Jag borde vara van vid det här laget. I stort sett hela mitt liv har min mamma aldrig kramat mig. När jag var liten ammade hon mig. Jag minns också att jag som liten flicka låg bredvid henne i sängen när hon vilade, nära henne, så att jag kunde känna hennes överarm och hon läste sagor för mig. Hon var så ofta väldigt trött, min mamma.
Sedan kraschade vår familj när jag var tolv år. Om jag försökte krama mamma, så började hon gråta. Och jag klarade inte att mamma grät. Så jag slutade krama mamma.
Jag tror aldrig att vi har börjat kramas igen efter det, hon och jag. Hon har inte försökt. Jag försöker. Jag ger henne en strykning på axeln, men det är som att inte hon märker den. Jag ger henne en kram ibland, men hon kramar inte mig tillbaka. Jag försökte idag igen. Men jag kände ingen kram tillbaka. Hon bara gick vidare. Som att hon inte märkte den.
Jag borde vara van vid det här laget. Fast det är precis tvärtom, känns det som. Det blir bara svårare och svårare desto äldre jag blir. Klumpen i halsen blir bara större och större.
Jag kramar mina barn så ofta jag kan. Så ofta jag får. Jag vill att mina barn ska minnas att jag kramade dem.
Jag tror aldrig att man minns någon kram så väl som den man aldrig fick.
Så just därför. Krama varandra.
Hej Anna-Karin!
SvaraRaderaJag blir riktigt tårögd av det du skriver.
Så fint!
En kram säger så mycket.
Jag ska genast gå och krama min gumma nu!
Ha en bra dag i morgon och en extra kram till dig och dina döttrar.
Hej Bella!
SvaraRaderaTack för att du läste, även om du blev tårögd.
I den här bloggen känner jag mig kanske ännu lite friare än i bloggen på Passagen. Jag känner att här kan jag vid behov lägga ut mitt mörker också på ett annat sätt. Jag är inte lika synlig här för "världen", om du förstår hur jag menar. I alla fall känns det så just nu.
Tanken med inlägget är ändå att skicka signaler till andra om hur viktigt det är att vi inte glömmer det viktigaste av allt: att visa i ord och handling det vi känner för varandra.
Jag tror inte att barn kan få för många kramar av sina föräldar. Inte om det är äkta kramar från hjärtat.
Det gör mig glad att du genast gick iväg och kramade din gumma efter att du läst mitt inlägg. Det värmer mig enormt mycket. Tack för att du skrev det till mig.
Ha en bra dag, Bella!
Kram
Anna-Karin
Hej igen!
SvaraRaderaHon blev lite snopen, men glad när hon helt plötligt fick en kram. Vi kramas annars ofta ändå, men den här blev lite extra. *L*
Jag förstår vad du menar med att vara friare här.
Om jag skulle starta en blogg här så skulle den bli mer anonym. Inte för bloggvänner jag lärt känna, utan för alla IRL- vänner/släktingar som jag gett min bloggadress till. Jag funderar på en blogg där jag kan vara lite mer personlig - du förstår säkert också vad jag menar.
Önskar även dig en riktigt bra dag i morgon.
Kram
Hej Bella!
SvaraRaderaSå fint att du berättar om kramen! Jag blir glad!
Jo, jag tror att jag förstår hur du menar med att ha en extra blogg där man kan släppa ut lite annat kanske. Där man kanske vill vara lite mer anonym ändå.
Vem vet. Jag kanske startar en blogg till. :) Som är ännu, ännu, ännu mer anonym än den här. :)))
Lika anonym som min egen blogg var från början, för snart ett år sedan. När jag inte hade en endast besökare. :)))
Fast jag ÄLSKAR alla kommentarer som jag får i min blogg både här och i bloggen på Passagen. Verkligen! Det är utvecklande för mig själv som människa och jag känner det som att det är ett samtal. Det känns väldigt bra.
OM jag startar en blogg till, då kommer jag bara att ha den helt och hållet för mig själv. Så att jag kan både svära och skälla och skrika där om jag känner för det. :))) Fast det skulle nog inte bli så många inlägg då. För jag känner sällan som att jag vill skrika, svära och skälla... :)))
Ha det riktigt bra du också, Bella!
Kram
Anna-Karin
En kram betyder väldigt mycket, jag är väldigt kramig irl..nästan för mycket faktiskt, men hellre det än tvärtom.
SvaraRaderaKramen:-)
Hej Anne-Sofie!
SvaraRaderaJag blev glad att se dig här! Det är dags att jag börjar bloggpromenera här lite mera på Blogger känner jag. Jag saknar er fortfarande, ni som försvann.
Så härligt att du också är väldigt kramig irl, som jag då! Ja, jag känner att en liten kram kan göra så stor skillnad för en annan människa och jag får också något tillbaka, för det mesta. En äkta kram, från hjärtat, den är guld värd. Både för stora och små människor.
Kramen :-)
Anna-Karin