När jag inte längre orkar hålla emot sorgen

Det är röran i skåpet med alla plastburkar, brickor och rostfria bunkar som får mig att brista. Jag har städat, handlat, lagat mat, varit ute med min lilla hund.

Hela tiden med detta tryck i mitt bröst. Spänningar som gör så ont och får mig att känna mig som förlamad. Som inkapslad med en vägg mellan världen och mig.

Det är röran där i skåpet som gör att jag blir så arg på alla dumma burkar att jag börjar lipa som en liten unge. Det är när jag plockar i ordning burkarna och bunkarna, ställer dem i varandra och gör så att de får plats som tårarna äntligen trillar. Jag kryper ihop. Längtar efter att någon ska hålla om mig.

Alla bilder, minnen och tankar som fladdrar förbi i mitt huvud.

Var är du, mamma? Vart ska jag en dag? Dit där du är? Vad är det för mening med alltihop? Vad är meningen med att jag finns i världen? Och alla andra? Vad finns kvar för mig i mitt liv nu? Vad är det som väntar mig?

Tårar av saknad, sorg, ensamhet i världen. Kanske ett stänk av dödsångest i sommarens sena andetag?

Kanske gamla tårar av övergivenhet som blandas med dagens tårar av saknad efter det som en gång var.

Efteråt lättar allt därinne som jag tryckt undan.

För en stund förlamar sorgen mig inte längre.

Jag kramar min lilla hund.

Hon slickar bort tårarna från mina kinder med sin mjuka, varma tunga.

Jag borrar in mitt ansikte i hennes svartkrulliga päls.

Hennes doft av hund gör mig lugn.