Idag är det fyra år sedan jag började blogga med bloggen Maskroskvinnan.
När jag tänker på allt som hänt i mitt liv under de fyra åren hisnar jag. Det känns överväldigande för mig.
Då drömde jag om att skaffa mig en hund. Idag har jag min lilla dvärgpudel Mimmi, drygt ett år gammal.
Då var jag långtidssjukskriven till 100 %. Idag jobbar jag 25 % och är sjukskriven resten av tiden.
Då kände jag som att jag aldrig mer skulle kunna jobba i mitt liv. Fast jag drömde om det. Idag är jag egenföretagare sedan drygt två år tillbaka. I mitt företag Skrivklådan, där jag är min egen chef, jobbar jag 25 % som frilansjournalist.
Då levde fortfarande min älskade mamma. Hon var rädd att jag skulle möta på skumma typer när jag började blogga. Idag är min mamma död. Fast innan hon dog var hon så stolt över det jag skrev om i min blogg, bad mig att läsa det för henne. Så småningom bad hon mig, på sin dödsbädd, att skriva om hennes sista tid i livet här i min blogg.
Då visste jag inte mycket om Internet eller om sociala medier. Idag vet jag mer även om jag fortfarande har mycket kvar att lära mig.
Då älskade jag också att skriva. Fast att blogga har utvecklat mitt skrivande allt mer.
Då var min äldsta dotter i London. Hon flyttade hemifrån. Idag är det min yngsta dotter som är på väg att flytta hemifrån.
Då drömde jag om att skriva krönikor. Idag är jag krönikör hos
1av3.se.
Då drömde jag om att skriva en bok. Jag är idag publicerad i en diktantologi och jag har skrivit hundratals dikter sedan jag började blogga. Jag håller på att skriva inte bara en bok, utan flera böcker.
Jag har också skrivit flera artiklar på nätet, något som jag inte ens drömde om att göra då för fyra år sedan.
Då drömde jag om att ha människor att samtala med. Jag har idag massor av människor att samtala med, inte minst i cyberrymden. Om det som känns viktigt för mig i livet. Om sådana frågor som får mig att utvecklas och mogna som människa.
Nu senast har ett blogginlägg som blev till en artikel i Newsmill, min text "Om att vara fattig som barn", lästs upp i S:ta Clara kyrka i Stockholm under ett event där för att synliggöra och ge bidrag till hemlösa.
Jag får också mail ibland med olika frågor från människor som läst i min blogg. Senast var det en blivande lärare som ville använda texter från min blogg som jag skrivit om psykisk ohälsa i sin undervisning. Därför att hon tyckte att texterna var lätta att ta till sig för eleverna.
Med mera, med mera. Som sagt, det är hisnande för mig hur mycket som hänt i mitt liv sedan jag började blogga.
Då var tanken med min blogg att sprida glädje. Det är fortfarande en tanke med min blogg. Fast livet innehåller också andra sidor och jag är inte längre rädd för att dela med mig av andra känslor som sorg, ångest, oro eller hopplöshet. Även om jag önskar att människor som läser i min blogg ska kunna hitta tröst och hopp och igenkänning här. Och också glädje. Framförallt vill jag att min blogg ska stå för äkthet med det jag skriver om här. Det ska finnas en tråd mellan min själ och orden här i min blogg.
Namnet "Maskroskvinnan" på min blogg står för mig för livskraft, för att vara en bland många, för gemenskap, för att veta att man klarar så mycket mer än man tror. För att veta att man överlever vintern och sedan spricker ut i gyllene små solar som täcker hela fält. Outsläcklig, eftersom att vi är så många och alla hör samman. Omöjlig att utrota. Överlevare. Överlevare ... tillsammans.
Jag tänker fortsätta blogga. Den saken är klar. Min blogg är en av mina bästa vänner för mig själv.
Att skriva är som att gå in i ett tryggt rum för mig.
Om du har följt min blogg en tid, skulle det vara så roligt om du
berättade något som du särskilt minns att jag bloggat om. Eller något
som jag skrivit och som du kanske själv har tagit med dig i ditt liv.
Stort tack till dig som läser här! Du ska veta att du är viktig för mig.
Från hjärtat/
Anna-Karin
