Idag var jag ett par timmar på sjukhuset. Bland annat var jag med i ett vårdplaneringsmöte för min mamma.
Mamma hade ramlat igen och inte kunnat ta sig upp. Tanken är att hon ska få komma till ett korttidsboende så snart man får fram en plats för henne. Det blir ett korttidsboende för dementa, trots att min mamma inte är dement, utan deprimerad enligt alla som undersökt henne.
Jag kände en undran inifrån mig själv när jag fick veta det. Är det verkligen humörhöjande för min mamma att hamna på ett boende för dementa? Jag har varit på sådana äldreboenden IRL. Jag ställde frågan till kvinnan från hemtjänsten och de två sköterskorna som var med på mötet. De menade att personalen på demensboenden är utbildade för att ta hand om patienter som är aggressiva. Eftersom min mamma är aggressiv ibland, tror de att personalen där kommer att vara den bästa för henne.
Jag önskar och litar till att de vill min mamma väl. Och blir det sedan inte bra för mamma, ja, då får jag försöka förändra det för min mamma därifrån hon är då.
Jag lämnade sjukhuset med en känsla av tomhet inuti mig. Jag gick genom de långa korridorerna på sjukhuset utan att riktigt kunna känna närvaro där. Jag kände mig gammal själv, just då. Gammal, ensam och trött.
Jag tänkte också tankar kring hur man fortfarande delar upp människor efter somatiska besvär eller psykiska besvär i olika boenden också på äldre dar. Trots att vi verkligen vet idag hur kropp och själ hör ihop.
Det finns mycket kvar att förändra fortfarande när det gäller synen på psykisk ohälsa.
Usch så tungt det låter.
SvaraRaderaKram
Jo, det ÄR tungt just nu. Livet är tungt ibland, verkligen. Jag tar en dag i taget.
RaderaKram
Å, nu blev jag lite frustrerad å din och din mammas vägnar! Om hon är klar och deprimerad behöver hon ju sällskap och andra som hon kan "surra" med, vilket inte alltid finns på ett demensboende! Hoppas, att det finns fler på boendet i så fall som "hamnat fel" och att personalen blir väl informerade om att din mamma INTE är dement! Se till att få ett möte med personalen på boendet och se till att det finns en plan för henne! Skickar styrkekramar!
SvaraRaderaTack, Malin, för dina ord och dina råd till mig. Jag har talat med handläggaren och jag tror att det kommer att bli så bra som det kan bli, så som läget är just nu. En dag i taget, tänker jag.
RaderaVarm kram!
Ja, det retar mig ofta med sjukvården, att man bara kan söka för en sak i taget och hos olika specialister. Att de olika krämporna skulle hänga ihop, är det ingen som tar hänsyn till. Det låter som du ensam får bära ansvaret för din mamma? Det är tungt. Kom ihåg att ta hand om dig själv med mitt i alltihop. kram C
SvaraRaderaJag är inte helt ensam kring min mamma, fast ganska ensam om det är jag. Tur att det finns sjukhus och att vårdpersonalen som jag möter är vänliga och kunniga. Jag försöker att ta hand om mig själv också. Det värsta just nu när det gäller mig är att jag har fått sömnstörningar igen.
RaderaVarm kram
Nääe, ska hon hamna bland dementa ? Då kommer ju personalen behandla henne som om hon vore dement, vilket hon inte blir gladare för ? Gör det inte att klaga så hon får hamna någon annan stans ?
SvaraRaderakram från Carola
Jag har pratat med handläggaren igen och jag tror att det kommer att bli bra för min mamma. Tanken är ju att det ska vara ett kort boende och att hon ska kunna komma hem igen så småningom, om inte något oförutsett händer. Jag får väl se hur det går. Jag tar en dag i taget just nu.
RaderaKram
Hej Anna-Karin! Jag blir förvånad att det finns kortvårdsplatser för dementa. Ta det för vad det är, ett kortvårdsboende! En kort tid för din mamma kan inte skada utan kanske kan bli några bra veckor. Ibland är de dementa mer sociala och pratglada än de på särskilt boende beroende på hur långt de kommit i sina olika demenser. Personalen får eller ska åtminstone få rätt uppgifter om din mamma tillstånd och bemöta henne utifrån detta. Försök vara dottern som kommer och ger din mamma det du vet hon önskar. Kram
SvaraRaderaHandläggaren från hemtjänsten kallar det korttidsboende för dementa, dit där man tänker skicka min mamma så snart det blir en ledig plats där.
RaderaTack för det du skriver till mig. Det stöttar mig verkligen, särskilt dina rader om hur de dementa kan vara, att de är i olika demenstillstånd.
Kram