Ungarna-lämnar-boet-känslan

Min bloggvän Carola har fått en söt liten bebisflicka, Amanda. Tonåringen ska ta studenten om en dryg månad. Kanske finns det samband. Jag har fått en släng melankolisk ungarna-lämnar-boet-känsla i mig igen.

Senast jag hade det var precis när jag började blogga, för två år sedan. Äldsta dottern hade flyttat till England. Jag minns hur tårarna ibland började rinna när jag såg barnböckerna och gosedjuren från när ungarna var små.

Men det gick över. Plötsligt njöt jag av all tid jag fått för mig själv. Jag kunde rå om mig själv, ta fotbad och lägga ansiktsmask. Eller bara strunta i att ens kamma håret och strosa i morgonrock en hel söndag. Jag kände mig som en tonåring igen, fast utan nackdelarna som det kan innebära att vara tonåring. Jag trodde att jag hade klarat ut det här med ungarna-lämnar-boet-känslan en gång för alla.

Ack, ack, ack... jag hade fel. Den har kommit tillbaka. Jag har fått en släng av den känslan igen. Jag blir tårögd när jag ser foton från när ungarna var små. Jag kan känna en föraning om hur tyst det kommer att bli och samtidigt hur lugnt och skönt det också kommer att bli, när det inte bor några unga kvinnor här hemma längre. Mer än jag själv då, förstås.

Räddningen är delvis att jag startat eget, Skrivklådan. Jag har hört förut om kvinnor som sagt att starta eget känns lite som att få ett barn. Märklig jämförelse... omöjlig jämförelse, egentligen, tycker jag. Fast ändå. Det är något nytt. Det är något som jag har ansvar för. Det är något som jag drömmer drömmar om, något som jag får följa med i hur det utvecklas. Något som gör mig glad och stolt.

Fast jag läser inte barnböcker för Skrivklådan. Jag får sällan varma kramar från små runda barnaarmar från Skrivklådan. Inte heller några blöta, kladdiga småbarnspussar. Fast å andra sidan får jag inte heller ilskna småbarnsvirus från Skrivklådan. Inte behöver jag byta blöjor på Skrivklådan heller. Och inte vakna av att Skrivklådan skriker på nätterna.

Var sak har sin tid i livet. Nu är det mycket mer min tid i livet än kanske någonsin förut. När jag tänker efter, så känns det riktigt skönt och välbehövligt. När jag jobbat undan artiklarna jag håller på med just nu, ska jag åka en hel dag med buss till äldsta dottern i Borås. Vi ska gå på café tillsammans, gå och kika i affärer, ha tid för prat, bara vi två. Uppleva saker tillsammans kan man göra också med sina vuxna barn, bara på ett annat sätt än när de var små.

Sedan ska jag fira tonåringens studentexamen, släppa henne, låta henne flyga fritt på lätta vingar mot sina drömmar, sina mål och önska henne allt det bästa i världen på hennes färd genom livet.

Kärlek är att släppa fri när tiden är mogen.