Till minne av Stefan Liv

När jag kramar min dotter på Landvetter som precis kommit hem från sin semester i Turkiet, viskar hon i mitt öra "Mamma, jag tror att Stefan Liv har dött i en flygplansolycka". Jag kramar min älskade dotter länge, länge. Medan Stefan Livs anhöriga, och också många andra anhöriga till de omkomna i den tragiska flygplansolyckan igår, aldrig mer får krama sina älskade.

Jag minns alla de gånger jag sett Stefan Liv, den unge ishockeymålvakten som vi jönköpingsbor känner sådan stolthet över. Stefan Liv som bjudit mig och så många andra på så mycket spänning, så mycket glädje, så mycket lättnad varje gång han höll nollan i matcherna. Varje gång vi såg guldhjälmen på hans huvud. Hans alldeles egen påhittade isdans efter matcherna. Charmen, lugnet, tålamodet med journalisternas frågor. Svetten i hans panna efter en match. Stefan Liv, ett av Jönköpings ansikten utåt. Älskad och beundrad inte bara för den målvakt han var utan också för sin personlighet. Sin ödmjukhet, humorn och hans generösa sätt att vara.

Jag minns de gånger jag såg Stefan Liv på gatorna i Jönköping och på Mackmakeriet på Smedjegatan tillsammans med sina vänner och lagkamrater. Jag minns när jag mötte honom på Klostergatan strax innan han skulle resa till Ryssland. Han kom gående i riktning mot Torpaplan med sitt barn i sittkärra. Jag minns att jag tänkte hur liten han såg ut, utan alla de där målvaktskläderna på sig. Han såg lycklig ut där han gick med sitt barn i sittkärran. Lugn, trygg. Som vilken småbarnspappa som helst. Fast han var också en proffsmålvakt i ishockey på väg mot nya utmaningar i Ryssland.

Nu är Stefan Livs karriär slut. Över Jönköping vilade sorgen tung igår kväll. Min tonåring, hennes kille och deras kompisar ville till Kinnarps Arena för att tända ljus. Jag körde dem dit medan man tog prover på min mamma på sjukhuset dit hon fått åka in hastigt samma kväll.

Där var många unga människor kring Kinnarps Arena, blandat med alla andra åldrar. En del hade HV-tröjor på sig. Jag såg också människor i Frölundatröjor och Färjestadströjor tända ljus för Stefan Liv. Sorg förenar människor. "Han hälsade alltid". "Han var så mycket mer än en ishockeymålvakt". "Jag kan inte fatta att han är död". "Jönköping blir så tomt utan Stefan Liv". "Stackars hans familj". Människorna kring ljusen viskade. Men de allra flesta stod där tysta. Några snyftade. Många unga pojkar, tonårskillar, stod där, framför bilden på Stefan Liv, och snyftade. En idol och förebild har lämnat oss alldeles för tidigt.

Jag kommer alltid att minnas stunderna med dig, Stefan Liv, som målvakt i HV71. Jag kommer att minnas den intensiva spänningen i matcherna. Jag kommer att minnas jublen när du, Stefan Liv, höll nollan match efter match. Jag kommer att se dig framför mig i guldhjälm för evigt. Jag kommer att minnas den där gången du och ditt lag tagit hem guldet och vi fick höra dig berätta så öppenhjärtligt och till och med sjunga för oss alla som kommit till det sprängfyllda Hovrättstorget för att hylla dig och de andra spelarna. Jag kommer att minnas när jag hämtade min överlyckliga dotter som väntat på dig i timmar efter matchen i Kinnarps Arena och fått sin tröja signerad av dig och av laget. Tröjan hänger fortfarande på väggen i hennes rum, som en tavla. Jag kommer att minnas småbarnspappan jag mötte där på gatan, på väg mot Ryssland för nya utmaningar. Jag kommer att minnas dig, Stefan Liv. Tack för allt du gav oss under din stund på jorden.

För mig bär du för alltid en guldhjälm på ditt huvud. Vila i frid, Stefan Liv.

Läs gärna även Desirée Fredlunds personliga minnen från Stefan Liv.