Långsamt börjar jag ta in att du är död, mamma. Jag har en sten i mitt bröst.
Sorgen är mitt hav. Ibland är där stiltje. Ibland går vågorna höga, väller över. Tårar rinner.
Jag ser en skata. Känner en ilning i mitt inre. Minns att det var det du ville bli, om du skulle bli en fågel; en skata.
Alltid älskade du fåglarna, ända in i döden. Också skatorna. Du var en av de människor som matar skatorna när andra skrämmer bort dem.
Mamma, jag älskar också skatorna. Alldeles särskilt mycket nu, när kanske du är där i en skata.
Jag tror, jag tror att du är ett med allt nu. Jag tror att du svävar fritt, utan gränser, utan väggar, utan rädsla, i kärlek, utan några begränsningar. Jag tror, mamma, att du finns i allt jag andas.
Ibland tittar jag på den sista bilden jag tog av dig, på äldreboendet, med min mobilkamera. Du skrattar, du är vacker ... Jag minns. Jag ler. Så tacksam över den sista tiden jag fick med dig. Allt vi sa till varandra. Alla de gånger vi skrattade tillsammans. Ända in i det vi kallar döden.
Tacksam ... för att jag fick vara nära dig till ditt sista andetag. Jag hör inte längre att du andas. Men ... jag andas. Jag andas dig. Som vi alla andas varandra på något sätt. Tillsammans. Alla ...
Ditt äldsta barnbarn och min dotter var hemma i helgen. Vi firade hennes födelsedag. Hon fick kortet som jag skrev fast du sa till mig vad jag skulle skriva till henne på det. Du orkade inte hålla i pennan själv.
Min lilla hundvalp Mimmi pussar bort tårarna när de svämmar över för mig.
Jag har ställt ett foto på dig intill en blombukett på det bruna skrivbordet. Där finns en ljuslykta intill bilden på dig. Vi tänder ljuset ofta nu. Tänker på dig, mamma.
Jag har varit flera gånger i din lägenhet. Fast att det tar emot att åka dit, så åker jag dit i alla fall. Jag tror att jag måste in i smärtan för att komma igenom den.
Jag har vattnat dina blommor. Nu är där en till liten pelargonstickling som har en knopp. Undrar vilken färg det blir på den?
Det är tungt att vara i din lägenhet. Det är som att du är där fast samtidigt inte. Brödsmulorna ligger kvar på skärbrädan sedan du skar bröd där sista gången. Klädhögen med nytvättade kläder som jag ville hjälpa dig att plocka in i garderoben, fast som du ville plocka in själv, ligger kvar i den vita korgstolen. Orörd.
Vi pratade i helgen igenom din begravning och dödsannonsen. Jag ska göra den vackraste av fester för dig, mamma. Psalmerna jag vet att du älskade. Blommor, fåglar och musik ska det vara.
Vi ses ...
Jag vill säga något till dig Säga något vackert, säga något fint. Men det är svårt när jag inte känner dig, än mindre din mor. Men jag rörs ändå. Berörs till tårar genom dina ord, dina skildringar.
SvaraRaderaSå jag väljer det enklaste men ändå rika orden; Jag framför mina kondoleanser.
(Min gamla mormor är en sådan som även hon matar skator. Hon kallar dem för ’franska damar’ just för att förr hade franska damer de vackra fåglarna i bur. Hoppas din mamma någon gång får återvända i den svartvita kostymen med vingar. Högt kraxandes för att få mat, sedan svepa sig iväg med vindar)
v.i.f.
<3<3<3<3<3
Tack så mycket, Ninja, för de fina orden till mig. Jag tycker mycket om det du berättar om din mormor och skatorna. Härligt att hon kallade dem franska damer, det har jag aldrig hört talas om förut.
RaderaAllt gott till dig <3<3<3<3<3
Så vackert du skriver. Jag känner igen mig i dina ord, precis så var det för mig också när min älskade lilla mamma dog. Jag tänker på mamma nästan varje dag fast det är snart 15 år sedan. Men det är med glädje, tänker på allt roligt vi har haft. Tänker på dig, kram Carina
SvaraRaderaTack, Carina, för de varma orden till mig. Döendet och att ibland "förlora" någon som vi älskar tillhör livet och det har vi alla gemensamt som människor.
RaderaSå småningom kommer tacksamheten och glädjen att ta över det som känns tungt nu, det tror jag, det är jag säker på.
Varm kram till dig
Visst är det skönt att skriva ner tankar, känslor, frågor..
SvaraRaderararaste du , det gör du så bra.
Tack, snälla Margaretha, för orden till mig och för att du läste här.
RaderaVarm kram
Jag bara gråter när jag läser så jag kan inte säga nåt alls... ger en kraaaam istället!
SvaraRaderaTack, Ann, för kramen, den gör alltid gott.
RaderaVarm kram
Vad som förvånat mig vid begravningar, särskilt första, var
SvaraRaderaden muntra stämningen vid kaffeborden efter kyrkan. Det
var gemytligt, glatt och skratt, som om dysterheten skulle
bortjagas och livet gå vidare som vanligt. Det var över.
Anna-Karin, nog finns det en annan bättre IRL-värld dit vi
”flyger”, inte bara i fantasin.
Vill berätta, jag såg en skata i Tallebacken idag. Vi hejades!
Dina ord, Kalle, får mig att tänka på Astrid Lindgrens beskrivning av begravningskalasen förr i tiden. Fast jag har också upplevt det nu för tiden, en glad stämning under en minnesstund, i alla fall till och från.
RaderaJo, jag vill tro att det finns en vacker värld också efter döden. Fast det händer att jag tvivlar ibland.
Jag ser skator hela tiden nu sedan min mamma dött, tycker jag.
Varm kram
Det går inte hejda tårarna. Jag tror också att man måste in i smärtan för att kunna hantera den. Själv blev gubben Pettson och katten Findus en del i mitt sorgearbete. Antar att det låter konstigt. Barnen var små när min mamma avled och det var fullt upp fram till kvällen då de skulle lägga sig. Då blev det lugnt och vi lyssnade på band (och tittade i boken) med Pettson och Findus. Då hann tankarna flyga iväg på andra håll. Dessutom jämförde jag den lantliga miljön i berättelsen med den där min mamma hade växt upp.
SvaraRaderaKram från "Kvinnan vid gatan bredvid"
Tack, så fint du berättar om hur Pettsson och Findus hjälpte dig i din sorg efter din mamma. Jag känner med dig och eftersom jag känner dig också IRL så vet jag hur tungt du hade det då när din mamma dog.
RaderaStöd och tröst när det är tungt kan man få från det mest oväntade håll, så är det.
Varm kram
Och skatorna.
SvaraRaderaMärkligt.
Efter papps död hade jag en skata som hälsade på hos mig. Den var så tam att den ibland stod på trappen till min ytterdörr, som 0om den väntade på att jag skulle komma ut där. Jag sa till min mamma att "det är pappa som hälsar på".
Det trodde hon också faktiskt.
Och vet du vad.
Någon vecka efter att mamma gått bort, jag hade flyttat till en mindre lägenhet på tredje våningen i ett hyreshus mitt i stan, så sitter det TVÅ SKATOR på mitt balkongräcke.
Ibland sitter dessa skator även utanför mitt rumsfönster, på andra sidan huset.
De tittar in genom fönstret ibland om jag står där tyst och stilla och betraktar dem. Sen vänder de på sina huvuden och pickar lite och tittar åpå utsikten. Efter en stund, som ibland kan bli lång, flyger de iväg.
Berättade om detta för min syster som då sa: "Jaha, då är det både mamma och pappa som förenats och som kommer och hälsar på dig."
Ja, jag tror banne mig att det är så.
Och jag ... jag älskar ju skatorna förstås.
Min mammas begravning blev oerhört vacker. Den ordnade jag precis som allt annat som hade med hennes bortgång att göra(det var bra att vara sysselsatt).
T.o.m. prästen och begravningsentreprenören sa att det var en av de finaste begravningar de haft hand om. Jag hade lite egna, ovanliga, ja, t.o.m. alldeles nya ide´er som jag lyckades få igenom, efter lite övertalning. Resultatet blev en väldigt varm och kärleksfull cermoni till minne av mamma.
Tack för du lyssnade. Känns som om jag äntligen skriver av mig lite här bland kommentarerna i din blogg. Hoppas det inte blir för mycket av mina ord här.
Allt gott till dig AnnaKarin.
Gråt alla de tårar du behöver. De hjälper.
Från Ninacian/Nincasol
Med empati och igenkänning. Tack!
Tack så mycket Ninacian för allt du skriver om här i min blogg, både dessa vackra minnen och också om allt det andra du delat med dig av, tankar och känslor.
RaderaJag sätter stort värde på att du har gjort det och jag blev varm i hjärtat när du dök upp igen här i min blogg.
Ja, jag gråter. Och det hjälper, även om det gör väldigt ont först. Det är som att tårarna ramlar över mig ibland, när jag minst anar det. Och då går de inte att stoppa, de bara rinner.
Varm kram och allt gott till dig, Ninacian