Ljungtider

Jag såg igår att krukan med timjan börjar se vissen ut och jag kände längtan efter att byta ut plantan mot ljung. Det är ljungtider nu. Sensommar. De allra sista dagarna i augusti. På morgonen var det sju plusgrader när jag gick upp.  Även om jag försöker att fokusera på det gröna i naturen, så smyger det sig in guldgult och gulbrunt i mina ögon alltmer. Det går inte att blunda för det. Hösten är på väg. Kvällarna är fortfarande ljusa länge, men det går inte heller att lura mig själv där; mörkret är på väg det också.

Jag ska plantera ljung. Tända stearinljus och värmeljus med doft av rosor, äpple och vanilj. Njuta av lugnet och vilan som hösten brukar betyda för mig.

Förra hösten vid den här tiden var det med stor förväntan och stor spänning som jag gav mig in i ett projekt via Arbetsförmedlingen/Försäkringskassan för att försöka hitta en lösning för mig, någon sysselsättning som passade mig och som jag skulle orka med. Allra helst ett arbete. En anställning. Min plan B var att starta eget.

Jag hade turen att få fatt i en praktikplats som passade mig som handen i handsken. Det kändes som en märklig slump, så märklig att jag tvivlar på att det var en slump. Det känns mer som att det var meningen att det som skedde skulle ske. Eller så grep jag slumpen, som en del säger. Jag hade i alla fall ögon och öron öppna just då, det vet jag. Öppna för alla möjligheter som jag kunde tänka mig.

Snart kommer jag att veta vad det senaste årets praktikarbete leder till för mig. Jag vet inte säkert än om det blir en anställning eller om jag kommer att starta eget. Jag vet inte om jag kommer att bli utförsäkrad eller om jag kommer att få en viss ersättning fortfarande från Försäkringskassan. Jag tillhör den grupp som riskerar utförsäkring. Jag vet att jag klarar att jobba 25 %. Jag vet att jag mådde bättre av att jobba 25 % än att gå hemma på heltid. Jag vet att mitt arbete behövs, det finns ett behov av det som jag skriver, det finns de som vill att jag skriver för dem.

En annan sak vet jag alldeles, alldeles säkert. Om jag nyper mig i armen, så gör det ont. Om jag blundar och lyssnar riktigt noga, kan jag höra att jag andas. Jag lever! Så länge jag lever är allting möjligt och ingenting omöjligt. Jag litar till att allt kommer att bli till det bästa för mig. Tillit till mig själv. Tillit till andra. Tillit till livet.