Idag har jag valt gravplats till mamma. Det blir på kyrkogården där jag bor, som min mamma önskade.
Mamma kommer att vila nära intill en vacker gammal mossig stenmur, framför en låg häck, under ett stort gammalt träd (troligen en alm) med utsikt över den lilla sjön där det är så många fåglar, sjöfåglar och också andra fåglar.
Jag känner mig så lycklig och tacksam att där fanns en grav ledig på en så vacker plats. Snart, snart har jag fått precis allt jag bett om den senaste tiden, sedan mamma blev sjuk. "Tack, gode Gud", sa jag högt idag när jag passerade den lilla kyrkan, för så kändes det inuti mig just då, när det var klart med gravplatsen.
Där på denna natursköna plats kommer min lilla mamma verkligen att få vila i frid. Jag kommer att känna frid när jag går dit med blommor. Jag kan se ut över sjön i soluppgången. Efteråt kan jag sätta mig på en bänk i minneslunden och lyssna på porlandet från fontänen där. Eller gå nedför sluttningen till sjön som jag har brukat göra genom åren för att hämta kraft. Det är alldeles tyst där nere vid sjön, man hör ingen trafik, inget alls utom fågelsång. En riktig liten oas här där jag bor.
Kyrkogården ligger på en höjd, och den gamla, lilla kyrkan också. Det är mycket vacker utsikt över sjön från kyrkogården och från platsen där min mamma ska vila.
Jag tittade på tre olika gravar. När jag kom till denna, den tredje, ja, då visste jag, helt säkert att det var där min mamma ska vila i frid.
Jag tittade på tre olika gravar. När jag kom till denna, den tredje, ja, då visste jag, helt säkert att det var där min mamma ska vila i frid.
Min mamma tyckte mycket om att vandra omkring på kyrkogårdar, precis som jag också gör. Det finns en frid där som inte man hittar på så många andra ställen nu för tiden. Där är många blommor, ofta gamla vackra träd som ger skugga. Man kan känna hur det strålar kärlek och omtanke kring en grav som någon planterat vackra blommor i eller i en vas med rosor.
Kyrkogårdar har också alltid haft en förmåga att få igång min fantasi. När jag var barn fantiserade jag om spöken och döda som klev upp ur sina gravar på natten. Som vuxen kan jag gå omkring och läsa på gravstenar tills jag har nackspärr. Fantisera kring människorna som är begravda där. Hur de hade det, hur de såg ut. Ibland kan jag ana ett levnadsöde. Kanske en man och en kvinna som jag kan se blev gamla, fast att de förlorade fyra små barn mycket tidigt i livet. Där kan jag stå och fundera en stund kring det. Hur de orkade. Hur starka vi människor ofta är, starkare än vi tror. Och så kan jag bli stärkt av det i mig själv, få kraft av mina tankar.
Jag känner mig glad idag. Det är som ett mirakel att jag kan göra det mitt i alltsammans. Glad ... fast väldigt, väldigt trött.
Låter som den allra finaste plats man kan tänka sig.(önskar att jag hade en grav för min mamma att besöka)
SvaraRaderaHär har du en till som gärna vandrar omkring på kyrkogårdar.
Varma vår & solskenshälsningar till dig Anna-Karin!
Det är en så vacker plats min lilla mamma kommer att få vila på, den vackraste jag kunde önska mig.
RaderaJust nu längtar jag till när begravningen är över. Och tömningen av lägenheten också.
Så trist att du inte har en grav att besöka för din mamma, kanske var det hennes val att ha det se? Jag vet inte hur er historia tillsammans ser ut.
Jag har min pappas grav ganska långt bort och också andra kära släktingars. Jag brukar tänka att de är ändå inte där, i graven, det är bara "skalen" av människorna som ligger där. Det har tröstat mig när jag längtat efter att besöka någon av deras gravar. Och så har jag i stället tänt ett ljus och kanske haft en vacker blomma att titta på här hemma och tänkt på dem en stund när jag saknat dem.
I Jönköping har vi kyrkogårdsvandringar med teaterinslag på sommaren. Det är elever från skolor som får jobba som skådespelare och spela upp scener på kyrkogårdarna där det ligger människor begravda med spännande öden bakom sig. Både intressant och underhållande.
Varm vår och solhälsning tillbaka till dig!
Kram
En sån fin blogg Du har ~~~
SvaraRaderaMinns inte hur stigen ledde mej hit, men jag tror att jag sökte på ordet "skriva" i min egen profil...och, ja lite märkligt är det allt, att jag hamnade här, och får ta del av det som du skriver om just idag, och i dina senaste inlägg...
Så fint det blev ändå, när din mamma somnade in...
Jag har liknande erfarenheter, och det kändes plötsligt som att jag fick någon att dela dem med, som förstår ~~~
Du berör verkligen på det allra sprödaste fina vis, det djupaste inom oss med dina ord ~~~
Kram från Eva
Tack, Eva, för de fina orden du skriver till mig om min blogg. Jag började blogga för drygt tre år sedan och sedan har jag blivit "fast" i det.
RaderaJag har älskat att skriva och berätta så långt tillbaka som jag kan minnas.
Blogga är härligt för att man får också med sig berättelser och tankar från andra när man skriver. Det blir en tvåvägskommunikation på det sättet.
Tack för allt det du delar med dig av, både om hur du hittade till min blogg och om hur du kände det när du läste det jag skrivit kring min mammas död.
Det är mycket fina ord du skriver till mig om mitt skrivande, mitt mest ödmjuka tack till dig. Jag skriver rakt upp och ner hur jag känner det, det är mycket sällan som jag ändrar ett enda ord efter att jag skrivit ned texten första gången. Det är så skönt att skriva av sig känslor och tankar när jag bloggar, tycker jag. En själslig läkning och utveckling många gånger.
Varm kram och allt gott till dig, Eva