Jag läser i bloggar och i dikter om hur ni kämpar, ni människor. Om vad ni varit med om, vad ni gör, vad ni tänker och vad ni känner och ju mer jag läser desto mer känner jag hur jag fylls med en känsla av ömhet och ibland tåras mina ögon.
Jag älskar människor! Jag gör det, verkligen, på riktigt. Jag har alltid älskat människor. Jag tror att alla människor föds goda. Jag är fullkomligt övertygad om att det är det som händer oss som små och senare i livet som får oss att ibland göra varandra och oss själva illa. Jag tror att alla människor föds goda...
Jag älskar människor! Jag har riktigt svårt för att tycka illa om en människa, hurdan han/hon än är. Jag kan inte tycka riktigt illa om någon enda människa, faktiskt. Tycker synd om gör jag ibland, tycker synd om dem som är olyckliga och som har skadat andra, men tycker illa om, nej, det gör jag inte.
Blir arg... det blir jag ibland... fast jag har lätt att förlåta människor. Därför att det är många gånger så svårt att vara människa. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur svårt det kan vara. Hur lätt det är att det blir fel. Det blir lätt att förlåta då, när jag sett i mig själv hur lätt det är att det blir fel, hur jag kan göra något dumt som jag egentligen inte menade att göra. Så lätt att förlåta mig själv... så lätt att förlåta också andra.
Jag söker efter det som är fint och ljust i varje människa och det finns där, jag blir nästan aldrig besviken. Det vackra finns där, inuti oss alla. Vissa visar bara mer av det än andra.
Det vackra finns där... det är en vacker tanke.
Kanske är detta kärlek? Kanske är kärlek att kunna se att det finns något att älska i varje människa man möter? Kanske är kärlek just det? Så enkelt... kan kärlek vara så enkelt?
Var det jag skrev nu en text om kärlek? Eller om något helt annat?
Vad är kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Eller finns det bara en? Den som ser. Betraktar. Möter blickar. Får andra att känna sig sedd.
Är kärlek konsten att kunna se?
Kunna se ljuset också i mörkret.
Kunna se det goda bortom det onda.
Kunna se inte bara människor, utan också allt annat levande.
Kunna se det vackra i det fula?
Är detta kärlek?
Ett uttryck jag gillar " Störst av allt är kärleken"
SvaraRaderaDet är den ju och jag tror den kan ta sig många uttryck och innefatta så mycket.
Önskar jag kunde känna igen. Jo, jag känner. Känner kärlek till människor. Bryr mig. Vill hjälpa. Men just kanske att ha någon i mitt liv.Men hjärtat kan ju också bli sårat för många gånger och måste läka.
Hoppas allt är bra med dig
Kram
Hej Mitt i livet!
SvaraRaderaDet är stort att kunna känna kärlek till människor så som du skriver att du gör, att du bryr dig och att du vill hjälpa. Det är empati i det också, och det är för mig nog lika stort som kärlek.
Visst kan hjärtat bli sårat för många gånger och behöva tid för att läka. Jag önskar att det gör det för dig så småningom. Hjärtesår gör ont, det sticker som knivar i bröstet och i magen. Kanske att man får börja med att älska sig själv riktigt mycket just då. Det försöker jag att göra. Jag har också hjärtesår som jag bär på även om jag inte skriver om det särskilt ofta. Jag försöker att älska mig själv så mycket som jag bara kan.
Någonstans läste jag att man ska försöka se sig själv som den lilla flicka man en gång var, föreställa sig henne när hon var ledsen eller besviken och att hon ringer på dörren. Öppna dörren för henne och möta sig själv så som man skulle möta den där lilla flickan som en gång var jag. Trösta henne, krama om henne, försöka göra henne glad, visa henne att man bryr sig om henne, älskar henne och att hon är värd allt det bästa i livet.
Det tyckte jag var en fin bild som kan hjälpa mig ibland när livet tar emot.
Ta väl hand om dig, så fint av dig att du tänker på mig. Jag har det bra på många sätt. Livet är sällan helt perfekt, men jag har det tillräckligt bra där jag är idag.
Kramar
Anna-Karin