Inatt drömde jag om min lilla älskade dvärgpudel Mimmi. Vi gjorde high-five. Sen frågade jag henne om hon kände igen mig. Hon var ganska långhårig så det var lite svårt att hitta hennes ögon i den svarta lurviga pälsen. Men så mötte jag dem. Hennes ögon. Blicken var så intensiv in i min att jag kände så tydligt att det var hon och jag. Då vaknade jag och kände att jag log.
Sen slog verkligheten till. Och sorgen med all sin tyngd la sig över mig igen. Gråten i halsen. Tårarna trängdes.
Så ont det gör att förlora någon man älskar. Mimmi, livet är så tyst och tomt utan dig. Älskar dig in i evigheten. Aldrig glömmer jag dig.
Det var en vacker dröm.
