Ångest kan framkalla en massa känslor och fysiska reaktioner i kroppen. Det är som att kroppen "överreagerar". Hjärtklappning, tryck över bröstet, domningar och stickningar i händer eller fötter, det är sådant som man kan uppleva vid t ex en panikångestattack. Kvävningskänslor eller att man ser suddigt och hör dåligt kan också höra till attacken.
Ibland uttrycker man inom psykologin att panikångest är en "fobi mot de egna fysiologiska reaktionerna". Oron får ofta extra stora proportioner när man har ångest.
Hur man andas är viktigt för att minska den ångest man har. Den här veckans kapitel innehöll mycket information och många frågor. Det var tufft för mig att ta in allt. Jag försöker sammanfatta det som jag kände som viktigast här i mitt inlägg i min blogg.
Ångestkarusellen fick jag en noggrann beskrivning av. Hur ångesten börjar helt utanför medvetandet för att sedan uppfattas av medvetandet och så småningom hamna utanför medvetandet igen.
För att försöka förklara det kort så tar hjärnan in information med automatik utifrån och avläser den. Viss information uppfattar den som hotfull och börjar reagera som att man befinner sig i en hotfull situation även om man egentligen inte gör det. Det skapar fysiologiska reaktioner i kroppen som t ex tryck över bröstet och kvävningskänslor. Så småningom uppfattar medvetandet de här reaktionerna. Där sker en tolkning av oss som kan se olika ut. Det kan kännas som stress, som ångest, som förväntan och, hör och häpna, till och med som förälskelse! Sedan kör autopiloten igång igen i ångestkarusellen och i den här fasen kan det bli en "omstart" av hela processen igen.
Pust. Undra på att jag känner mig trött ibland, för jag känner verkligen igen min egen upplevelse av ångest i allt detta. Utom då i förälskelse, det har jag aldrig kopplat samman med ångest någonsin.
Andningen kan vara en del av problematiken när man har ångest. Om man hyperventilerar eller överandas kan det ge olika fysiologiska reaktioner i kroppen. Man kan känna yrsel, bli torr i munnen, få svårt att svälja eller känna stickningar i händer, armar och ansikte. Man kan få skakningar i kroppen, hjärtklappning, dimsyn, känna som att man vill fly med mera. Om man fortsätter att hyperventilera kan man få känslor av overklighet, man kan få oregelbundna hjärtslag, man kan inte tänka klart, musklerna blir allt stelare, man känner sig förlamad och man kan svimma. Då befinner man sig i "kamp-flykt-reaktionen", som att man har stött på en tiger, fast man inte har gjort det, egentligen.
När det har gått så här långt är det vanligt att man ringer akuten. Det krävs mycket mod för att mitt i skräcken avstå från att söka hjälp och vänta tills det går över av sig självt. Jag känner igen alla de här förloppen. Jag har svimmat jag vet inte hur många gånger i mitt liv. Den allra första gången som jag svimmade var jag tre år gammal. Jag var hos en läkare för att man skulle ta ett blodprov på mig. Jag ville inte och då tvångshöll läkaren mig och tog blodprovet på mig. Direkt efteråt sprang jag ut till min pappa i väntrummet och svimmade i hans armar. Oftast har jag genom åren svimmat i samband med tandläkar- eller läkarbesök men också i andra sammanhang. Den första tiden sedan jag kollapsade svimmade jag ibland när jag var ensam hemma. Det var mycket skrämmande upplevelser som jag tyvärr fortfarande har kvar i mitt minne.
Det trösterika är att den här andningen, hur skrämmande den än kan kännas, är inte farlig. Man har gjort mycket forskning kring den och det finns inget som bevisar att den skadar mig som människa, även om det kan kännas så. Jag tänker också på min mamma som haft ångest i så många år och ändå idag, 85 år gammal, är så pass pigg som hon är med så fina värden, inget högt blodtryck, ingen diabetes, ingen senilitet. Ångest är inte skadligt. Men man blir mycket trött av att leva med ångest och panikattacker.
Här vill jag tillägga när det gäller andningen, att jag själv under det senaste året läst om forskning som kunnat visa samband mellan stress-andning och t ex ökad mängd blodfetter. Forskarna kan också idag bevisa med hjälp av nya röntgenmetoder, att långvarig stress skadar hjärnan på olika sätt, även om mycket sedan kan självläka. Vi människor har en fantastisk självläkningsförmåga, tänker jag ofta.
Att öva sig att andas med magen är alltså viktigt om man vill lindra sin ångest. Det har jag övat mig mycket i genom åren, genom yoga inte minst. Nu har jag en CD-skiva med andnings- och avslappningsövningar som jag övar till, gärna någon gång om dagen.
Det är ett jobb att försöka minska ångest när man en gång drabbats av den. Ett jobb på många olika plan, där andnings- och avslappningsövningar är en del av jobbet.
Genom det man kallar "tillvänjning" kan man också lindra eller få bort ångesten. Det är övningar där man till viss del framkallar olika fysiska situationer/reaktioner som påminner om dem som man upplever när man har ångest. Det är som fobi-träning; man utsätter sig för det obehagliga och genom att göra det först i liten dos och sedan allt större dos, så vänjer sig kroppen vid att det som upplevs som obehagligt inte är farligt. Och ångesten minskar eller i bästa fall försvinner helt.
Jag har också fått fundera över mina beteenden när jag känner ångest. Det är vanligt med undvikandebeteenden av olika slag. Om jag t ex upplever ångest i trängsel kanske jag börjar undvika att gå i köpcenter eller att gå på torget. Min "belöning" på kort sikt blir minskad ångest och oro. Men på lång sikt kan undvikandebeteenden innebära ett tråkigare och "fattigare" liv.
Det handlar om att bli medveten om mina undvikandebeteeden på grund av ångesten och att sedan, successivt, tänja på gränserna för att skapa mig ett så normalt och bra liv som jag önskar mig. Det här kan vara riktigt tufft och tröttsamt. Men det kan också vara väl värt att ge sig in i det.
Jag tänker inte minst på när jag flög till Brighton förra våren. Så många år som jag inte ens kunde tänka tanken att sätta mig i ett flygplan. Men aldrig att jag ångrar att jag bestämde mig för att utmana min ångest och flyga till Brighton. Vilken belöning jag fick för att jag vågade det! Det bär jag med mig i minnet när ångesten ibland försöker att begränsa mig igen.
Välmåendetips:
Stressar du andra?
Mycket av den stress vi upplever beror på att vi i våra beteenden stressar varandra. Prova under veckan att försöka att inte avbryta eller skynda på andra i vad de gör eller säger.
Prova i stället att lyssna tålmodigt och beröm och uppmuntra personen i din omgivning för vad de gör och har gjort.
Känn efter vad det gör för skillnad. Fundera också på vad det skulle innebära för dig själv om andra gjorde samma sak mot dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar