Valborg - Berättelsen om Tant Våffla

Idag är det Valborg. Jag vill berätta om en Valborg som betydde mycket för mig när jag var barn. Hon var hushållerska i min familj och passade mig när jag var liten och min mamma inte orkade med mig eller att sköta hushållet. Kanske tyckte jag att Valborg var ett svårt namn att uttala. Eller så fick hon heta Tant Våffla av någon annan anledning som jag har glömt. Jag kallade henne i alla fall Tant Våffla.

När Tant Våffla kom hem till oss för att städa, laga mat, baka och se efter mig, då var det fest! Hon kom i sin kappa och städrocken under och sitt varma, glada ansikte med de bruna ögonen och det uppsatta mörka håret. Sin alltid så solbrända hud.

Tant Våffla var en mycket stilig, glad och humoristisk kvinna. Hon såg ut som en drottning, också i sin städrock. Hon skrattade högt, ofta och länge. Jag kan höra hennes skratt fortfarande när jag tänker på henne. Hon skrattade så mycket och så ofta att "folk" tyckte att hon var lite väl glad. Men hon städade bra och det var det folk betalade henne för.

Hon var inte så rik och inte hennes make heller. Därför jobbade hon som hushållerska.

Jag minns en gång när Tant Våffla skulle hjälpa mig med dragkedjan till min jacka när jag var ivrig och skulle gå ut och leka. Tant Våffla råkade klämma fast mitt skinn i dragkedjan och jag minns att jag grät. Tant Våffla var underbar på att kunna trösta en liten unge. Hon torkade mina tårar och fick mig att skratta igen.

Tant Våffla var hos oss och gjorde julmat. Jag fick stå och hålla i korvskinnet när Tant Våffla skrattande malde ned köttet i skinnet. Och jag tyckte att det var så spännande att stå där på pallen och se hur korvskinnet fylldes med köttsmeten.

Tant Våffla bakade underbara vetekransar och vetelängder. Och jag stod bredvid och åt av degen. Mamma var också med och gjorde det hon orkade. Det var glädje i det varma köket. Och doft av nybakat.

Ibland gav Tant Våffla mig en äggtoddy när vi bakade. Hon rörde ihop råa äggulor med strösocker, gav mig det i ett glas och med en gaffel vispade jag runt i det tills det var en god och knastrig gegga att slicka i sig. Undra på att jag blev glad! Av allt det sockret!

Sedan blev jag säkert trött. Och jag kan minnas än idag hur det kändes när Tant Våffla satt bredvid mig på en stol när jag skulle vila middag. Hur det kändes när hon strök mig längs med ryggen med sin mjuka hand så där härligt så att man blir jättesömnig. Och hur hon nynnade när hon strök mig längs med ryggen tills jag somnade.

Jag önskar att Tant Våffla skrattar i sin himmel. Hon fick leva länge här på jorden och jag uppvaktade henne med en blomma på hennes 90-årsdag för många, många år sedan. Hon skrattade fortfarande lika ofta, högt och glatt som när jag var liten. Och brydde sig inte det minsta om att andra tyckte att det var lite väl ofta, högt och länge.