Idag har jag utmanat min blodprovsfobi.
Med musik av Jens Lekman i hörlurarna till min mobiltelefon och en glad, förstående och skicklig sjuksköterska, gick det som en dans för sköterskan att fylla de fyra rören med blod från mig.
Jag blev varken yr eller svimmade. Nästan till min egen förvåning.
Jag vilade en kort stund och drack lite vatten innan jag gick därifrån.
Nu kommer jag att få mer besked om hur det är med mitt hjärta och också med min hälsa överhuvudtaget.
Ikväll känner jag lättnad, tacksamhet och glädje.
Min vilja besegrade rädslan.
Igen.
Mikael Wiehes låt. En sång till modet. Jag tillhör samma familj som du. Jag skulle nästan kunna betala vad som helst, bara jag slipper gå och ta blodprov. Ge mig tusen sprutor. Låt mig städa tio toaletter. Sortera gem. Tvätta alla fönster. Det gick bra för dig. Applåd. Idag om exakt en vecka är det min tur. Jag har oroat mig sedan lappen kom. Det "sticker" i ögonen varje gång jag ser tiden. Jag är världens lyckligaste man, eller pojke, när jag är klar.
SvaraRaderaTack, Bosse, för att du berättar. Vi kanske skulle kunna skapa en grupp i FB, du och jag. Jag vet minst en till av mina vänner i FB som har blodprovsfobi. Jag tror att vi är många som känner en förlamande skräck inför det som andra inte tycker är något alls. Fast många skäms för att berätta att de är rädda.
RaderaNär jag var tre år tvångshöll en läkare mig när man tog blodprov på mig. Efter det svimmade jag för allra första gången i mitt liv. I skolan kallade skolsköterskan mig schafsig och sa "det där är väl inget att vara rädd för", när det var sprutor man skulle få eller andra undersökningar. Och jag svimmade varje gång. Inte blev jag precis stärkt av skolsköterskans ord.
Det blev som en ond spiral för mig. Rädsla som andra (vuxna och barn) såg ned på. Då började jag skämmas över det och spänna mig ännu mer för att inte visa mig rädd eller svimma.
Att försöka kontrollera sina rädslor är det sämsta man kan göra för att övervinna dem. Bättre att tillåta sig känna fast inte låta sig styras av rädslan. Att tala om hur man känner sig. Idag är de flesta inom vården så skickliga på att bemöta mig som är rädd. Jag skäms inte längre, jag har gått i terapi och fått strategier.
Just den här dagen gick det fantastiskt lätt att ta blodprovet. Varför vet jag inte. Jag känner mig bara så innerligt tacksam att jag har tagit de där proverna nu, så jag får veta hur det är med min hälsa.
Jag önskar att det ska gå lika bra för dig, Bosse. Och känslan efteråt är underbar, när man är klar med det som känns svårt. Där kan man också hitta kraft, genom att i förväg tänka på hur man kommer att känna sig efteråt. Och kanske till och med belöna sig själv. Jag brukar köpa mig en bakelse när jag tagit blodprov. :)
Kram
Här väckte du ett gammalt blodigt prövande minne för mig.
SvaraRaderaSköterska 1 stack och stack många gånger, sen stack hon
efter sköterska 2. Hon fick inte heller in någon fullträff.
Sköterska 3 frågade jag om jag var så hårt åderförkalkad.
Oh nej då men ådern är mycket glatt. Jag kämpa på för glatta
livet. Det var som att pricka en artär (ärta ska de va) med en
gaffel.
-Stick in två nålar, en som håller emot föreslog jag till sist.
Äntligen! Jag borde blivit något inom kir-UR-gin. Kalle :)
Att detta är absolut sanning behöver jag väl inte påpeka,
för det är det kan du tro Anna-Karin. En hjärteklapp till dig.
Stackars dig, Kalle. Lika jobbigt som du har det när du ska ta blodprov, lika jobbigt hade min lilla mamma det. Hennes arm kunde vara både gul och blå länge efteråt att man tagit blodprov på henne.
RaderaDär är jag lyckligt lottad, för sköterskor har alltid haft lätt att ta blodprov på mig. Det är något annat det handlar om för mig, en prägling jag fick som liten och blev skrämd vid en provtagning.
Jag är inte rädd för smärta. Jag har lagat stora hål utan bedövning. Bara jag slipper få en bedövningsspruta. Och jag har fött två barn helt utan smärtlindring.
Fint att du kom på ett knep som hjälpte sköterskan den gången. Fin-UR-ligt, Kalle. ;)
Kram!