Jag har lätt för att skratta åt mig själv, när jag gör något "tokigt". Det är kanske en gåva, kanske någon liten gen som jag ärvt. Eller så är det ett härmbeteende. Både min mamma och min pappa har haft lätt för att skratta åt sig själva, om det inte varit något alltför "tokigt".
TIll och med när jag var riktigt risig för 10-12 år sedan, vet jag att jag kunde skratta åt mig själv.
Jag hade problem med att fixa mat då, jag fick liksom inte ihop ingredienser och så i mitt huvud. Recept var inte ens att tänka på. Det är kanske svårt att förstå för den som inte varit utbränd, slutkörd av stress. Men om jag försöker förklara det så som jag fått det förklarat för mig; att bli utbränd är som att drabbas av en stroke. Det påverkar hjärnan som när man får en stroke. Så vissa saker var helt enkelt omöjliga för mig att göra en period. Det gick inte. Mina händer löd mig inte, hur mycket jag än försökte. Till exempel kunde jag inte längre knyta en rosett. Min hjärna fick inte ihop rörelserna. Och det förändrades över en enda natt. Det tog ett par år innan jag kunde knyta en rosett igen.
Skillnaden mellan utbrändhet och stroke är att vid utbrändhet läker allt samman igen, fast det kan ta mycket lång tid. Vid stroke kan också mycket läka samman igen, men det är läkningen som är skillnaden mellan stroke och utbrändhet. Har olika experter/läkare berättat för mig.
Jag minns en gång, då när jag var så där dålig. Jag hade ju mina barn att ta hand om, 5 och 9 år gamla ungefär. Och de var så klart hungriga som barn är. Jag skulle göra makaroner och falukorv. När jag skulle försöka att hälla av vattnet från makaronerna genom durkslaget, så tappade jag alltsammans på golvet. Jag kunde inte få ihop höger- och vänsterrörelser med händerna. Så hade jag det i flera år, liknande problem.
Den gången kunde jag ju lagt mig ned och gråtit. Men jag är inte sådan, inte för det mesta i alla fall. I stället började jag gapskratta åt mig själv, minns jag. Sedan gjorde jag pulvermos till falukorven i stället. Och slängde alla makaronerna.
Det är fint att kunna skratta åt sig själv, tycker jag. Om man kan det. Det är olika hur man är och var man är i livet, tror jag. Men att kunna det, det känns så gott inuti en själv. På något sätt som att man genom att skratta åt sig själv, visar för sig själv att jag älskar mig själv nu också, trots det som gick galet.
Det är ju där kärleken börjar. Med att kunna älska sig själv. Precis sådan som man är.
Du har haft din beskärda del av elände läser jag. Jag har haft mycket jag med, men att kunna skratta mitt i eländet hjälper faktist. Har haft bröstcancer två gånger, skilsmässa, fått sälja mitt älskade lilla hus, detta sedan 2005. Men nu tycker jag att jag har det bra, vi har hittat en bra lägenhet dottern o jag. Sedan har jag två äldre söner som är mina klippor, dom har stöttat mig i allt elände. Här börjar solen lysa nu så kanske finns det hopp om våren, ha en bra kväll!
SvaraRaderaVisst är det så,att man måste kunna skratta åt sig själv, inte ta sig själv på så himla stort allvar hela tiden. Förr skulle jag brutit ihop om jag hade tappar kastrullen med makaronerna, idag skulle jag ha gjort som du, skrattat. Nu har jag äntligen lärt mig att älska mig själv, insett att jag faktiskt duger, precis som jag är!
SvaraRaderaUnderbart skrivet!
SvaraRaderaHej Penselkvinnan!
SvaraRaderaJag har verkligen haft ett rikt liv, brukar jag tänka ibland när jag tänker på allt jag varit med om sedan jag föddes. Jag har levat. Och jag lever fortfarande.
Det låter som att du haft det riktigt, riktigt tufft under en kort tid, när du berättar vad du varit med om. Så fint att du haft stöd från dina söner. Jag önskar att du får tid att hämta kraft. Det är tärande när så många jobbiga saker samlar sig under kort tid.
Det jag skriver om i det här inlägget handlar om när jag blev utbränd. Anledningen till att jag blev utbränd var en lång, lång rad med trauman sedan jag var kanske åtta år gammal. Jag fick liksom aldrig tid att läka mellan allt som hände. Det var så mycket att jag blir trött bara av att tänka på att räkna upp allt som hände mig i mitt liv fram tills dess att jag rasade ihop.
Så jag kan lugnt säga att jag har många erfarenheter med mig i mitt liv, allt från att vara skilsmässobarn, min pappas konkurs och att vi då tvingades lämna vårt hem, självmord, vräkning, pappa i fängelse, mamma på psyk, akut fosterhemsplacering, bo i fosterhem med mera.
Men jag utbildade mig, har jobbat hårt, inte haft några egna problem. Däremot blev jag mamma åt min egen mamma i 12-årsåldern. Något som jag brottas fortfarande med ibland att inte försöka vara.
Men just nu är det relativt lugnt i mitt liv. Då gäller det att passa på att hämta andan en stund.
För livet består ju av kaos ibland. Bara man får andrum mellan kaosen, så klarar man mycket som människa. Mer än man ibland tror. Det är min erfarenhet. Andrummen är oerhört viktiga.
Tack för det du delar med dig av. Det är stort och generöst, tycker jag. Att dela med sig av sina erfarenheter från livet.
Kramar
Anna-Karin
Hej Malin!
SvaraRaderaSå härligt att du känner att du kan älska dig själv precis som du är! Det är så viktigt!
Jag kan också det, nästan alltid i alla fall. Jag är människa, jag misslyckas ibland och det är ok det också.
Ha det fint! Tack för att du läste! Jag har ganska mycket med jobbet nu, därför kan jag inte läsa som jag skulle önska i andras bloggar, men jag återkommer.
Kram
Anna-Karin
Hej Fredrika Bremer!
SvaraRaderaSå glad jag blev att du har kikat in här! Jag tänkte på dig häromdagen, faktiskt.
Tack för att du läste och för din fina kommentar till mig! Den värmer mig.
Ha det bra i livet!
Kram
Anna-Karin