vatten är den allra bästa drycken. 

Maskrosor

När jag körde in i rondellen mot A6 Köpcenter såg jag hur många de var. Hur de fanns överallt, vart än jag såg. De hade trängt sig upp genom asfalten. De stod i klungor överallt i gräset. Tätt, tätt tillsammans. Lyfte sina ansikten mot ljuset, mot solen. De var omöjliga att missa, där de lyste glada och gula som solen själv. Med starka, raka stjälkar. Maskrosorna.

Och jag tänkte; jag är en av dem, jag är en maskros. Och jag är inte ensam. Vi är så många nu. Vi är så många som börjar tränga upp ur den svarta, hårda asfalten och ur gräset och visa vilka vi är. Vi är så många att ingen någonsin kommer att kunna missa att se eller att höra oss. Vi är så många nu att det inte längre går att gömma undan oss. Vi är starka, vi är sega. Vi är maskrosor. Vi är överlevare.

Oss som man försökte dra upp, slänga undan, få oss att känna oss värdelösa, osynliga, inte duga något till. Våra rötter är så mycket djupare än du ens kan ana. Våra stjälkar så mycket segare än du någonsin kunde tro.

Mot ljuset sträcker vi oss nu, vi lyfter våra ansikten mot solen, värmer våra själar, fyller oss med kraft. Och mod.

Ler... för vi vet vad det är att leva.

Ler... för vi är överlevare.

Ler... för att vi är stolta över att vara just de vi är.

Ler... för att vi vet vårt värde.

Maskrosor...

Maskrosor - en text om överlevare

När jag körde in i rondellen mot A6 Köpcenter såg jag hur många de var. Hur de fanns överallt, vart än jag såg. De hade trängt sig upp genom asfalten. De stod i klungor överallt i gräset. Tätt, tätt tillsammans. Lyfte sina ansikten mot ljuset, mot solen. De var omöjliga att missa, där de lyste glada och gula som solen själv. Med starka, raka stjälkar. Maskrosorna.

Och jag tänkte; jag är en av dem, jag är en maskros. Och jag är inte ensam. Vi är så många nu. Vi är så många som börjar tränga upp ur den svarta, hårda asfalten och ur gräset och visa vilka vi är. Vi är så många att ingen någonsin kommer att kunna missa att se eller att höra oss. Vi är så många nu att det inte längre går att gömma undan oss. Vi är starka, vi är sega. Vi är maskrosor. Vi är överlevare.

Oss som man försökte dra upp, slänga undan, få oss att känna oss värdelösa, osynliga, inte duga något till. Våra rötter är så mycket djupare än du ens kan ana. Våra stjälkar så mycket segare än du någonsin kunde tro.

Mot ljuset sträcker vi oss nu, vi lyfter våra ansikten mot solen, värmer våra själar, fyller oss med kraft. Och mod.

Ler... för vi vet vad det är att leva.

Ler... för vi är överlevare.

Ler... för att vi är stolta över att vara just de vi är.

Ler... för att vi vet vårt värde.

Maskrosor...

Utmattad? Så trött...

När jag fixat momsredovisningen och betalat in F-skatten till Skatteverket, satte jag mig i solstolen i skuggan och somnade igår. Det är sällan jag somnar i en solstol. Jag är så trött. Jag somnar trött och jag vaknar trött. Det är ren envishet som gör att jag håller mig uppe om dagarna just nu. Och erfarenhet.

Jag vet att det blir bättre igen. Det handlar om att ge mig själv återhämtning. Jag gör det jag kan. Ger mig själv andrum en gång i timmen. Mediterar. Sköter mig.

Resten överlåter jag åt min kropp och min själ. Jag litar på den, den är klok. Talar om för mig att jag behöver ta det lite lugnt just nu.

Bakslag, kallade min följeslagare på vägen det, när jag trodde att jag skulle rasa samman igen, falla lika djupt som den där första gången. "Du har fått ett bakslag", sa han till mig. "Du kommer att få bakslag på vägen mot hälsan igen. Men för varje bakslag du får, kommer du att upptäcka att du reser dig allt snabbare igen".

Så blev det. Många bakslag har det varit. Varje gång har jag rest mig. Och jag reser mig den här gången också. Allt är en fråga om tid och tålamod. Snart, snart spritter det i hela kroppen på mig igen av livslust. Tålamod är en dygd.

"Strong woman award"

Jag har fått en uppmuntran från bloggaren Gunillas blogg mellan Himmel och Jord. Tack, Gunilla, jag blev så stolt och glad för din award till mig. Den kändes speciell eftersom den inte "bara" handlar om mitt bloggande utan också om hur du uppfattar mig som människa. Gunilla skriver att hon ger awarden till starka kvinnor och bloggskribenter.

Gunilla är en änglamamma. Jag lärde känna henne i bloggarnas värld när jag var nybliven bloggare. Först skrämdes jag av hennes sorg, att ha förlorat ett barn i ungefär samma ålder som mitt eget barn. Men så småningom började jag läsa det hon skrev och vi blev bloggvänner.

Jag beundrar Gunilla både som bloggare och som människa. Hon har varit en av mina "lärare" och förebilder när det gäller att blogga.

Dead-line-vecka

Det är måndag och jag har dead-line-vecka. Två artiklar kvar att skriva till fredag, fast det känns lugnt, bara jag får tag i de personer jag ska intervjua, så fixar det sig. Och får jag inte tag i dem, ja, då får det bli andra artiklar eller inga alls. Det mesta här i världen löser sig, märkligt nog.

Sedan, från och med nästa vecka, tänker jag unna mig att ta det lugnt ett bra tag. Eller ta det lugnt.. jag ska inte skriva artiklar på ett bra tag. I stället ska jag ta tag i sådant kring Skrivklådan som jag inte hunnit med förut, rensa papper, kolla upp hur det är med min försäkring och lite tid med redovisningsprogrammet blir det också. Det är mycket nytt att lära när man blir sin egen chef för första gången i sitt liv, men jag tar det med ro. Jag är ju så lyckligt lottad att jag inte behövt anstränga mig för att få jobb så här långt. Och jag vet att jag har jobb som väntar på mig i augusti igen, det känns fantastiskt.

Stort tack till Tidningsbyrån i Jönköping, Jönköpings Allehanda, Mullsjö Turistinformation, Habo-Tidningen, Vi i Vätterhem och Lions marknadstidning för det förtroende ni visat för mig!

Jag har ont i min nacke och axel fortfarande, så ont som jag inte haft på många år. Det började när mamma blev sjuk och det vill inte gå över. Jag tror att jag ska ringa till sjukgymnasten och boka en tid. Bäst att inte vänta för länge med att ta tag i smärta som accellererar i stället för att avta.

Utmattad? Kroppen och kläderna

Du har en kropp. Ta hand om den. Det kan kännas som ett helt dagsverke att ta hand om sin kropp när man är utmattad. Bara tanken på att klippa tånaglarna... be någon om hjälp om du inte orkar själv. Gör det du själv orkar för din kropp. Om du inte orkar duscha, ta en våt handduk och torka dig med. Om du orkar; duscha.

Smörj in dig med en hudkräm som du tycker om och som du tycker doftar gott. Titta på dina händer när du smörjer in dem långsamt. Tänk vad de uträttat. Älska din händer. Titta på alla dina kroppsdelar som du smörjer in. Fötterna... benen... tänk på vad de uträttat. Känn ömhet inför det de gjort. Älska dina fötter, din mage, din rygg... älska din kropp, ta hand om den.

Smörj in ditt ansikte och känn näsan som tar in skogens alla dofter, känn munnen, läpparna som kysst dem du älskat, känn ögonen som tagit in så många ansikten, så många intryck att du kanske nu ser suddigt av alltsammans. Känn ditt ansikte, ditt öra som hört syrsorna spela... se dig i spegeln, se dig själv rakt in i ögonen, försök att le och känn att du är kärlek, din kropp är din själs hus, älska själen du ser i dina ögon... även om den kanske visar sig trött just idag... älska den ändå, älska den även om den är trött. Din kropp och din själ behöver din kärlek, mera nu än någonsin.

Jag minns de första åren som utmatttad när jag levde i vilka kläder som helst, bara jag orkade ta på mig dem. Jag klarade inte att få ihop färger eller ens tänka på om mina byxor matchade min tröja. Jag frös hela tiden. Om du orkar, klä dig i kläder du trivs i.

Om du orkar ännu lite mer, klä dig i så vackra kläder du någonsin kan. Vackra färger som är vackra just för dig. Unna dig det för du är värd det. Du är värd det allra bästa en människa kan få. Du är värd att vara älskad, av dig själv och av andra, för att du finns. Det räcker att finnas för att vara älskad.

Ta hand om dig. Det finns bara en som är precis som du här i världen. Älska dig själv. Ge åt dig själv. Tänk mer på dig själv om du varit den som tänkt mycket på andra. Du behöver ge dig själv för att också kunna ge åt andra. För mig har det varit det svåraste att lära om efter att ha blivit utmattad, att jag också behöver ge åt mig själv, inte bara åt andra. "Du behöver tänka mer på dig själv", sa min ledsagare till mig på min väg. Och jag förstod inte alls, för hela mitt liv hade jag tänkt att meningen med mitt liv var att tänka på och finnas till för andra. Allt annat var egoism. Men jag förstod så småningom hur han menade. Idag tänker jag mer på mig själv än förut, jag unnar mig. För att orka ge också åt andra. Det är kärlek.

Ensamhet

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Jag har varit så ensam. Så ensam med alla mina känslor, mina tankar, mina upplevelser. Ingen att dela dem med. Ensam... för där var ingen som förstod... för ingen kunde förstå... för ingen hade varit där jag hade varit... just då.

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Om ofrivillig ensamhet, om längtan efter en annan människa, om längtan... om längtan att se in i en annan människas ögon, om längtan efter att skratta tillsammans... om ensamhet...

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Om hur jag som ensam sökt vägar bort från ensamhet till gemenskap. Om att känna mig ensam... mitt i en gemenskap... om att känna mig ensam...

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Om att fåglarna, blommorna, humlorna och katten lyckas trolla bort min känsla av ensamhet... och ibland också... månen...

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Fast jag förstod... så småningom, att jag egentligen inte vet...

Ensamhet kan jag inte veta, bara känna...

Och jag är aldrig riktigt ensam.

I varje stund jag andas är jag tillsammans.

Med dig. Och dig. Och dig... och allt... och alla, alla er andra.

Vi är alla tillsammans.

Nu... och ända in i evigheten.