tisdag 20 augusti 2013

När jag inte längre orkar hålla emot sorgen

Det är röran i skåpet med alla plastburkar, brickor och rostfria bunkar som får mig att brista. Jag har städat, handlat, lagat mat, varit ute med min lilla hund.

Hela tiden med detta tryck i mitt bröst. Spänningar som gör så ont och får mig att känna mig som förlamad. Som inkapslad med en vägg mellan världen och mig.

Det är röran där i skåpet som gör att jag blir så arg på alla dumma burkar att jag börjar lipa som en liten unge. Det är när jag plockar i ordning burkarna och bunkarna, ställer dem i varandra och gör så att de får plats som tårarna äntligen trillar. Jag kryper ihop. Längtar efter att någon ska hålla om mig.

Alla bilder, minnen och tankar som fladdrar förbi i mitt huvud.

Var är du, mamma? Vart ska jag en dag? Dit där du är? Vad är det för mening med alltihop? Vad är meningen med att jag finns i världen? Och alla andra? Vad finns kvar för mig i mitt liv nu? Vad är det som väntar mig?

Tårar av saknad, sorg, ensamhet i världen. Kanske ett stänk av dödsångest i sommarens sena andetag?

Kanske gamla tårar av övergivenhet som blandas med dagens tårar av saknad efter det som en gång var.

Efteråt lättar allt därinne som jag tryckt undan.

För en stund förlamar sorgen mig inte längre.

Jag kramar min lilla hund.

Hon slickar bort tårarna från mina kinder med sin mjuka, varma tunga.

Jag borrar in mitt ansikte i hennes svartkrulliga päls.

Hennes doft av hund gör mig lugn.

11 kommentarer:

  1. Kära Anna-Karin!

    Ibland är det skönt att gråta av sig ordentligt och det bästa är att inte hålla emot. Efteråt kan det vara skönt att fått sjunka ihop i en hög och tömt ut en del av alla känslor.
    Jag har suttit både på golvet i tvättstugan och i duschkabinen och gråtit förtvivlat många gånger. Det tar fysiskt på krafterna men samtidigt är det skönt rent psykiskt att tömma ut....

    Styrkekram till dig från mig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, goa Gunilla för dina ord till mig. Jag vet att det är bra att gråta ut. Fast ibland är det som att jag inte orkar. Sen när jag fyllt mig med positiva saker ett tag, får jag kraften att gråta igen.

      Denna sommaren är saknaden efter min mamma större än förra sommaren tycker jag. Samtidigt kan jag se en väg ut ur sorgen. Långsamt bryter ljuset sig in i mörkret och den trötthet som jag känt efter allt som var.

      Varm kram

      Radera
  2. Undrar bara om du ofta drabbas av sådan bedrövande
    pressande olyckskänsla, stackars Anna-Karin.
    (KRAM) Kalle

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, Kalle, det är inte ofta som det känns så för mig som det gjorde denna gången. Fast ibland gör det det.

      Det är naturligt och något som jag tror många känner igen sig i som sörjer någon man älskar.

      Det är därför som jag skriver om det, därför att det är något som vi människor har gemensamt. En del av livet och av att vara människa.

      Kram

      Radera
  3. Hej min vän!

    Åh vad jag känner igen mig Anna-Karin! Precis så är det! Jag får sådana attacker flera gånger om dagen!
    En liten bagatell gör att allt svämmar över för en stund. Det går inte att stoppa och det ska man väl inte heller. Ibland känns det som om man går sönder!

    Just nu önskar jag att jag orkade blogga igen. Skulle nog behöva det. Få skriva av mig all smärta jag bär på. Här har hänt så mycket på så kort tid att jag knappt kan hantera det längre.

    Jag kanske ska starta en tredje blogg som bara handlar om min saknad och sorg! Om det här livet som inte alls blev som det var tänkt!

    Tack för att du finns, min sybervän!
    Kram / Bella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina Bella, tack för att du berättar om hur du har det nu. Jag kan tänka mig att det inte behövs mycket för att du ska känna som att du gör sönder inuti dig just nu.

      En dag i taget och att skriva och att vara i naturen och ibland ensamheten är det som får mig att orka vissa dagar.

      Det är ju så för mig också som för dig, att alltför mycket negativ stress har klumpat ihop sig på kort tid och det tar tid att hitta balansen igen. Allt som hänt mig har jag inte heller skrivit om här i bloggen eller cyberrymden. En dag i taget..

      Hör gärna av dig om du börjar blogga igen och vill ha läsare till din blogg.

      Stor varm kram och ta så väl hand om dig som du kan, Bella.

      Radera
    2. ... "går sönder inuti dig just nu". Ska det stå så klart. :)

      Radera
  4. Men åh!!
    Dina ord och känslor...kunde varit mina...berör så otroligt!

    Varm kram och hoppas på en fin och ljus dag i morgon!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Anki, så fint att vi människor kan känna igen oss i varandra i de känslor som vi alla delar. Beroende på var vi befinner oss i livet.

      Tack för att du läste och skrev hur du kände det till mig.

      Kram och allt gott önskar jag dig!

      Radera
  5. Ja du kära Anna-Carin ibland sväller bara sorgen och känslorna över och allt kommer på en gång. bland måste det få göra det för att skapa ny plats för allt det där som vi älskar i livet.
    Allt är som det är och acceptansen tar oss till nuet och frigör nya mer behagliga känslor.
    Skickar en stor varm kram
    Emma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Först sorgen. Sedan det nya. Och ibland en mix av alltihop på samma gång.

      Jag har varit med om sorgearbete många gånger i mitt liv. Fast aldrig förut har jag sörjt någon som stått mig så nära som min mamma gjorde. Saknaden efter henne och det hon och jag hade tillsammans är mycket stor i mig.

      Varje relation till en annan människa är fullkomligt unik. Vi kan inte ersättas fullt ut som människor. Så det skulle för mig vara mera konstigt om jag inte kände de starka känslor som jag ibland gör nu än om jag inte gjorde det.

      Fast långsamt tränger ljuset sig in i mörkret och visar mig en väg att vandra i det nya som väntar mig nu.

      Tack för dina vänliga ord till mig, Emma.

      Varm kram och allt gott!

      Radera