En julklapp till dig som läser min blogg

Här är en julklapp från mig till alla mina vänner. Kanske alldeles särskilt till dem som gillar att skriva och läsa, som jag själv gör.

Det är ett smakprov på utkastet till den självbiografiska bok som jag skriver på. Boken som handlar om en del av mitt liv. Den berättelse som jag en dag vill lämna över till mina egna barn.

I det här kapitlet är jag tolv år gammal.

Välkommen att läsa!

Ge mig gärna synpunkter på det du har läst, det sätter jag stort värde på.
 
Nu börjar det:


"Det är efter skolan en dag när det doftar av höst den första hösten i den nya staden som min faster och farbror kommer hem till oss och berättar att polisen har tagit pappa och satt honom i häktet.

Jag är förtvivlad, jag vill inte tro att det är sant, hur kan man göra så med min snälla pappa.

Jag slänger igen dörren till mitt rum, jag slänger mig på min säng, jag kryper ihop, jag blir så liten, jag gråter och skriker högt i förtvivlan "pappa, pappa, pappa, pappa" tills jag inte får fram några tårar eller ord längre och tills allt jag får fram är ett hulkande ljud långt inifrån mig någonstans.

Hopkrupen ligger jag och vill inte vakna igen förrän allt är som det var förut, förrän pappa är hos mig igen, här på min sängkant, stryker mitt hår och torkar bort mina tårar på kinderna.

Min kudde är genomblöt och det finns ingen glädje i världen längre, bara längtan och saknad och oro och hemskheter och vuxna som sätter snälla pappor i fängelse.

Min pappa lever men jag kan inte nå honom, inte prata med honom, inte fråga honom om han har det bra där han är, om de är snälla mot honom, om han har mat. Det känns som att han är lika död som morfar och farfar och mitt lilla marsvin Pyret. Hur ska jag kunna förstå att han verkligen finns när jag inte får prata med honom, hur ska jag kunna veta det säkert?

Det kan inte vara sant... min snälla pappa är inlåst och jag kan inte fatta varför, han vill ingen något illa, han är den snällaste jag vet och jag undrar hur han har det, vad han gör och jag längtar efter att få prata med honom.

Jag längtar efter att han ska ge mig en godnattkram, jag längtar efter att han ska bära mig och jag längtar efter att han ska hålla mig i sitt knä och säga till mig att "Det ordnar sig". Jag längtar efter pappa-doften, hans nyrakade haka, hans skratt.

Tusen frågor surrar i mitt huvud, men det finns inga svar. Hur länge ska pappa sitta där, i häktet? När får jag träffa honom igen? Hur ska vi få pengar till mat och hyra nu? Mamma har ingen utbildning, inget jobb och hon är så trött och ledsen hela tiden, orkar knappt vara uppe om dagarna, knappt laga mat till oss.

Jag minns rösterna från skolan, sångerna. Jag minns hur de sjöng "Din pappa ska i fängelse" efter mig.

Men jag ska visa dem, jag ska visa dem allesammans... Om jag sköter mig, om jag pluggar och skaffar mig ett yrke, är ärlig och flitig ska jag återupprätta pappa och mamma. Jag ska göra precis allt som jag bara kan för att vi ska få det bra igen, bli en familj igen, vara tillsammans igen.

Min alldeles egen, världens snällaste pappa i fängelse. Bara ingen gör honom illa.

Gode Gud gör så att jag får träffa honom snart igen, gode Gud gör så att poliserna är snälla mot honom, gör så att han kommer ut därifrån snart igen.

Och det blir kväll den första kvällen i mitt liv som dom har tagit min pappa och satt honom i häktet. Jag gråter mig till sömns och vet inte om jag egentligen vill vakna mer förrän pappa är hos mig igen."

 
(Anna-Karin Mattsson)