"Lär mig du skog att vissna glad"

Skogslönnen genom mitt fönster i morse.

Skogslönnen glöder utanför mitt fönster. Igår var jag på kyrkogården och planterade ljung på mammas grav. Häromdagen köpte jag två vackra tavlor med fjärilar. Fjärilen, en symbol för själen för mig. En symbol för förvandling, lätthet och frihet.

Plötsligt kom den här vackra psalmen upp i mitt huvud:


Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

Lär mig, du fåglars glada tåg,
att draga hän med fröjdfull håg
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag till ett evigt paradis
från köld och töcken länder.

Lär mig, du fjäril, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt:
min själ skall ock få vingar.

O Jesu Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
giv mig ditt liv, att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.

(Psalm 499, Adam Gottlob Oehlenschläger 1813, Emilia Ahnfelt-Laurin 1879, Bearb.)