Om kärlek är en trädgård

Om kärlek är en trädgård finns där vår, sommar, höst och vinter. Först det nya friska, förväntansfulla. Sedan det blommande, hettan. Det skörderika, färgsprakande men samtidigt mörkret som kommer smygande. Mörkret och kylan som släcker det en gång friska och förväntansfulla.

Om kärlek är en trädgård... finns där plats att plantera en liten planta. Ömt ta hand om den varje dag. Ge den näring. Njuta av att se den växa. Känna glädje varje morgon att den finns där. Att ingen kommit och ätit upp den. Eller att vinden ryckt bort den.

Om kärlek är en trädgård... kan en storm precis lika mycket som en alltför regnfattig sommar ödelägga den. Torka ut marken, göra den hård och omöjlig att plantera i. Trasa sönder. Knäcka blommande kvistar och grenar fulla av bär. Dra med sig rötterna. Ödelägga. Döda.

Om kärlek är en trädgård... kan man börja på nytt. Förbereda jorden. Så ett frö. Så flera. Vattna varsamt varje dag, helst i skymningen. Hoppas och tro. Rensa bort det som förstör, det som i stället för att ge kraft tar kraft. Vattna. Vårda. Varje dag.

Om kärlek är en trädgård... kan man planta för planta se den mörka jorden täckas av grönska, doftvioler, förgätmigej, blåklockor, rosor, lavendel, kaprifol, syrener och jasmin. Börja om igen. Skapa nytt ur det som raserats och var dött.

Om nu kärlek är en trädgård...

Åh, vilken härlig dag! Heja Skrivklådan!

Det första jag gjorde när jag gått upp var att logga in mig på mitt bankkonto och jo, minsann, nu har jag fått betalt för det jag jobbat med i Skrivklådan de senaste månaderna. Det kändes så gott i mig att se siffran som stod där! Jag satt länge och bara tittade på den. Sög i mig känslan.

För hur det än är, även om jag är utförsäkrad så har jag i alla fall Skrivklådan. Och hade jag inte vågat mig på att starta den i höstas så hade jag inte haft de pengarna som finns på mitt konto just idag. Då hade alltsammans varit ännu värre.

Jag känner mig så lycklig att jag kan arbeta det jag kan idag, och jag känner mig så stolt över det jag har gjort.

Ingen i världen ska få stoppa mig när det gäller Skrivklådan. Jag har drömmar om hur jag kan utveckla mitt skrivande och jag tänker att Skrivklådan kan jag ha kvar så länge i mitt liv som jag har lust att ha den.

Ingen ska kunna ta ifrån mig det arbetet om inte jag själv vill det.

Det är en härlig känsla att vara min egen chef!

Jag kanske rent av ska ge mig själv en liten bonus idag... en glass?

Sanningen

När jag var liten tyckte jag att vi skulle byta saker med varandra i stället för att ha pengar. Jag tänkte mycket när jag var liten flicka. Jag minns hur jag satt vid mitt skrivbord där ljuset mjukt föll in från vänster och skrev med min lilla högra hand mina tankar i en skrivbok med vackra blommiga pärmar eller pärmar med hjärtan. Jag var en liten filosof, så som barn ofta är. Jag filosoferade om livet, om kärleken, om att vara människa.

Jag tyckte att alla människor skulle få vara glada, friska och äta sig mätta. Jag tyckte att världen skulle vara rättvis, att alla människor skulle ha det bra. Jag skrev "Fred i världen" väldigt ofta i min skrivbok. Jag ritade hjärtan och jag skrev kärlek, kärlek, kärlek. Jag placerade mig själv på kartan när jag skrev Anna-Karin Mattsson, Forsheda, Värnamo, Jönköpings län, Småland, Sverige, Norden, Europa, Världen, Universum i min skrivbok. Jag trodde på Gud och jag älskade Jesus. Jag läste psalmer och jag skrev egna psalmer. Jag ville bli präst, journalist, författare eller nunna när jag blev stor.

Jag minns att jag skrev att när jag blev stor skulle jag berätta sanningen för människorna. Berätta sanningen om livet. Berätta sanningen om det jag såg runt omkring mig. Sanningen om det jag såg hände med min familj.

Sanningen... för jag trodde att när jag blev stor skulle jag veta vad sanningen var. Jag skulle förstå precis allt. Fast så enkelt är det inte. Det upptäckte jag när jag blev stor. Sanning är inte enkel alls. Det som är sanning för mig kan vara lögn för en annan människa. Att jag skulle kunna berätta sanningen för en annan människa, det tror jag inte på längre. Jag tycker att det är stort om jag kan berätta sanningen om mig själv. Kanske är min sanning också någon annans sanning. Kanske är min sanning bara min egen sanning.

FK i Jönköping hör inte av sig

Den 15 mars fick jag mitt brev om att jag är utförsäkrad från Försäkringskassan. Från och med den 1 juli 2011 tar man bort min ersättning, cirka 6.000 kronor i månaden försvinner för mig. I brevet från Försäkringskassan står det att min personliga handläggare ska kontakta mig inom de närmaste veckorna för att boka ett möte med Arbetsförmedlingen. Jag har inte hört ett enda ord från FK om något möte än. Idag är det den 16 maj.  Brevet om min utförsäkring från FK är undertecknat "Med vänlig hälsning, Försäkringskassan". Det finns inget namn på någon person att kontakta i det brevet.

I samband med att jag utförsäkrades fick jag en ny handläggare. Jag skickade ett mail till henne den 28 mars med en enkel fråga. Frågan handlade om min sjukpenninggrundande inkomst. Jag har fortfarade inte fått svar på min fråga från min handläggare på FK.

Jag har ringt ett par gånger utan att kunna komma i kontakt med min handläggare.

Det finns inget jag hellre önskar än att jag hade hälsa till 100 % och att jag kunde lämna Försäkringskassan för gott. Jag är så trött på att ha det så här. Det har varit väntan på samtal, kontakt, ersättning och besked genom alla de tretton åren jag varit sjukskriven. De senaste åren med den handläggaren jag hade då, fungerade det ändå tillfredsställande, tycker jag. Men idag...

Jag har ett viktigt val framför mig att göra. Ska jag bestämma mig för att leva på den lilla inkomst jag har från Skrivklådan och göra mig från Försäkringskassan? Eller ska jag stanna kvar i det här systemet som ändå inte fungerar? Inget av valen innebär någon trygghet. Valet att göra mig fri från Försäkringskassan har den fördelen att jag får mer egenmakt än om jag är kvar i sjukförsäkringssystemet.

Jag funderar. Jag fortsätter att vänta på svar från Försäkringskassan i Jönköping under tiden. Undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag får tid för ett möte med Arbetsförmedlingen för att slussas vidare in i Arbetslivsintroduktion? Undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag får en ersättning igen? Undrar om jag får någon ersättning överhuvudtaget någonsin? Det är många frågor i mitt huvud. Och ett stort beslut som jag själv ska fatta.

Jag har skickat ett mail till Försäkringskassans huvudkontor och berättat om hur jag får vänta på mitt möte med Arbetsförmedlingen och hur svårt jag har att få kontakt med min handläggare.

Utmattad? Förlora och få igen

Det bästa med att ha förlorat allt, utom just själva livet, var att jag inte längre hade något att förlora. Inte ens förståndet.

Då föll rädslan platt till marken, jag blev modig, vågade det jag inte vågat förut.

Allt jag sedan fått är gåvor att känna tacksamhet över.

Varje liten bokstav jag skriver är idag en gåva för mig som en gång förlorade förmågan att skriva och tala, att ens förstå det andra sa.

"Du är inte ensam"

"Är det nånting jag vill säga till alla dem som är förtvivlade, är det att det faktiskt blir bättre, det blir bra. Imorgon skall det inte längre göra ont, det som smärtar oss idag. Tror mig när jag säger skammen är inte din, du är inte så ensam som du tror.

Det finns de som gjort dig illa, det finns de som inget vet. Det finns de som gjort en grej av att skrika ut din hemlighet, det finns de som stal din stolthet, det finns de som tog ditt mod och de som ingenting förstod.

Dig som ingen känner, dig som ingen ser, du som saknar vänner och knappt kan andas mer. Hör på mig, min kära, hur ska jag få dig att förstå; du måste resa dig och gå.

Vägen tom och öde. Gryningsljuset klart. Du står vid busshållplatsen och bussen kommer snart. Nu lämnar du allt gammalt. Här tar din barndom slut. Nu tar du steget ut. Och när du har rest dig, vänd dig inte om. Det finns ingen väg tillbaka, varifrån du kom.

Och allt de ville ge dig, har du rivit och förstört, allt de hade att säga, har du redan hört.

Men det finns nåd för nya världar, mycket större än den här, nya skapelser och tider, nåd för allt som är. Och alla deras lögner betyder ingenting. Tro mig när jag säger; skammen var aldrig din.

Och du är inte ensam, det finns de som följer dig. De vet hur det är, för de har själva varit där.

Och du är inte ensam, det är tid att fatta mod.

Och jag vill att du ska veta.

Vi har det som du... som du... "

(Jonas Gardell)

Utmattad? - Lust

"Det handlar om att söka efter vad man mår bra av. Och att sedan göra mer och mer av det".

Så sa tidsprofessorn Bodil Jönsson när jag var med i hennes och Gunilla Brattbergs projekt "Pacemaking". De orden fastnade djupt i mig. Jag började söka efter vad som fick mig att må bra. Eller åtminstone bättre. Jag upptäckte att jag mådde så mycket bättre när jag gjorde det jag hade lust att göra i stället för att göra det jag kände att jag måste göra.

Jag upptäckte att jag mådde bra av att göra yoga eller Qi-gong, att göra andningsövningar, av att kravlöst vara i naturen eller trädgården, av att ta lagom långa promenader, beröring, läsa lite i en bok, lyssna på vågorna, leka, fantisera, skratta, kultur, musik, möta människor som jag trivdes tillsammans med, skriva...

Samtidigt som jag upptäckte vad jag mådde bra av, upptäckte jag vad jag inte mådde bra av att göra.

Livet kan liknas vid en godispåse, tänker jag. En godispåse där jag mer och mer stoppar i av det som jag gillar smaken av och allt mindre av det som inte smakar lika gott.

Vad vill du ha i din godispåse? Prova, känn efter hur du mår, unna dig mer och mer av det som just du mår bra av. Livet är till för att känna glädje. Du är älskad. Någon vill dig gott. Någon vill att också du ska känna lycka, glädje och få må bra! Sök din väg för att känna att du har ett bra liv, trots allt som kanske varit eller är.

"Det finns en enda sak som du INTE ska göra, sa hon också. Bodil Jönsson. "Du ska inte dricka alkohol, det kommer att öka de stresshormoner som du redan har för mycket av". För mig var det inget som jag behövde välja bort. Det hade jag redan gjort långt tidigare i mitt liv. Efter att ha upplevt i min närhet vad det kunde leda till att försöka döva känslor och ångest med alkohol. Idag finns det alkoholfritt vin som smakar riktigt, riktigt gott, tycker jag. Om jag nu har lust att dricka vin någon gång. Jag tycker att vatten är den allra bästa drycken. 

Maskrosor

När jag körde in i rondellen mot A6 Köpcenter såg jag hur många de var. Hur de fanns överallt, vart än jag såg. De hade trängt sig upp genom asfalten. De stod i klungor överallt i gräset. Tätt, tätt tillsammans. Lyfte sina ansikten mot ljuset, mot solen. De var omöjliga att missa, där de lyste glada och gula som solen själv. Med starka, raka stjälkar. Maskrosorna.

Och jag tänkte; jag är en av dem, jag är en maskros. Och jag är inte ensam. Vi är så många nu. Vi är så många som börjar tränga upp ur den svarta, hårda asfalten och ur gräset och visa vilka vi är. Vi är så många att ingen någonsin kommer att kunna missa att se eller att höra oss. Vi är så många nu att det inte längre går att gömma undan oss. Vi är starka, vi är sega. Vi är maskrosor. Vi är överlevare.

Oss som man försökte dra upp, slänga undan, få oss att känna oss värdelösa, osynliga, inte duga något till. Våra rötter är så mycket djupare än du ens kan ana. Våra stjälkar så mycket segare än du någonsin kunde tro.

Mot ljuset sträcker vi oss nu, vi lyfter våra ansikten mot solen, värmer våra själar, fyller oss med kraft. Och mod.

Ler... för vi vet vad det är att leva.

Ler... för vi är överlevare.

Ler... för att vi är stolta över att vara just de vi är.

Ler... för att vi vet vårt värde.

Maskrosor...

Maskrosor - en text om överlevare

När jag körde in i rondellen mot A6 Köpcenter såg jag hur många de var. Hur de fanns överallt, vart än jag såg. De hade trängt sig upp genom asfalten. De stod i klungor överallt i gräset. Tätt, tätt tillsammans. Lyfte sina ansikten mot ljuset, mot solen. De var omöjliga att missa, där de lyste glada och gula som solen själv. Med starka, raka stjälkar. Maskrosorna.

Och jag tänkte; jag är en av dem, jag är en maskros. Och jag är inte ensam. Vi är så många nu. Vi är så många som börjar tränga upp ur den svarta, hårda asfalten och ur gräset och visa vilka vi är. Vi är så många att ingen någonsin kommer att kunna missa att se eller att höra oss. Vi är så många nu att det inte längre går att gömma undan oss. Vi är starka, vi är sega. Vi är maskrosor. Vi är överlevare.

Oss som man försökte dra upp, slänga undan, få oss att känna oss värdelösa, osynliga, inte duga något till. Våra rötter är så mycket djupare än du ens kan ana. Våra stjälkar så mycket segare än du någonsin kunde tro.

Mot ljuset sträcker vi oss nu, vi lyfter våra ansikten mot solen, värmer våra själar, fyller oss med kraft. Och mod.

Ler... för vi vet vad det är att leva.

Ler... för vi är överlevare.

Ler... för att vi är stolta över att vara just de vi är.

Ler... för att vi vet vårt värde.

Maskrosor...

Utmattad? Så trött...

När jag fixat momsredovisningen och betalat in F-skatten till Skatteverket, satte jag mig i solstolen i skuggan och somnade igår. Det är sällan jag somnar i en solstol. Jag är så trött. Jag somnar trött och jag vaknar trött. Det är ren envishet som gör att jag håller mig uppe om dagarna just nu. Och erfarenhet.

Jag vet att det blir bättre igen. Det handlar om att ge mig själv återhämtning. Jag gör det jag kan. Ger mig själv andrum en gång i timmen. Mediterar. Sköter mig.

Resten överlåter jag åt min kropp och min själ. Jag litar på den, den är klok. Talar om för mig att jag behöver ta det lite lugnt just nu.

Bakslag, kallade min följeslagare på vägen det, när jag trodde att jag skulle rasa samman igen, falla lika djupt som den där första gången. "Du har fått ett bakslag", sa han till mig. "Du kommer att få bakslag på vägen mot hälsan igen. Men för varje bakslag du får, kommer du att upptäcka att du reser dig allt snabbare igen".

Så blev det. Många bakslag har det varit. Varje gång har jag rest mig. Och jag reser mig den här gången också. Allt är en fråga om tid och tålamod. Snart, snart spritter det i hela kroppen på mig igen av livslust. Tålamod är en dygd.