Alla Helgons Dag 2012

Långsamt skär jag av skaften på de rosa rosorna till din grav, mamma.

Allting går långsamt nu.

Jag hänger inte med dig som går där före mig på väg till graven.

Hela jag är i ultrarapid.

Vindstilla. Råkallt.

Hägern lyfter sina vingar. Lyfter, flyger ...

Vattnet silvrigt stilla denna dag.

Blott enstaka träd har bruna löv.

Trädens kala grenar sträcker sig som händer mot mig.

Jag ville hälsa på dem. En efter en.

Fast mest av allt ville jag hälsa på dig.

Ta din varma hand i mina händer. Stryka din mjuka kind, ditt lockiga, blanka hår.

Där du ligger, ombäddad, djupt nere, av den svarta, livgivande jorden.

Onåbar.

Mina händer vill inte lyda när jag famnar rosorna.

De darrar. Fast inte av kylan.

Gör jag det långsamt, så går det.

Ultrarapid ...

Jag blundar. Vilar i det som är..

Långt bortifrån rosornas dal hör jag din röst tröstande viska.

"Allt är bra. Jag är här".

Jag känner änglahänder vila mot min rygg.

Eller om det är dina händer.

Jag känner mig trygg.

Vänder mig om flera gånger för att se din grav efteråt.

För att förstå.

Ser ljuset brinna där för dig.

På hemvägen kommer jag på mig själv, att längta efter dina goda gifflar med vanilj i.

Fast de är ...

Slut.

Hemma möter mig lilla glada Mimmi vid dörren.

Jag lyfter henne.

Kramar henne länge.

Tårarna sitter fast i mitt bröst.

Hur mycket väger tårar?


(Anna-Karin)