Lennart Levi om stressen i samhället

I Veckans Affärer läser jag en intressant intervju med Lennart Levi, Sveriges första professor i stressmedicin 1978, Han berättar bland annat om hur långvarig och svår stress utan möjlighet till återhämtning skadar en människa.

Att allt fler människor i Sverige blir sjuka i stressrelaterad ohälsa kommenterar han så här:

”Det beror på ett kortsiktigt tänk. Somliga företag räknar på sina resultat för nästa kvartal och bortser ofta från att en människa ska kunna arbeta livet ut. Det som lönar sig kortsiktigt kan straffa sig långsiktigt i form av försämrad produktivitet och ökad ohälsa”, säger Lennart Levi.

Lennart Levi anser att man ska göra skillnad på utmattningssyndrom och utmattningsdepression.

"Vid utmattningssyndrom ses kvarstående stresskänslighet, uttröttbarhet och minnesproblem, och en trötthet från vilken du inte kan vila ut dig. Då du är deprimerad är du så ledsen att ingenting längre spelar någon roll", säger Lennart Levi.

#otillräcklig - Om stress och psykisk ohälsa i Aftonbladet

Idag startar en ny artikelserie i Aftonbladet; #otillräcklig. Uppmaningen är att våga tala med varandra om psykisk ohälsa. Den ohälsa som ökar mest i Sverige nu.

Vår strävan efter att prestera gör att vi riskerar att gå under som människor till sist. Om inte vi inser det i tid. Inser att vi kan ta bort det där o:et i otillräcklig. Inser att vi alla är tillräckliga så som vi är.

Jag ser fram mot den här artikelserien i Aftonbladet. Den är viktig. Inte minst för att minska fördomarna kring psykisk ohälsa. Också som ett försök att minska antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa, de sjukskrivningar som ökar mest av alla i Sverige just nu. Inte minst bland unga människor.

Jag själv lever idag med ökad stresskänslighet och ångest, panik som rester av min utmattning för 14 år sedan. Det är en lång väg att hamna i utmattning. En oftast lång väg tillbaka till ett tillräckligt bra liv. Det bästa är att förebygga. Att kunna förstå kroppens varningssignaler och göra de förändringar man behöver göra i sitt liv innan man snubblar över sig själv. 

Det som har hjälpt mig att läka samman igen efter min utmattning är framförallt skrivandet, inte minst här i min blogg. KBT-samtal (kognitiv beteendeterapi) där jag fått lära mig smärt- och stresshantering och att inte bli rädd när jag får ångest eller panikattacker. Yoga, meditation, mindfulness, andningsövningar, Qi-Gong och konditionsträning (så småningom) har också hjälpt mig mycket till att bli den jag är idag.

Ta hand om er.

#otillräcklig finns också på FB. Där kan man dela med sig av sina egna erfarenheter eller läsa det andra berättar om hur det är att leva med psykisk ohälsa.

"Vi måste tala mer om psykisk ohälsa"

"Vi tar strid mot tabut att prata om ångesten" (Jan Helin, Aftonbladet)

"Cecilia Forss: "Jag trodde att jag skulle gå under"

"#otillräcklig - En signal att stanna upp och fundera"




#otillräcklig

#bloggswe

Viktigt prat i Sommarpratarna bl a om stressrelaterad ohälsa

Jag har precis sett Sommarpratarna på SVT, del 5 av 6. Alla gästerna var mycket intressanta att lyssna på.

Komikern Annika Andersson berättade om hur det var för henne när hon gick in i väggen 2011, när hon blev sjuk av stress. Jag kände igen mina egna symptom på pricken i hennes beskrivning. Om hur kroppen inte löd henne, hon såg dubbelt, alla intryck uppfattade hjärnan likvärdiga vilket skapade ett kaos för henne. Ljus- och ljudkänsligheten. Det allra värsta bruset fanns inuti hennes eget huvud och det gick inte att få tyst på. Eller att inte kunna läsa i en tidning i tre minuter för att hon inte klarade att fokusera. Idag jobbar hon mindre och tar fler pauser. Hon är inte frisk fast mår långsamt bättre.

Övriga gäster var Leo Razzak, föreläsare och entreprenör, som växte upp tillsammans med en hemlös mamma. Gustav Fridolin, språkrör för Miljöpartiet, som bland annat berättade om sin mamma som fick sin första stroke när Gustav var tio år. Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi som skrivit flera mycket läsvärda böcker om t ex acceptans och känslor och forskar om hjärnan. Martha Ehlin deltar i programmet och berättar om hur hon fick överta fem organ från en död människa för att överleva sin cancer.

Starka människor, starka och viktiga berättelser att lyssna till.

Att göra eller inte göra - det är frågan

 

Det var en gång för länge, länge sedan en kvinna som älskade att göra. Nästan alla dygnets timmar när hon inte sov, så gjorde hon något. Hon lockades av så mycket att hon inte kunde hålla fingrarna borta från det. Att använda sin kropp, att se resultat av det hon gjorde, åh, vilken njutning, vilken glädje!

Göra var kvinnans liv. Var hon orolig för något såg hon till att fylla händerna med saker att göra. Vad som helst, för att hålla undan sin oro.

En dag tog kvinnans ork slut. Hux flux. Fast egentligen inte. För varningssignalerna genom åren hade varit många. Fast så upptagen som kvinnan varit med att "göra", märkte hon dem inte förrän det var för sent.

Där låg hon med all sin oro och hennes kropp vägrade lyda henne. Vägrade göra. "Göraren" hade gått i strejk. Krävde nya arbetsvillkor. Med pauser och med tid för eftertanke. Plats för mer skratt.

Det tog lång tid innan kvinnan kunde acceptera den nya livssituationen. Att vara utan sin "görare" var omtumlande. Hon fick lära sig att säga nej. Lära sig att be om hjälp. Lära sig att vila. Att lägga sina händer i knät utan att göra något alls. Brinna lite mindre för att inte bränna ut sig själv fullständigt.

Långsamt började "göraren" i henne att lita på kvinnan igen. Ett steg i taget gav "göraren" kvinnan tillåtelse och kraft att göra saker igen. Fast inte som förut. Inte längre tjugo bollar i luften samtidigt. Utan en sak i taget var det som gällde nu. Inte tio projekt igång samtidigt. Utan helst ett i taget och göra färdigt innan något nytt.

Kvinnan fick tillbaka sin kreativitet, lust att göra saker, alltmer. Fast varje gång hon körde över sig själv fick hon bakläxa av "göraren" och kunde vara helt utslagen en tid igen. Innan kraften var där igen.

Numera funderar kvinnan varje morgon över vilka saker hon vill göra just den här dagen. Känner efter hur hon mår inuti. Hon skriver upp det hon har lust att göra. Väljer ut de tre saker som har högst prioritet och ser till att genomföra dem. Resten av allt det som kvinnan vill göra och faktiskt också orkar den dagen, ser hon som en bonus.

Någonstans läste kvinnan att det finns forskare som hävdar att människan en gång i tiden, när hon var en jägare, arbetade 1/3 av dygnets vakna timmar, vandrade (var i rörelse) 1/3 av dygnets timmar och 1/3 av dygnets vakna timmar satt människorna tillsammans och pratade och skrattade tillsammans. Det finns forskare som menar att det är så som vi människor mår bäst av att leva. Då som nu.

Det där funderar kvinnan över ibland. Hur människan levde då. Och hur människan lever idag i vår tid.

Kvinnan har också lärt sig att när det gäller det som känns jobbigt och stressande i livet att göra, är det bästa hon kan göra för sig själv att ta tag i problemet. Att göra något åt det som kan göras något åt.

Idag känner kvinnan att hon hittat en bättre balans i sitt liv än förut. Hon lever inte längre för att göra, utan för att leva. Hon gör det hon känner lust att göra, så långt det är möjligt. Hennes liv är inte längre fullt av göra. Utan där finns också plats för stunder av att inte göra. Återhämtning. Tid för eftertanke med händerna i  knät. Tid för att sänka axlarna under en kraftgivande meditation. Plats för tystnad. För skratt och socialt liv.

Kvinnan är idag mer en VAR-else än en GÖR-are.

"To be. Or not to be." (Shakespeare)

"To do too much. Or to be." (Anna-Karin)


(Kvinnan i berättelsen är jag. Om nu någon läsare inte redan insett det).

Det här inlägget är skrivet med en särskild hälsning till Agneta i Piteå. Tack, Agneta, för att du inspirerade mig att skriva om mina tankar kring "görandet" i mitt eget liv.

Suicide Rescue - Förebygg självmord och rädda liv

Jag vill dela med mig av en viktig länk till en sida för att förhindra och informera kring självmord, "Tillsammans kan vi förebygga självmord och rädda liv!" 

Jag har själv upplevt hur det är att vara nära anhörig vid självmord. 

Jag har också under en djup depression själv haft självmordstankar. 

Två olika perspektiv. Båda mycket jobbiga att uppleva. 

Fast jag överlevde.

Att våga tala med varandra om självmord är ett sätt att få bort skamkänslan som ofta hör samman med självmordstankar. 

Kunskap är ett annat sätt att rädda liv, som det handlar om här.

Sidan är skapad av mina FB- och bloggvänner Alfred Skogberg (journalist och författare) och Ludmilla Rosengren (läkare och terapeut). Ett stort tack till er för det viktiga arbete ni gör.

Suicide Rescue finns också på Facebook och Twitter (#SuicideRescue).

Trädgårdsarbete för utmattade

Mina blommiga trädgårdstofflor som jag köpte för några år sedan.

Första maj har i hela mitt vuxna liv betytt vårstädning i trädgården. Det var några år som jag inte orkade ens vara i trädgården, då när jag fick min stresskollaps. Fast steg för steg så hjälpte trädgården mig att läka samman igen.

Jag var inte längre densamma som innan kollapsen. Min kreativitet hade hjälpt till att få mig att gå in i väggen. Det var min kreativitet som många gånger hjälpte mig att komma tillbaka igen. Jag fick hitta nya sätt att göra saker på. För så som jag jobbat förut fungerade inte längre.

Det var till exempel helt omöjligt för mig att rensa i ett trädgårdsland. Allt jag såg på marken flöt samman till en enda röra. Mina händer löd mig inte om jag skulle plocka bort ogräs. Det gjorde mig sorgsen och nedstämd. Jag älskade min trädgård och sörjde att jag inte kunde jobba där som jag gjort förut.

Så småningom, efter flera år, fick jag tillbaka så mycket av min koncentrationsförmåga att jag medvetet kunde bestämma mig för att fokusera på en enda planta i trädgårdslandet. Och så rensade jag i och kring bara den plantan.

Efter att jag gjort det fick jag sätta mig och vila. Kraften försvann för resten av dagen ur min kropp och ur mitt huvud. Det var bara att acceptera och invänta kraften igen.

Idag var jag ute i trädgården i två timmar. Det går framåt för mig kan jag konstatera. Jag räfsade bort gamla bruna löv. Klippte ned vissna växter. Jag gör alltid det på våren. Dels för att jag tycker att det är vackert med rimfrost på nedvissna grenar. Dels för att växterna lättare klarar en sträng vinter om man väntar med att klippa ned dem tills det blir vår.

Min lilla dvärgpudel Mimmi var med mig i trädgården och hon är ett härligt sällskap. Det blir kasta pinnar med henne ibland i stället för att kröka rygg över trädgårdslandet hela tiden.

Så här såg min sandlåda som jag har i trädgården till växter ut i morse när jag gick ut i trädgården.

Under alla de vissna bruna löven fanns det som jag önskade mig idag. Knoppande grönska. Liv i växter som funnits i min trädgård i många år.

Innan dess har en del av växterna vuxit i trädgårdar hos människor som jag hållit mycket av, människor som inte längre lever fast att de växter som en gång var deras, lever kvar hos mig.

När jag krattat och klippt bort vissna växter såg jag det gröna. Taklöken som en gång växte i min svärmors trädgård har överlevt den här vintern också.

Den älskade daggkåpan som jag fick som en liten, liten planta av min nu döda mamma en gång, lever och grönskar.

Något av det svåraste av allt för mig efter min utmattning, är att känna gränserna för vad min kropp och själ orkar med. Ofta känner jag det inte förrän dagen efteråt. Och alltför ofta kör jag fortfarande över mig själv.

Ett sätt att försöka hitta balansen mellan vila och aktivitet är att se till att ta en paus en gång i timmen har jag fått lära mig. Då handlar det inte bara om att lägga ned händerna. Utan att se till att också vila från intrycken man upplevt. Att blunda och meditera en stund är ett bra sätt för mig att hämta kraft i vardagen.

Sedan känner jag mig så hungrig när jag jobbat i trädgården. Maten smakar godare än annars. Och jag sover extra gott om nätterna.

Det känns underbart att våren äntligen är här igen, tycker jag.

Tack, livet, för denna underbara dag i mitt liv!

Solglasögon kändes skönt att ha på sig idag i det starka vårljuset.

Pelargonerna har fått komma ut i det inglasade uterummet nu.

Förlamad av stress - Forskare förklarar utmattningssyndrom

Igår hittade jag artikeln om Jörgen i Aftonbladet. Han blev förlamad av stress och sitter idag i rullstol. I en kompletterande artikel berättar forskaren Michael Mazya vid Karolinska Institutet om hur en sådan sak kan hända med en människa.

Jag känner igen min egen sjukdomshistoria i mycket av det som står i artikeln och inte minst i det forskaren berättar om. Symptomen, bakgrunden till utmattningen, ångesten som följde och den långa vägen tillbaka till ett så bra liv som möjligt.

Det gör mig sorgsen att läsa att patienter också idag blir misstrodda inom till exempel sjukvården. För av allt fruktansvärt som jag kände inuti mig då, var nog det allra svåraste att inte vare sig läkare eller min omgivning förstod hur sjuk jag egentligen var eller vad det berodde på.

Det gör mig glad att läsa att där finns forskare idag som har kunskap och söker ännu mera kunskap om de olika störningar i kropp och själ som långvarig negativ stress kan innebära för en människa.

Michael Mazya har en egen hemsida efter brittisk förlaga där man kan få information. Den kunskap som finns där tycker jag till exempel att varje beslutsfattande handläggare på Försäkringskassan skulle vara tvingad att läsa igenom noggrannt innan han eller hon fattar beslut om en utmattad/utbränd människas sjukersättning. Också de politiker som fattar beslut om socialförsäkringsfrågor tycker jag skulle läsa igenom det som står i den här hemsidan. Och självklart också alla läkare och andra inom vården.

Mycket kortfattat ger Michael Mazya råden till en utmattad att motionera och eventuellt gå i terapi. För att bli så frisk och stark som möjligt igen handlar det om att hitta gränsen för vad man orkar varje dag och att långsamt öka på aktiviteten i sitt liv.

Det han säger är ungefär detsamma som jag har fått lära mig genom KBT-terapi. Det kan låta lätt men är ändå så otroligt svårt att hitta den balansen i sig själv. Så man får helt enkelt försöka ha en strategi för när man ramlar ner i en grop igen så att man långsamt tar sig upp igen.

Jag önskar att jag själv och mina anhöriga hade haft den här hemsidan till hjälp för att försöka förstå den gången jag själv blev som förlamad och onåbar genom min utmattning. Jag själv hade inte kunnat ta till mig den informationen då, fast mina anhöriga hade kanske fått det lite lättare. Det måste ha varit så jobbigt för dem att se hur förändrad jag blev och inte ens veta vad som hänt med mig.

Som jag hörde någon säga någon gång: "Att bli utmattad är som att få en stroke. Fast man får ingen hjälp". Forskarna kan idag se att samma områden i hjärnan påverkas av en utmattning som vid en stroke, har jag läst en gång. Man kan få problem med rörelser och med talet till exempel. Jag drabbades själv av sådana besvär och kan känna av dem fortfarande när jag blir trött eller har haft mycket negativ stress under en längre period.

Av den anledningen kände jag så starkt att jag ville dela med mig av artikeln och hemsidan här i min blogg. Kanske att där är någon annan människa som kan hitta tröst och stöd i det materialet, tänker jag. Det går ju faktiskt också att ta med det här materialet till sin handläggare på Försäkringskassan eller till sin läkare och prata igenom det om man är drabbad, tänker jag.

Bombhot

Idag var jag för första gången i mitt liv på en astmaundersökning. Jag kände mig nervös innan. Gillar inte att vara på läkarundersökningar.

Mitt i halva undersökningen knackade det på dörren. En annan sköterska sa att vi skulle skynda oss ut därför att vårdcentralen var bombhotad. Så det var bara att ta kläderna i famnen, skynda mig till hissen och ta mig ut snabbt som ögat. Precis som alla andra gjorde där inne.

Sköterskan hann i alla fall konstatera att hon tror inte att jag har astma. Hon ska ringa mig. Kanske får jag göra ett besök till där, eftersom hon inte var riktigt klar med undersökningen av mig.

Man gör utredningen för att försöka förstå om min trötthet och andfåddhet kan bero på skadan i mitt hjärta. För att utesluta astma, helt enkelt. Just nu verkar det alltså som att andfåddheten jag känner ibland har med mitt hjärta att göra. Skadan i hjärtat som gör att pumpkraften i det är något nedsatt.

Jag fick i alla fall ett frikort idag. Kanske dags att fundera över om jag har några fler krämpor som jag ska passa på att undersöka nu så länge frikortet gäller. Eller om det är något som jag kan få hjälp med när det gäller de besvär som jag har. Smålänning som jag är.

Ringt Alecta

Idag har jag ringt Alecta. Jag får ingen retroaktiv ersättning från dem för perioden sedan jag utförsäkrades förra sommaren fram tills nu. Fast från och med december 2012 får jag tillbaka ersättningen från dem. Den summa pengar varje månad som jag förlorade i samband med att jag utförsäkrades.

Jag känner revanschkänsla i mig. Härligt! Inte ofta jag känner så fast just nu gör jag det.

Själv så anser jag att jag skulle få skadeståndsersättning för personligt lidande för både mig själv och de närmaste runt omkring mig för hur jobbigt det varit med ovissheten, press från Försäkringskassan och ständiga ifrågasättanden kring den ersättning som jag egentligen hade rätt till. Sedan de nya reglerna i sjukförsäkringen gjorde att jag utförsäkrades.

Men jag väljer att släppa taget om det nu. Unna mig att njuta av livet så mycket det går.

Jag önskar att jag hade kunnat berätta detta för min mamma. Hon skulle varit så glad för min skull. Hon led mycket av att jag utförsäkrades, kände starkt med mig sin sista tid i livet.

Om min mamma hade levt fortfarande, skulle jag köpt en bakelse till henne och mig idag. Åkt hem till henne och berättat att jag får lugn och ro nu. Får återhämta mig i min takt. Vi skulle pratat om det. Vi skulle skrattat och varit så glada och lättade, hon och jag. Säkert pratat om julen. Och hon skulle ha sagt att hon bakar jultårtan till julafton så som hon gjort hela tiden sedan jag kollapsade. Vi skulle ha sagt hejdå till varandra med leende ögon och munnar.

Mina tårar faller nedför mina kinder när jag tänker på det. Hur hon led med mig sin sista tid i livet därför att jag utförsäkrades och fick så mycket oro och stress kring det. Förutom att hon själv var döende.

Jag saknar henne så mycket. Alldeles särskilt dagar som de här.

Jag tror att jag ska fira med min yngsta dotter idag. På något sätt.

Framåt, framåt ...

Lämna det som varit.

Ta första steget.

Framåt.

Beslutet från Försäkringskassan

ÄNTLIGEN! 

Idag fick jag beslutet från Försäkringskassan i min hand. 

Jag är beviljad tre fjärdedels sjukersättning tills vidare. Det innebär att jag slipper att utförsäkras till jul.

Det öppnar sig en dörr för mig där jag får den lugn och ro som jag behöver för att läka samman.

Jag kommer nu att kontakta Alecta för att få tillbaka ersättningen därifrån som togs ifrån mig när jag utförsäkrades förra sommaren.

Mina känslor är mycket blandade just nu. Jag känner lättnad över att slippa bli ifrågasatt och utredd gång på gång. Lättnad över att inte behöva gå till min läkare varannan eller var tredje månad för att Försäkringskassan ska ha ett nytt intyg från henne om hur jag mår. Lättnad över att flera gånger per år slippa leva i ovisshet om Försäkringskassan kommer att bevilja mig sjukpenning eller inte.

Samtidigt väcks sorgen till liv i mig över att allt blev som det blev. Att jag slet ut mig själv så tidigt i livet. Sorgen över att jag fick lämna arbetslivet och allt vad det innebär, inte minst socialt sett, så mycket tidigare än vad jag en gång drömde om. Fast där jag varit, känner jag också stor stolthet över mig själv att jag har hållit ut. Att jag har lyckats läka samman så mycket att jag idag klarar att arbeta 25 %. Jag känner tacksamhet över att min kropp och själ har lyckats laga sig så mycket som den har gjort.

Jag känner också ett lugn lägga sig i mig. Ett lugn att slippa den ekonomiska stressen som jag har levt med under så lång tid och som accellererat de senaste åren med de nya reglerna i sjukförsäkringen.

När jag läste brevet jag fick idag från Försäkringskassan darrade mina händer. Jag skrattade och grät på samma gång.

Inuti mig känner jag nu hur en stor, stor lättnad stilla breder ut sig allt mer i min trötta kropp och själ. 

Detta är jag och alla andra i liknande situation som jag själv, värd.

Nu får jag en grund att bygga från. 

En grund att skapa ett bra liv för just mig.  

"Because I´m worth it".

Muntligt besked om ersättningen

Idag fick jag muntligt via telefon besked från min handläggare på Försäkringskassan att de har fattat beslut om att jag får permanent sjukersättning till 3/4. Om allt fungerar som det ska, kommer jag att ha det skriftliga beslutet i min hand under november månad.

Det innebär att jag slipper bli utförsäkrad till jul.

En så stark lättnad i mig, efter alla dessa långa år som sjukskriven.

Kanske får jag äntligen lugn och ro att läka samman.

Det GÅR alltså att få permanent sjukersättning fortfarande i Sverige år 2012. Jag skriver detta för att ge hopp till andra i en liknande situation som min egen.

Ge aldrig någonsin upp!

Samtal från handläggaren på FK

Idag ringde min handläggare på FK mig efter att jag sökt henne. Hon berättade att mitt ärende nu ligger på beräkning. Förslaget från FK är att jag ska få min ansökan om permanent sjukersättning till 3/4 beviljad. Men beslutet är inte fattat än.

Jag kände hopp och handläggaren sa att hon kan inte se att det finns något hinder för att min ansökan ska bli beviljad men som sagt är det inget beslut på det än.

Kan det vara sant att jag efter tolv långa år som sjukskriven med utredningar, deltagande i olika projekt, blanketter att fylla i, ifrågasättanden, stress och press från FK, äntligen kommer att få lite lugn och ro när det gäller detta?

Jag hoppas. Samtidigt väcks sorgen till liv i mig över att jag aldrig mer blir arbetsför till 100 %. Fast så är livet. Ingenting är självklart. Det finns saker som mår bäst av att man accepterar dem som de är.

Jag ska skaffa mig ett bra liv hur än det blir.

Mitt värde som människa är detsamma oavsett hur arbetsför jag är på arbetsmarknaden.

Utrota fördomarna kring psykisk ohälsa

Jag samarbetar med projektet Hjärnkoll, www.hjarnkoll.se, bland annat genom att ibland blogga om psykiska olikheter/psykisk ohälsa.

Det jag har personlig erfarenhet av är hur det är att leva med ångestsjukdomen agorafobi, panikångest och depressioner. Jag har också erfarenhet av att ha blivit sjuk av stress, att bli psykiskt och fysiskt utmattad efter en lång tid av stark stress.

För tretton år sedan kollapsade jag och fick en utmattningsdepression. Sviterna efter den långvariga stressen utlöste ångestsjukdomen agorafobi hos mig. Idag försöker jag ha ett så bra liv som är möjligt trots dagliga panikattacker och hjärntrötthet.

Jag har långsamt blivit starkare och idag har jag en arbetsförmåga på 25 %. Jag jobbar som frilansjournalist och det är just möjligheten att kunna styra min egen tid mer fritt som min egen chef än som anställd, som har gjort att jag kan arbeta till viss del idag.

Hjärnkoll har i en färsk undersökning kunnat se att 4 av 10 som har psykisk ohälsa inte talar om det på jobbet. Jag tror på att om vi vågar börja tala med varandra om hur vi mår inuti oss, minskar lidandet som det innebär att leva med psykisk ohälsa. I en del fall kanske det till och med går att hitta lösningar som gör att den psykiska ohälsan försvinner, beroende på vad det handlar om.

Tre av fyra människor drabbas någon gång i sitt liv av psykisk ohälsa. Ångest, depressioner, kriser kan vara det som utllöser tillståndet. I vissa fall hittar man balansen snabbt igen. I andra fall kanske man får lära sig att leva på ett nytt sätt, med de besvär man har. Ungefär som en diabetiker får förändra sin livsstil för att må bra, eller en person som fått en hjärtinfarkt eller högt blodtryck.

Ingen människa ska behöva känna skam år 2012 för att man mår dåligt inuti sig. Det är inte på något sätt mer skamfyllt att ha psykisk ohälsa än fysisk. Det är inte på något sätt mer skamfyllt att ha ångest eller en depression än att ha diabetes, högt blodtryck eller att ha fått cancer. Det är fördomar som lever kvar sedan lång tid tillbaka och som det nu är hög tid att vi alla hjälps åt med att få bort.


Följande text handlar om undersökningen som Hjärnkoll har gjort. Jag citerar från Hjärnkoll:

"Trots att psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken bakom sjukskrivningar är det tyst på arbetsplatserna i Sverige. En ny studie, som kampanjen Hjärnkoll nyligen har publicerat, visar att 40 procent väljer att inte berätta om sin psykiska ohälsa på jobbet. Hjärnkoll menar att ett öppet arbetsklimat ger en rad positiva effekter för arbetsmiljön och uppmanar arbetsgivare att engagera sig mer i frågan.

– Psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken bakom sjukskrivningarna och ska vi skapa ett fungerande arbetsliv för alla måste tystnaden brytas. Arbetsgivare har mycket att vinna på att arbeta förebyggande och skapa ett klimat där man kan prata mer öppet om psykisk ohälsa, säger Rickard Bracken, projektledare på Hjärnkoll.

Undersökningen, som besvarats av över 1000 yrkesverksamma tjänstemän, visar att 40 procent som upplever eller har upplevt psykisk ohälsa har valt att inte vara öppna med det på sin arbetsplats. Drygt två av tre tjänstemän har aldrig pratat om psykisk ohälsa i något möte med sin arbetsgrupp under det senaste året. Samtidigt pekar undersökningen på flera positiva friskfaktorer som är förknippade med en öppenhet. Bland annat  upplever de som varit öppna att arbetsgivare tar ansvar för medarbetarnas hälsa liksom man upplever att kollegor och chefer hanterat ens psykiska ohälsa väl.

Nyligen var det Världsdagen för psykisk hälsa. I Sverige har tre av fyra erfarenhet av psykisk ohälsa, antingen egen eller som närstående. Kampanjen Hjärnkoll kan med hjälp av över 300 ambassadörer besöka fler arbetsplatser och sprida kunskaper om hur man främjar psykisk hälsa i arbetslivet.

– Hjärnkoll kommer att prioritera den psykiska ohälsan i arbetslivet. Vi vill ge medarbetare, chefer och arbetsgivare konkreta redskap för hur man kan främja ett bra och öppet arbetsklimat där alla har lika rättigheter och möjligheter oavsett våra psykiska olikheter, säger Rickard Bracken.

Kampanjen Hjärnkoll är initierad av regeringen och drivs av myndigheten Handisam och nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH.

Undersökningen genomfördes i samarbete med TNS Sifo och utfördes i september. Totalt besvarades den av 1057 yrkesverksamma tjänstemän.

Hjärnkoll är en nationell kampanj som arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa med målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Kampanjen drivs av myndigheten Handisam och nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH). Läs mer på www.hjarnkoll.se"

Källa: www.hjarnkoll.se

Ultraljudsundersökning av mitt hjärta

Ultraljudsundersökningen av mitt hjärta idag på sjukhuset gick bra.

Jag tyckte att det gjorde ont när sköterskan tryckte mätinstrumentet mot min bröstkorg, fast det var en uthärdlig smärta. Jag svimmade inte som i somras när jag hade problem med hörselgångsinflammationen.

Resultatet från undersökningen vet jag inget alls om än. Jag får vänta på det beskedet. Inom en vecka får jag besked. Förhoppningsvis i början av veckan.

Fast eftersom jag inte fick gå igenom fler undersökningar idag på sjukhuset, så tolkar jag det själv som att det inte är något akut eller allvarligt och det känns skönt. En lättnad i mig.

Nu ska hjärtläkaren gå igenom bilderna från ultraljudet. Sedan ska min läkare från vårdcentralen ringa mig och berätta för mig om resultatet från undersökningen.

Och så blev jag tillsagd att jag skulle ta det lugnt i helgen.

Så det tänker jag göra, ta det lugnt.


Från hjärtat/
Anna-Karin

Läkarbesök och nytt EKG

Idag har jag ont i magen för jag ska till min läkare på vårdcentralen. Man ska bland annat ta ett nytt EKG på mitt hjärta. Och så ska min läkare skriva ett nytt intyg till FK. (Det är knappt ett år sedan min läkare skrev det förra intyget.) Förkyld är jag också. Fast det är en bagatell i sammanhanget.

Det blir spännande att se om jag fortfarande har ett vänstersidigt skänkelblock i mitt hjärta, som man såg på EKG i början av sommaren, senast jag var hos min läkare.

Är skadan i mitt hjärta kvar, vilket är troligt, ska jag så snart som möjligt utredas vidare när det gäller mitt hjärta. 

Jag är darrig som ett asplöv när det gäller läkarundersökningar. 

Fast ibland måste man göra saker fast att man inte vill, som Astrid Lindgren sa. Annars är man ingen riktig människa utan bara en liten lort.

Artikel av mig i Newsmill: "Jag har haft svåra år ..."

Idag har Newsmill publicerat min artikel:

 "Jag har haft svåra år med Reinfeldt och alliansen".

Välkommen att läsa!

Från hjärtat/
Anna-Karin

Avtalsförsäkringen och utförsäkringen

Igår fick jag brev från Alecta. Under alla mina tolv år som sjukskriven har jag regelbundet varje månad fått ersättning från dem. Men i samma stund som jag utförsäkrades, försvann den ersättningen och jag såg inte till den mer.

Efter att jag utförsäkrats förra sommaren, blev min mamma allt sjukare och så småningom dog hon i våras. Jag hade inte en tanke på Alecta förrän nu för några veckor sedan. Jag skrev ett brev till dem där jag begärde ersättning retroaktivt. Jag skickade med beslutet från Försäkringskassan om att jag var sjukskriven igen, kopia på läkarutlåtandet och kopior på den ersättning jag fått från Försäkringskassan sedan oktober 2011.

Igår fick jag svar från Alecta i ett brev. Jag har fått ersättning retroaktivt för 2011. Men efter 2011 får jag ingen ny ersättning. Det stod också i brevet att min anställning hade upphört. Det kändes konstigt eftersom jag själv inte fått något meddelande, varken skriftligt eller muntligt om jag skulle vara uppsagd från företaget där jag jobbade när jag blev sjuk.

I morse ringde jag Alecta. Jag blev vänligt bemött och kvinnan som jag talade med kunde förklara så att jag förstod hur läget är för mig.

1. När jag utförsäkrades fick Alecta en avanmälan när det gällde mig från företaget där jag är anställd. Kvinnan jag talade med sa: "Företagen gör så när någon utförsäkras".

2. Anledningen till att jag inte får ersättning från och med januari 2012, är att jag nu som sjukskriven på nytt får sjukpenning i stället för som tidigare sjukersättning. Sjukpenningen som jag får idag är lägre än min sjukersättning var tidigare. Den är idag lägre än 7,5 basbelopp. Det innebär att jag därför inte har rätt till ersättning från Alecta längre. OM jag skulle få igenom min ansökan om permanent sjukersättning, ska jag skicka kopia på det beslutet till Alecta. Då kommer jag att ha rätt att få ersättning från dem igen, precis som tidigare.

3. Alecta har efter att jag utförsäkrats tagit upp mitt ärende igen så som det såg ut när jag sjukförsäkrades den allra första gången för tretton år sedan.

Nu gäller det för mig att ha is i magen, att avvakta beslutet om den permanenta sjukersättningen från Försäkringskassan som de lovat mig att jag ska få besked om under september i år. Det finns ett hopp så länge jag inte fått ett negativt besked. Om jag får ett negativt besked kommer jag att ta hjälp av advokat och överklaga, för allra första gången sedan jag blev sjuk. Min läkare anser också att jag ska överklaga om jag får ett negativt beslut från FK. Jag har alltså en plan för hur jag ska agera och det känns bra. Hellre en plan än planlös.

Min egen slutsats av det jag upplevt de senaste dagarna är att Alecta tjänar pengar på alla de människor i min situation som utförsäkras. Jag vet inte säkert, fast jag anar att också min arbetsgivare tjänar pengar på att jag utförsäkrades. Medan jag som sjuk blev förloraren i det här nya systemet med utförsäkringar. Ska man straffas för att man är sjuk? Det är inte rätt, anser jag. Det är åt skogen fel och är inte alls det medmänskliga samhälle som vi en gång hade i Sverige. Det är att slå på människor som redan ligger ned.

När det gäller Försäkringskassans brev från i förrgår, så kopierade jag min ansökan om förlängd ersättning från dem som jag skickade in till dem redan den 3 juni i år. Jag skrev till en (sur) kommentar om att det skulle underlätta om de höll reda på sina papper. Det kändes skönt för mig att skriva det.

Var jag fick kraften från idag att göra det jag gjorde, det vet jag inte.

Jag är tacksam att jag orkade det i alla fall.

Om man orkar och kan, så är det avstressande att ta tag i det som känns som problem. Eller be någon om hjälp att göra det.

Fast jag har varit där som människa att jag varken orkat själv eller orkat be om hjälp. Det är nog bara den som varit där som kan förstå den tröttheten och utmattningen, tror jag.

Jag är starkare idag än jag var igår.

Det är en tröst och ger mig kraft, trots allt.

Långsamt reser jag mig. Igen.

Brev från FK

Idag fick jag brev från Försäkringskassan.

Jag höll det tunna kuvertet med den alltför kända loggan i min hand och gick och satte mig i fåtöljen. Kände pulsen öka, hjärtat bulta, stressen ...

Denna tröttsamma reflex inuti mig. Snabbare än blixten slår den till.

Jag tänkte att det var beslutet om min ansökan om permanent sjukersättning som låg i kuvertet. Kände viss lättnad ändå att jag äntligen skulle få besked, efter att ha väntat hela sommaren.

Fast det var inte beslutet. Det var ett papper om att min ersättning tar slut i slutet av den här månaden. Om jag vill ha ytterligare ersättning ska jag fylla i en annan blankett. Och så namnet på den nya blanketten.

Där sköt stresshormonerna i höjden i mig. Igen ...

För den nya blanketten om förlängning har jag redan fyllt i och skickat in. I början av sommaren.

Resten av dagen drog jag mig undan i tystnad och mediterade.

Mina döttrar tog hand om Mimmi så att jag kunde hämta kraft.

Jag tänkte på alla de som, trots allt, har det så mycket värre än jag här i världen.

Acceptans.

Tillit.

Jag kramar hoppet.

Släpper taget ... släpper kontrollen.

Igen.

Söker efter det ljusa som finns i mitt liv just nu.

De viktiga tankarna

Tanken styr känslan.

Det hörde jag Eva Rusz berätta om häromdagen i radio.

Jag vet det, fast behöver bli påmind om det ibland.

Allra helst nu när jag är mitt i ett sorgearbete.

Tanken styr känslan ...

Jag behöver tänka på det igen.

Öva mig ännu mer i att bli medveten om vad jag egentligen tänker.

Sedan ...

Att känna allt jag känner är helt OK.

Tiden från tanken till känslan är blixtsnabb, som att knäppa med fingrarna. Jag har, kanske, några sekunder på mig att hinna vända en tanke innan känslan når mig.

Retroaktiv ersättning från privat försäkring?

Idag har jag äntligen orkat med att samla ihop mina meddelanden från FK om att jag fått sjukersättning igen efter att jag utförsäkrades förra sommaren.

Nu ska jag skicka in kopior på dem och begära att få ersättning retroaktivt från det privata försäkringsbolag som nöp ersättningen från mig när jag blev utförsäkrad.

Det är skamligt om jag inte skulle få ersättning igen nu när jag är tillbaka i sjukförsäkringen, tycker jag. Fast inget är självklart. Det ska bli intressant att se hur det går.

Önska mig gärna lycka till.

Jag har inte haft kraften att ta tag i det här förut.

Lagom till jul kommer jag att utförsäkras för andra gången. Vilken rundgång. En sådan cirkus ...

C´est la vie, som sjukskriven i Sverige år 2012.