Om viljan att klara sig själv

Den lilla flickan i starkt rosa kläder och med håret i en blond lång fläta, tittade trotsigt sin mamma i ögonen när hon stod i korvkön på Ikea och sa: "Jag vill själv".

"Ja, ja", svarade mamman. Gav sin dotter mynt i handen.

Stolt och leende gick den lilla tjejen fram och beställde sin korv. Lyckan syntes i hela hennes kropp och ögonen strålade när hon fick betala korven. Själv.

Jag stod mitt emellan och mindes. Mindes mina egna ungar när de var små. Deras starka vilja att klä på sig själva som två-åringar. Hur nöjda de var över resultatet även om strumporna hade olika färg och trosan satt på huvudet i stället för mössan.

Stoltheten när de fick handla och betala något i kassan med egna pengar utan hjälp av mig eller någon annan vuxen. Fast så klart med mig på tryggt avstånd. I synhåll.

Jag vred lätt på huvudet och såg min nu 20-åriga dotter stå snett bakom mig. Så vuxen hon såg ut.

Samtidigt såg jag framför mig den där lilla som hon en gång var i den stora hon idag är. Självförsörjande. Klarar eget hushåll. Betalar själv med egna hopslitna slantar det hon vill köpa. Om det nu är en korv eller kanske oftare någon inredningsdetalj nu för tiden.

Perspektiv bakåt. I nuet.

Framtiden någonstans i fjärran.

Den vet jag ännu inget om.

Och så minns jag en annan liten flicka. Som också kände så stark längtan efter att klara sig själv.

Jag.