lördag 3 april 2010

En påskafton jag aldrig glömmer


Det är många år sedan nu, ändå kan jag minnas allt kristallklart. Den där påskaftonen när barnen var små och vi hade gäster hemma. Sex vuxna och sex barn var vi. Barnen var utklädda till påskkärringar och vi mammor också. Till och med de små pojkarna var påskkärringar. Idag är alla de små påskkärringarna vuxna män och i stort sett vuxna kvinnor. Men när jag vill, så kan jag se dem som små barn med glada målade sotade ansikten och hucklen på huvudet, förkläden kring midjan. Just den där påskaftonen.

Vi åt påskmat tillsammans och allt var frid och fröjd. Det var mycket skratt kring bordet, mycket spring från barnafötter kring bordet också.

Sedan satt vi vuxna och pratade tillsammans. Jag minns att jag sprang fram och tillbaka, upp och ned från stolen, för att passa den minsta av påskkärringarna. Min yngsta dotter som ska fylla 18 år i år. Då var hon 2 1/2 år. Kanske den farligaste åldern av alla för en människa. Stor nog att kunna ge sig iväg på äventyr själv. Alltför liten för att kunna förstå alla risker som finns i världen. Man behöver en vuxen som ser efter att inget händer.

Jag minns att de större barnen sprang upp och nedför trappan. Jag minns att jag hela tiden sprang efter för att stänga trappgrinden.

Jag minns... att jag sitter i fåtöljen, att jag vrider på huvudet och jag ser... att min lilla söta påskkärring på 2 1/2 år precis är på väg mot trappan, hon är vid grinden och hon är så liten att hon klämmer sig igenom springan mellan grinden och trappan och jag rusar upp från fåtöljen, springer så fort benen bär mig med andan i halsen för att hinna hejda henne.

Men det är försent. Hon är redan på väg nedför den långa trappan, i sin långa kjol. Och så gör jag det man precis INTE ska göra i en sådan situation. Jag säger hennes namn, hon vänder sig om där på kanske andra trappsteget. Och i samma stund faller min lilla. Hon faller på sidan, jag sträcker ut mina händer i förtvivlan, försöker fånga henne, men mina armar är decimetern för korta.

Hon faller, hon rullar nedför trappan, för varje trappsteg hör jag hur hennes huvud slår mot den hårda kanten i trappan och jag sträcker mig längre och längre och längre men jag når henne inte. Jag är hjälplös i min förtvivlan över vad som sker. Den lilla påskkärringen rullar som en liten boll nedför precis vartenda trappsteg. Och jag kan inte göra någonting åt det.

Till sist är hon där nere på golvet. Jag ligger på huk bredvid henne. Hon blundar. Säger inte ett knyst. Min lilla, fina, älskade, älskade påskkärring. Jag säger hennes namn, försöker få henne att prata. Hon slår upp sina blå ögon, tittar på mig men säger fortfarande ingenting.

Jag bär henne uppför trappan, lägger henne i sin säng, vakar över henne. Jag gråter stilla. Ringer sjukhuset. De ställer frågor. Säger att jag ska vara vaksam, säger att jag ska väcka henne varannan timme om hon somnar, hela det närmsta dygnet, prata med henne, se efter att jag får kontakt med henne.

Jag gör så. Jag väcker henne varannan timme. Jag får kontakt med henne. Själv sover jag inte en blund den påsknatten.

Nästa morgon har hon som en krans kring huvudet med sju bulor. Hon är sig själv igen, fast jag försöker läsa mycket för henne, hålla henne i mitt knä så att hon är stilla.

Det gick bra. Det blev inte värre än så. Men aldrig glömmer jag de där oändligt långa sekundrarna som jag sträckte min hand efter henne när hon rullade fritt nedför trappan. Aldrig glömmer jag känslan av otillräcklighet, känslan av att vilja stoppa, rädda, hjälpa. Aldrig glömmer jag den känslan av förtvivlan i mitt bröst.

Aldrig någonsin i mitt liv glömmer jag just den påskaftonen.

6 kommentarer:

  1. Så skönt att det slutade lyckligt.

    Du beskriver det nog alla föräldrar känner. Vilja hjälpa,men...Gäller många olika situationer, och åldrar de är i.

    En stor Påskpuss får du från mig! Tack snälla för omtanke,det stärker.

    Suss

    SvaraRadera
  2. Hej Suss!

    Tack för att du läste! Ja, jag tror att jag tänker på den här händelsen en liten stund kring varje påsk. Och känner stor tacksamhet att allt gick bra. Det kan handla om millimetrar eller sekunder hur det ska gå.

    Det är fina tankar du ger mig, som jag inte tänkt alls på själv. Att de där känslorna av att vilja hjälpa t ex hänger med som förälder genom hela livet, i olika situationer och åldrar. Tack för de tankarna, Suss!

    Och jättemycket tack för din "påskpuss"! Det gjorde mig så gott att läsa ditt senaste inlägg.

    Påskkram och allt gott till dig, Suss!
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  3. Glad Påsk Anna-Karin!

    Vilken verklig berättelse.
    Jag riktigt känner din frustration när du inte får tag på henne.

    Det här är väl alla föräldrars skräck.
    Men som föregående skrev. Allt gick ju bra till slut. De små liven tål nog mer än man tror trots allt.

    Jag förstår också att du alltid tänker på det där fallet varje påsk.

    Men just nu ska du glömma detta och ha en fin avslutning på påskhelgen.

    Sena Påsk Kramar.

    SvaraRadera
  4. Hej Bella!

    Tack för att du läste!

    Ja, tack och lov så gick ju allt bra. Det gör det för det allra mesta, men det var kusligt när det hände.

    Jag tycker om att berätta om olika saker som jag har varit med om i mitt liv. Jag är väl en "berättare", tänker jag. :)

    Jag önskar dig också en fin avslutning på påsken. Nu har jag laddat mina batterier så gott jag har kunnat i alla fall. Och det känns härligt!

    Kram
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  5. Jag förstår så väl att du aldrig glömmer den händelsen!

    Tack för din återigen så fina kommentar hos mig!
    Kram

    SvaraRadera
  6. Hej Gunilla!

    Tack för att du läste! Jag gillar att berätta, det har du nog förstått.

    Tack till dig för det du skriver till mig. Det betyder mycket för mig.

    Kram
    Anna-Karin

    SvaraRadera