Min vackra paradisbuske på bilden, kanske åtta år gammal. Nu är den borta. Grävmaskinen har ryckt upp den. Jag trodde att den skulle klara sig, men det gjorde den inte.
Mina tårar bara rinner nu när jag kommer in från min promenad. Jag vill helst inte gå ut så länge det är ljust. Jag vill inte se hur det ser ut i min trädgård just nu. Den är snart bara som en enda tom plätt, min trädgård. Plan, tråkig, och känns inte alls som min trädgård längre. Jag kunde lika gärna flytta, känns det som. Jag kanske gör det. Jag får se.
Jag sörjer min trädgård. Det kanske blir bra så småningom. Jag hoppas på det. Men alldeles just nu så är det väldigt tungt i mitt bröst.
Jag har inte velat det här med att göra om dräneringen. Inte nu. Inte samtidigt med arbetsträningen. Jag ville väntat ett år, minst, med att göra om dräneringen till vårt hus.
Jag är "överkörd", som det heter. Överkörd, precis som min trädgård. Jag fick inte vara med och bestämma det. Jag blev inte lyssnad till, trots att jag sa ifrån att jag inte ville. Det är pinsamt, vuxen kvinna som jag är. Och jag är ledsen för det också. Inte bara för paradisbusken. Just nu är jag ledsen.
Ibland måste man välja. Att lägga en nödvändig dränering på framtiden kan leda till fukt och mögelskador som förstör huset. En ny trädgård kan du lätt anlägga när tid och lust finns. Tycker nog du är förståndig som genomför en dränering nu även om det tar emot emotionellt. Har själv upplevt hur förvånansvärt snabbt det går att anlägga en ny trädgård med gräsmatta, träd och buskar. Själva gräsmattan kom i rullar som rullades ut på jorden och där blev det grönt och fint på en gång. Nu har du ju också gott om tid att planera hur din nya trädgård skall se ut. Redan till sommaren har du det kanske ännu bättre i din nya trädgård än i den gamla. Lycka till med din trädgårdsplanering.
SvaraRaderaHej Gewe,
SvaraRaderaTack för dina faktiskt så tröstande ord till mig. Det känns inte alls bra i mig just nu.
Jag förstår av det du skriver att du själv har erfarenhet av det arbete som väntar hos mig i vår i trädgården. Det låter bra att du skriver att det gick förvånansvärt snabbt att anlägga den nya trädgården. Fast stora buskar, flera meter höga, det tar väl några år, eller? Jag vill ha det skyddat runt mig. Vi bor högt och här är väldigt blåsigt och torrt om sommaren.
Sedan är det ju det med själva trädgårdsplaneringen. Jag har inte tid med den just nu, känner jag, eftersom jag behöver lägga min energi på arbetet och samtidigt har press på mig både från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen som vill att jag ska försöka jobba ännu mer än jag gör. Det är det som är anledningen till att jag ville väntat till nästa år med dräneringen.
Tack igen för att du försöker trösta mig, det var mycket fint gjort av dig, tycker jag. Medmänsklighet.
Kram
Anna-Karin
Verkligen synd.
SvaraRaderaMvh ginger06
Hej Ginger,
SvaraRaderaTack för din empati. Den värmer mig mitt i röran.
Idag har man knäckt syrenbusken och äppelträdet också. Jag blir ledsen av att se det. Snart är här ingen trädgård kvar alls. Den har betytt så mycket för mig de åren jag varit sjuk. Den har varit en livräddare för mig. Det tog många år, kanske fem år, innan jag ens orkade arbeta i min trädgård. Och sedan fick jag börja så försiktigt, rensa bara kring en enda liten planta i stället för ett helt land som förut.
Så småningom har jag orkat mer och mer och lyckats få en vacker trädgård igen. Som just nu är som ett stort sandtag.
Så det känns djupt inne i mig att se hur trädgården raseras nu. Även om jag så klart kan se proportioner också, t ex att det går inte att jämföra alls med om det skulle hända mina barn något.
Men ont gör det. Det ska jag inte förneka. Riktigt ont i själen på mig.
Tack än en gång, Ginger.
Kram
Anna-Karin