Ibland skär det i bröstet på mig för att jag känner mig besviken på någon. Jag litade på det han eller hon lovade mig. Så många gånger i mitt liv som jag känt förväntan. Så många gånger i mitt liv som jag känt besvikelse. Så många gånger jag litat till en annan människa, känt tillit. Så många gånger jag känt smärtan när det jag förväntat mig inte alls blivit så.
Jag tänker; är det jag som förväntar mig för mycket av andra? Är jag för lite misstänksam mot andra människor? Är jag alltför blåögd, naiv och godtrogen? Som ett litet barn som tror alla om gott.
Hur ska jag slippa de här besvikelserna, den här smärtan när jag aldrig kan ändra någon annan människa än mig själv? Ska jag bli mera misstänksam? Lita mindre på vad människor lovar mig. Kanske inte lita alls på andra människor. Inte på samhället och absolut inte på politikerna. Kanske inte ens lita på mig själv. Sluta känna tillit överhuvudtaget. Då slipper jag ju bli besviken. Är det lösningen?
Kan lösningen vara att aldrig någonsin förvänta mig något som helst av livet? Då måste ju allt positivt som händer bli en sorts aha-kick; "Aha, oj, hon gjorde det, fast jag inte trodde att hon skulle göra det." "Aha, oj, det hade jag inte trott, så fantastiskt att det blev så".
Jag vet inte. Jag hittar ingen lösning på det här. För inuti mig bor det någon som känner att hon VILL kunna känna tillit. Hon vill kunna lita på andra människor. Även om det ibland kommer att göra ont. Hon vill kunna känna tillit därför att de andra människorna är människor som hon själv är. Ibland brister vi. Ibland klarar vi inte att hålla det vi har lovat.
Om jag tillåter andra att få bryta löften tillåter jag också mig själv att få göra det. Att misslyckas med att hålla det jag har lovat.
Kanske är lösningen att försöka leva så som den norske statsministern uttryckte det efter det som hänt på Utöya; att leva ännu mera öppet och med ännu mera kärlek. Utan att för den skull vara naiv.
Men var exakt går gränsen för att vara naiv?
jag har också länge sökt den gränsen, och jag misslyckas gång på gång.. naiviteten har tydligen för stort grepp om mig för det mesta.
SvaraRaderaibland önskar jag bara att man liksom kunde leva i en bubbla och välja vad som ska och inte ska beröra en..men det är ju inte heller att leva, det är ju att göra sig ensam. så med andra ord ; att ha med människor att göra innebär att göra sig sårbar.. kram Anna-karin Arvidsson
Ingen lätt fråga. Men själv tror på öppenhet! Känslan av besvikelsen är svår, men tänk på att det är bara en känsla.Känslor kommer och går, likaså tankar. Kram
SvaraRaderaHej Anna-Karin,
SvaraRaderaJag har också funderat mycket över förväntningar och jag har insett att jag verkligen mått dåligt av dom om folk inte levt upp till dom. Så min idé har varit att ha förhoppningar istället, då känns det mindre jobbigt om det inte skulle bli så som jag hoppas.
Men i det fallet någon lovat något och sen inte håller det dom lovat så försöker jag ta upp med den personen vad jag känner och om det sker igen så (om jag kan) så väljer jag att minska att umgås med den personen, eftersom den personen inte respekterar vad som är viktigt för mig _och_ för att jag inte klarar att hantera att personen behandlar mig på det sättet, då mår vi inte bra av att umgås med varandra då är det bättre vi umgås med andra.
Hur tänker du?
Kram
Fredrik
Kalle i Tallebacken håller alltid vad han lovar, även om det
SvaraRaderaav tekniska problem kan ta sin lilla extra tid. Det kan du slå
dig i backen på Anna-Karin. Ett par dagsfärska haiku. :)
Åkte rullskridsko . . . . . . . . . . . . . En gaddad fallfrukt
på nedfallna ekollon . . . . . . . . . . . kastanj med ytterboett
En trafikfara. . . . . . . . . . . . . . . . . . knäckes i backen.
Anna-karin: "Att ha med människor att göra innebär att göra sig sårbar", ja, så är det ofta. I alla fall om man väljer att vara en öppen människa, då blir det nog så att det gör ont inuti ibland. Det är kanske priset man får betala för öppenheten och för att man vågar känna tillit och förväntningar i livet. Tack för tankarna du delar med dig av. :)
SvaraRaderaAllt gott!
Kram!
Moi: Tack, Moi, för det du skriver till mig, visst är det en känsla och känslorna kommer och de går. Precis som tankarna. :)
SvaraRaderaHellre öppenhet än slutenhet om jag får välja. :)
Kram!
Fredrik: Tack för dina fina tankar som du delar med dig av till mig. Förhoppningar, ja, det låter fint att ha med sig, kanske bättre än förväntningar.
SvaraRaderaJag tar till mig det du skriver om ditt sätt att förhålla dig till människor som inte visar respekt för dig och den du är. Ibland får man nog välja att umgås mindre eller inte alls med människor som ofta gör att man känner sig besviken.
Det hela kan också handla om kommunikation, tänker jag. Kommunikationen ska fungera från båda håll, det kan bli problem ibland utan att kanske någon egentligen menade något illa.
Allt gott till dig, Fredrik!
Kram!
Kalle: Ja, du håller det du lovar, verkligen, Kalle. Det är fint, tycker jag.
SvaraRaderaHar du ramlat omkull? Hoppas att du inte gjorde dig illa.
Tack för dina fina haikus. :)
Kram!
Åh, vilket svårt ämne men ack vad jag känner igen mig. Visst har jag känt besvikelse många gånger, men även motsatsen - att människor som jag absolut inte förväntat mig något av har ställt upp för mig. Tack och lov tror jag (trots att ångesten rider mig f n) att det finns skyddsänglar. Och den där besvikelsen - jaa, vad gör man med den. Jag brukar tänka på en sak som Kaj Pollack har sagt "att varje människa gör så gott den kan just vid det tillfället". Kram cathrin
SvaraRaderaHej Anna-karin, jag brukar säga till min make att han är naiv eftersom har har så lätt för att bli djupt besviken. Du har för stora förväntningar säger jag, och man kan inte alltid ha det.
SvaraRaderaMitt problem däremot är att jag djupast sett förväntar mig att människor ska göra mig besviken, så jag kan liksom förbereda mig för det. Det är också jobbigt. Men när de sviken mig, så säger jag för mig själv: var var det jag sa..
Det är också jobbigt att kämpa emot. Jag vet inte hur man ska få balans i det här med att vara misstänksam eller naiv. Vi får nog klura vidare. Kanske är det som du är jag gör nu, vi är medvetna om det ?
kram från Caroal
Cathrin: Det har du ju helt rätt i, det är många gånger som jag också blivit förvånad över att människor ställt upp för mig som jag inte väntat att de skulle göra, mina fantastiska grannar till exempel. Så viktigt att tänka på det ibland också, tack för att du påminde mig om det, Cathrin.
SvaraRaderaJag tycker också om det du skriver om hur du tänker när du blir besviken, "varje människa gör så gott den kan vid just det tillfället", kloka ord av Kay Pollak och också ord som känns gott att tänka för mig som människa.
Stor kram till dig!
Anna-Karin
Carola: Då är jag kanske lika naiv som din man då? Jag kan inte låta bli att förvänta mig saker av både livet och människor.
SvaraRaderaSom nu när jag är utförsäkrad t ex, så tänker jag varje dag för mig själv "så länge jag inte har fått nej så finns ju chansen att jag blir sjukskriven igen, ja, jag tror att får sjukersättning till 75 % som jag bett om". Undrar om jag kommer att bli besviken eller inte? ;)
Fast just att jag envisas med att tro och känna hopp och förväntan är ju just det som gör att jag orkar även om det känns motigt. Så jag fortsätter nog att tro gott om människor och känna tillit ett tag till, det är väl sådan som jag är där djupt inne i mig.
Kram!
Fortsätt hoppas Anna- Karin men ha i beredskap att många idag låter pengar styra. Jag hoppas ju på dagmammejobbet, men min berdskap är att faktamässigt tala för min sak, ingen annan kommer att föra min talan....vi måste ringa o påverka, tjata osv
SvaraRaderaSkriver kortfattat för À gapar- snorig
Kram från Carola
Carola: Ja, jag fortsätter att hoppas. Även om jag så klart är fullt medveten om att jag kan komma att få ett negativt besked, att det är så mycket svårare idag att få sjukersättning än det varit tidigare och alldeles särskilt när man har det man kallar "lättare psykiska besvär" som t ex ångestsjukdomar. De som kallar det för "lättare psykiska besvär" har nog aldrig upplevt själva hur det är att ha riktig ångest, hur trött man blir av det.
SvaraRaderaDet är sant att vi ska fortsätta att tala för vår sak, blogga och ringa om det behövs, påverka. Bra, Carola, så ska vi göra. Heja oss! :)
Jag önskar att lilla Amanda snart kryar på sig. :)
Kram!
Ja vi lämpar vidare, men det är otroligt tragiskt när man sätter press på dig när, då kanske du får ännu mer ångest. Och blir dödstrött. Man fattar inte att de får hålla på så här.
SvaraRaderaJo Amanda håller på att bli bättre, men oj vad jag har fått vara vaken om nätterna då hon hostat.
Kram från Carola
Carola: Jo, visst är det tufft att bli utsatt för ännu mera press just nu. Det jag behöver för att må bättre är ju sist av allt press.
SvaraRaderaJag är så trött just nu, Carola, så trött efter allt som varit. Jag är så mycket tröttare den här hösten än vad jag var förra hösten. Men om jag håller ut så vet jag att energin kommer tillbaka igen så småningom.
Härligt att Amanda har blivit bättre igen! :)
Kram!