Denna morgon vaknade jag i en dröm där min mamma var så levande. Hon kramade min hand hårt med sin varma hand. Log mot mig med glada ögon.
Att vakna var som att vara med om att hon dog igen framför mina ögon, så smärtsamt.
Jag fick en stark panikattack, den starkaste på länge. Det kändes som att marken försvann under mina fötter där jag gick på köksgolvet. Som att väggarna föll mot mig.
Försökte att fixa lite fredagsfint med tulpaner och plocka undan lite.
Fast insåg att det enda jag orkade med idag var att ta hand om mig själv och Mimmi.
Vila för att hämta kraft igen.
Igår var jag och beställde blommor till min mosters begravning. I blomsteraffären dit jag och mamma brukade gå så ofta och njuta av alla vackra blommor där.
Jag vandrade i mammas kvarter.
I min själ blev hon levande igen.
Vissa dagar när man är i sorg, handlar dagarna om att helt enkelt försöka överleva.
Ta sig igenom dem.
Hämta kraft.
#Blogg 100
Det var fint skrivet! Vissa dagar känns mer.
SvaraRaderaKram på dig
Tack, Moi. <3
RaderaKram
Vad jobbigt att du fick en attack Anna-Karin.. det gör mig ont att veta. Tänker på dig..
SvaraRaderaKram från Carola
Panikattackerna är så tröttsamma. Jag har inte hämtat mig än helt efter den här drömmen som troligen utlöste dem.
RaderaInatt var jag klarvaken vid 3-tiden, fick vara uppe ett bra tag innan jag kunde somna i sängen igen.
Fast det blir bättre.
Kram
Anna-Karin - du och jag har varit på samma ställe idag, i ångesten. Den ger sig till slut, men är tung när den tar en. Önskar dig glädje och kraft, dagar utan ångest, dagar med kärlek och skrivande och ork! Stor kram på dig, sköt om dig och Mimmi i helgen!
SvaraRaderaÅh, jag känner med dig, Margareta, om du också hade en sådan ångestfylld dag som jag själv hade. Så tröttsamt och så tungt livet känns då.
RaderaFast som du skriver så ger den ju sig till slut, ångesten. Man får ha tålamod, rätt som det är är energin tillbaka igen. Det blir bara värre om man spjärnar emot och överanstränger sig en sådan här dag. Bättre att ta det lite lugnt. Och andas.
Stor kram tillbaka till dig!
Det är svårast de där oförberedda dagarna, som den här dagen var för mig. Det var bara att lägga ner jobb och annat som jag hade tänkt göra. Kraften fanns inte där, vare sig i kroppen eller knoppen.
SvaraRaderaEn skön helg önskar jag dig också. :)
Kram
Anna-Karin, när jag läste din dröm, log jag.
SvaraRaderaSå fint möte ni hade.
Din mammam log och var glad i ögonen.
Vilket fint minne att ha med sig under dagen.
När jag drömmer om mina bortgågna, tar jag det som att de varit och hälsat på mej.
Som att de bor nån annanstans men just då under sömntimmarna, då möttes vi.
Det ger mej kraft!
Du beställde blommor till din mosters begravning, dagen innan.. å för mej blir det rätt naturligt att din sorg efter din mamma då kommer upp så där i full kraft.
Ja, sorgarbetet.. och ångest tar mycket kraft.
Fortsätt ta hand om dej, andas.. gör det som är bra för dej. Se det som är fint.
Ett steg i taget.
Allt blir bra! <3
Tack, Lena, för de fina orden du har skrivit till mig. Det var en vacker dröm och jag kände den också som en hälsning från min mamma, eftersom hon kändes så levande i drömmen.
RaderaJag tar hand om mig så gott jag kan och orkar med. Ett steg i taget och att försöka vara i nuet så ofta som möjligt är bra för mig just nu.
Kram <3
Ja du min vän. Det är allt kämpigt mitt i sorgearbetet.
SvaraRaderaJag är förskonad från de ångestattacker du får, men jag känner ändå igen mig. Det kommer och går. Tror också att allt kom tillbaka med en ny begravning. Inte konstigt alls.
Själv är jag mycket i min mors lägenhet. Jag rensar så mycket jag orkar. Jag hittar små lappar hon skrivit, brev, gemensamma minnen. Det minsta lilla får mig att gråta en stund. Det känns så vemodigt att hon aldrig kommer att finnas där, tillsammans med mig. Så jag gråter en stund, rensar och gråter en stund till. Det är skönt med tårar!
Har funderat det sista att jag borde börja blogga igen. Jag tror jag skulle behöva det. Jag har ju inte skrivit något sedan maj!
Ta nu riktigt gott hand om dig Anna-Karin.
Många kramar
Bella
Hej, Bella, så glad jag blev att du kikade in här i min blogg, jag tänker på dig ibland ska du veta.
RaderaVisst blev det tuffare för mig nu igen i och med att min moster dog. Många minnen som rivs upp igen. Fast så är livet. Inget jag kan påverka.
Just den känslan du beskriver, känslan att man aldrig mer ... kommer att göra det, eller det. Eller se varandra som man brukade, röra vid varandra, det är det mest smärtsamma av alltsammans.
Det är bättre att kunna gråta än att inte kunna göra det.
Skriva är också något som hjälper mig mycket just nu. Skriva och blogga. Hojta till om du börjar blogga igen, Bella, så att jag kan följa dig.
Ta du väl hand om dig också, Bella.
Många kramar