Igår var jag på 75-årskalas.
Det var en glad tillställning. Mycket prat och skratt. Kaffe och tårta.
Idag är jag trött. Det tar tid för mig att smälta alla intrycken och allt pratet. Alla känslor som det framkallar i mig att vara med många människor, som den starksköring eller högkänsliga människa jag är.
Meditera hjälper mig. Att skriva är ett sorts meditation för mig. I det fria skrivandet reder jag ut det nystan av tankar och känslor jag har inuti mig ibland.
Jag tänker på det där med att åldras. Människorna jag mötte igår var så pigga, hade massor att berätta, skrattade mycket. Ser fortfarande ut ungefär som när jag mötte dem för allra första gången för så där 25 år sedan.
Ibland känner jag som att människan kommer till en punkt i sitt liv där hon är "färdig". Åtminstone när det gäller det yttre. Sedan är hon kvar där till den dagen hon antingen stilla, eller snabbt, vissnar som en blomma ... och dör.
Fast inuti kan man förändras och mogna hela livet, tror jag. Om man lever med ett öppet sinne och hjärta.
Att åldras idag är inte detsamma som att åldras för 50 år sedan.
Vilka möjligheter vi har som människor idag i den rika delen av världen.
Möjligheter att uppleva, leva och mogna.
Så levande ända in i döden.
#Blogg 100
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar