söndag 24 januari 2010

Hur kan jag säga...


"Hur kan jag säga om din röst är vacker. Jag vet ju bara, att den genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar. Det bara skakar mig att de är dina, så att för mig finns ingen sömn och vila, tills de är mina.

Kärlek kommer tyst... men man vet när den är där, för då plötsligt är man inte ensam längre... och man är inte ledsen inuti."

(Karin Boye)

Björn Afzelius "Isabelle"

Så tyst i dotterns rum


Det värker i mitt bröst av saknad när jag går in i min äldsta dotters rum. Så tyst det blev där när hon for tillbaka till England. Så tyst och så gott om plats på golvet helt plötsligt. Inga kläder, inga böcker uppslagna, inga småprylar drällandes lite varstans.

Till och med fönstret känns tomt. Jag tänder fönsterlampan. För att det ska kännas som att hon fortfarande är där, på något sätt. Det brukade ju lysa i hennes rum när hon var hemma de här fyra veckorna. Nu är där alldeles mörkt. Visst kan jag tända alla lampor som finns där inne. Men det hjälper inte. Det känns mörkt i alla fall. För hon är ju inte där. Hon, det främst lysande ljuset i sitt rum. Hon är i England.

Jag kan känna doften av henne där inne fortfarande. Men jag hör inte musiken. Jag kan så klart sätta på en av hennes favoritskivor, men det blir inte detsamma när hon inte är där.

Jag har fått sms från henne. Hon är lycklig. Hon har det bra. Jag känner att jag ska inte klaga. Eller beklaga mig. Fast det är så rysligt tomt där inne. Det känns inuti mig, en smärtsam känsla som jag vet kommer att lätta efterhand. Jag vänjer mig igen, vid att inte alltid ha henne så nära.

Kanske är det en av människans största förmågor? Just anpassningsförmågan. Det har jag funderat över många gånger. En del menar att det kan vara negativt. Vi vänjer oss också vid negativa saker. Fast jag själv tror faktiskt att det är en av de bästa förmågorna hos oss människor. Att vi kan lära nytt, anpassa oss efter nya livssituationer. Så, jag vet. Jag vänjer mig igen. Man gör det, konstigt nog. Fast just nu, två dagar efter att hon rest, så har jag inte vant mig än. Jag saknar henne.

Kan man ha för många bloggar?


En sån väldans tur att jag bestämde mig för att starta den här nya Maskroskvinne-bloggen på Blogger. För idag har jag inte lyckats komma in på min blogg Maskroskvinnan som jag har på Passagen. Det är fjärde helgen i rad som jag har problem med min blogg på Passagen nu. Snart är det kanske den här bloggen på Blogger som är min huvudblogg i stället för tvärtom.

Hur som helst. Det är härligt att kunna sprida det man vill säga i olika bloggar, känner jag. Som maskrosfrön för vinden.

Fast så klart att det måste finnas en gräns för hur många bloggar jag som människa klarar att hålla aktiva och förhoppningsvis läsvärda. Jag får försöka hitta fram till var just min gräns är någonstans.

Leona Lewis "Happy"

Rätta vägen?


När vi halkar ur de vanliga hjulspåren, inbillar vi oss, att allt är förlorat; det är endast början till något nytt, gott.

Så länge där är liv, finns det också lycka.

(Leo Tolstoj)