Begravning

Fredagen den 8 november begravdes min moster Karin som blev 89 år.

Det var en så vacker högtid. Solen lyste in genom kyrkfönstren strax innan begravningsgudstjänsten började. Mycket sång och musik och vackra minnesord.

Mosters grav ramades in av de allra vackraste blommor. I bakgrunden de kala, svarta trädgrenarna mot novemberhimlen där lite ljusblått syntes ibland. Det fick mig att känna som att mosters trädgård med alla hennes blommor var där och omslöt henne i tacksamhet. Det kändes kärleksfullt och tryggt.

Det kändes för mig som att mosters ande svävade över oss alla som var med på minnesstunden efteråt. Som att det var moster som bjudit in oss alla på kalas. Samma varma stämning och gemenskap som jag minns från fester och kalas hemma hos henne en gång.  Människor i olika åldrar. Från de yngsta till de äldsta. Generationsmöte.

Så lever vi på något sätt vidare genom varandra. De som en gång var. De som nu är. Och de som en gång skall komma.

Jag mötte släktingar och vänner som jag inte sett eller talat med på länge. Det kändes bra mitt i sorgen och saknaden som också var där. Det tröstar att ha andra människor omkring sig. Alldeles särskilt när någon människa har dött. Vi människor behöver varandra.

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig." 

(Jacques Werup)