Många gånger i mitt liv har jag funderat kring förlåtelse.
Jag gick i tre söndagsskolor när jag var liten. Svenska kyrkans, missionskyrkans och pingstkyrkans. Kanske har det gjort att jag funderat mycket över andliga frågor, relationer och etik ända sedan jag var liten? Kanske har det också gjort att jag har haft lätt att förlåta människor. Ibland till och med lite för lätt, har jag förstått under den senaste tiden.
Idag hittade jag en mycket bra artikel på nätet från DN om förlåtelse. Den heter "Att förlåta är inte alltid bäst". Artikeln tände en hel del nya ljus hos mig kring vad en riktig förlåtelse innebär.
Om man som människa känner att man har blivit sårad eller kränkt av någon, behövs det att den som sårat eller kränkt från hjärtat visar uppriktig ånger och vilja till att inte göra samma sak igen, för att det ska kunna ske en riktig förlåtelse inuti mig som människa.
Man behöver inte förlåta allt och alla genom livets gång.
Den som till exempel blivit mobbad, behöver inte förlåta mobbarna, om inte de visar en uppriktig ånger från hjärtat.
Det är viktigt att som människa lämna de människor som gör mig illa, som sårar mig eller kränker mig. Om inte man lyckas komma till en förlåtelse mellan varandra.
Eller, som Jonas Gardell skulle ha sagt; "Du måste resa dig upp och gå".
Förlåtelsen, precis som så mycket annat när det gäller relationer mellan människor, är en ömsesidig känsla och handling.
Precis som äkta kärlek.
Ömsesidig. Från båda håll.
Hur tänker du kring förlåtelse? Kan/ska man förlåta vad som helst? Vad är inte möjligt att förlåta?
Fann ett försoningsexperiment i dagens AB: Par som delar
SvaraRaderaen flaska vin i veckan fortsätter att leva tillsammans. Och
i huvudsak ganska lyckliga. Det kan vara värt ett försök!
Troligen blir det lättare att glömma och förlåta.
Förlåt Anna-Karin, jag glömde du är helnykterist :) Kalle
Här blir det inget vin, Kalle. I alla fall inget med alkohol i. Helt rätt uppfattat.
RaderaNu är jag inte helnykterist, ska jag säga. Jag dricker lättöl och jag dricker cider. Fast inget starkare än så.
Jag tänkte igår att mina problem med hjärtat kanske beror på att jag inte druckit rödvin. Alkohol ger ju ännu mer stresshormoner i kroppen än man redan här, så det är det sista man ska dricka när man redan är stressad. Då blir det bara ännu värre.
Fast man kan dricka alkoholfritt rödvin eller druvsaft. För det är själva druvan (en särskild sort också, som jag inte minns namnet på just nu), som anses vara nyttig för hjärtat.
Jag får ut och köpa mig druvsaft, tror jag.
Förlåta tror jag är skadligt för mig som människa om jag har blivit kränkt så att min självkänsla har tagit stryk och den som kränkt mig inte visar uppriktig ånger och ger mig tro på att det inte kommer att hända igen. Då sänker jag bara mig själv ännu mer om jag förlåter. Det finns saker som det inte är OK att göra mot en annan människa.
Försoning är ett alternativ ibland. Att man lämnar det som varit och börjar skapa något nytt, på nya villkor, på ett nytt sätt.
Annars är det att lämna som gäller när man har blivit kränkt. Precis som man berättar så fint om i artikeln jag har länkat till. En artikel som jag verkligen rekommenderar många att läsa.
Allt gott, Kalle!
Hej igen Anna-Karin En liten skål i god cider. YY
SvaraRaderaHar jag berättat om min tid i söndagsskolan?
Den blev mycket kort men som liten 7-åring minns
jag ändå lite av den. Vi placerades i smågrupper.
I en skrubb uppe på vinden frågade den unga
lilla lärarinnan om vad vi kände till om Jesu.
- Kalle, vet du vem Jesu är?
Nää det gör jag inte….är han här från Kvidinge?
Troligen förlät jag alla de smädefulla skratten :)
Allt gott till dig Anna-Karin.
Man kan inte förlåta allt hur gärna man än vill. Jag är också en som försökt släta över och förlåta i det längsta. Men till slut gick det inte. Det fick bli som du skrev att gå därifrån. Fast det gör ont. Men tiden läker. Tänk vad människor kan göra varandra illa. Kram Gela
SvaraRadera