Lönnarna och evigheten

Det var sommar och sol och mamma och jag hjälptes åt att duka långbord under den stora lönnen i trädgården. Den fina duken la vi på. Alla stolar som fanns i lägenheten plockades ut i trädgården. En lika personlig samling stolar som människorna som skulle sitta på dem. Gamla och nya. Svarta och vita. Och röda och bruna. Varenda stol mamma ägde gick åt.

Mamma tyckte om att bjuda på kaffekalas under lönnen. Det var grannar och ibland släktingar. Ibland ett litet kaffekalas med mig, lillebror och min kille. Kaffekalas var billigt. Den sortens kalas som mamma hade råd med. Kakorna och bullarna goda. Ibland fanns där tårta, ibland inte.

Under lönnens trygga gröna skuggiga tak som täckte alla som satt under det, var det prat och skratt blandat med fågelkvitter.

Varma sommarkvällar när det blivit tyst och stilla och solen sänkte sig och sände rosaskimrande strålar genom lönnens lövverk, dök den lille igelkotten upp intill stenen under lönnen. Den var törstig och nosade sig fram till platsen där vi ställde ut mat och vatten till den. Vem vet, kanske nosade den också upp kaksmulorna som låg i gräset efter kalaset på sin väg fram till stenen.

Lönnen och området under och omkring den var ett hem och gav mat åt så många. Inte bara människor. Utan också åt fåglarna. Mamma matade fåglarna året om. De var hennes och också mina älskade vänner. Som tack för maten fick vi njuta av deras skönhet och deras sång, sommar som vinter.

Jag minns nötväckan som blev så tam att den brukade möta min mamma när hon gick uppför backen mot huset där vi bodde efter att hon arbetat på fabriken. Så fort mamma kom in, hämtade hon fågelmat och gick ut och fyllde fågelbordet.

Jag minns domherren som flög in i köksfönstret. Mamma som skyndade sig ut. Tog upp den lille domherren i sina varma händer och höll den där tills den blivit så vaken igen att den flög iväg genom luften. Min lillebror tog kort på domherren omsluten av mammas händer.

Mamma antecknade alla fåglarna som besökte fågelbordet utanför vårt köksfönster. Blåmes, talgoxe, nötväcka, hackspett, pilfink, koltrast. Och många fler. Jag gav henne en bok om fåglar i present. Vi läste och lärde oss om de olika fåglarna tillsammans. De var kanske våra allra närmsta grannar och vänner då. Och så igelkotten förstås.

Lönnen var gammal och stor. Många löv hade den. Som föll ned på hösten och blåste runt. Inte bara i trädgården som hörde till huset där vi bodde i en lägenhet. Utan också till grannträdgårdarna. Det var inte alla grannar som uppskattade de inblåsta lönnlöven. Mamma orkade inte alltid räfsa ihop alla löven. Lillebror och jag hjälptes åt ibland. Ibland fick vi hjälp från någon annan.

En gång var grannen så arg för alla lönnlöven som hamnat i hans trädgård att han gick in och räfsade upp alla löven. Också de som var i trädgården som vi hyrde. Jag och mamma stod i köksfönstret och skrattade när vi fick se det. För oss var det svårt att förstå hur man kunde bli så arg för nedfallna lönnlöv. Vi hade ett annat perspektiv på livet. Det fanns det som var så mycket värre, tyckte vi.

Den kärlek vi kände för lönnen var utan gräns. Gränslös. Villkorslös. Heta sommardagar la jag mig på en filt under lönnen och åt vattenmelon i stora klyftor. Där satt jag med mina kompisar och pratade. Där låg jag på rygg och fantiserade om den ljuva framtid som väntade mig. Och njöt av att ha ett hem igen där jag, mamma och lillebror var tillsammans.

När inte lägenheten räckte till för ett kalas så fanns lönnen där. Utrymmet under lönnen var också näst intill gränslöst. Där fanns alltid plats för en gäst till. Det var högt i tak. Samtalen under den handlade om allt från vädret till samtal kring liv och död. Om människan.

På min bröllopsdag fick jag och min man en tavla av min mamma. Hon hade bett en släkting måla den åt henne. Fast det var mamma som haft tankar om motivet på tavlan. På tavlan fanns lönnen i vår trädgård full med fåglar. Jag, min man och lillebror sitter kring bordet. Mamma häller upp kaffe åt oss. Under lönnen vid stenen, är den lilla igelkotten. 

En dag blev min mamma uppsagd. Släktingarna skulle sälja huset med lägenheten som mamma hyrde. Hon blev erbjuden en annan lägenhet. En mindre. Med en trädgård full av vackra gamla äppelträd. Men ingen lönn. Inte heller något stort gammalt körsbärsträd som när det blommade stod som en vit brud i vår trädgård och nästan trängde in genom vårt köksfönster med den söta doften från alla sina blommor.

Mamma var fullkomligt förtvivlad efter uppsägningen. Hon ringde till mig och grät många gånger. Hon var arg. Hon ville inte flytta från hemmet hon skapat för sig och oss. Inte behöva flytta ofrivilligt en gång till i sitt liv. Jag och min lillebror hade redan flyttat från lägenheten. Fast mamma kände att hon hade skapat ett hem igen. Något för oss att komma hem till och hälsa på henne ibland. Och när inte vi var där hade hon alla sina fåglar. Och igelkotten. Grannarna som var hennes vänner.

Jag kände sorg. Jag förstod mammas skäl till att inte vilja tvingas flytta en gång till. Hon hade skött sin hyra som hon skulle. Det var svårt att förstå anledningen till att hon var uppsagd. Mer än att det måste handla om lönsamhet på något sätt. Inte för oss. Men för någon annan.

Mamma vägrade att flytta till den erbjudna mindre lägenheten. Ungefär samtidigt som det här hände, fick jag jobb i Jönköping. Jag och min man letade efter hus. Vi tittade på flera olika hus i olika områden, fast där var inget som riktigt passade oss.

En dag fick vi tips om ett hus söder om Jönköping. Vi åkte dit på visning. När jag klev in i huset kunde jag se rakt genom hallen och det stora vardagsrummet ut i trädgården. Mitt hjärta bultade hårt när jag fick se att där stod en stor lönn i trädgården. Mitt i fönstret såg jag lönnen. Jag föll platt till marken för huset. Som förälskad och knockad fullständigt.

Vi köpte det. Flyttade in. Jag drömde drömmar om att samla de människor jag älskade under skogslönnen. Duka till kalas där. Kanske skulle det nya huset och trädgården till och med kunna bli en så neutral plats att min pappa och mamma skulle kunna mötas där som vänner? Försonas? Under lönnen. Jag drömde drömmar.

Jag frågade mamma om hon kunde tänka sig att flytta till Jönköping. För att slippa tvångsflytten hon var på väg att hamna i. Det kunde mamma. Hon ville hellre flytta av fri vilja än av tvång. Det är skillnad. Fast kanske förstår inte den det som aldrig upplevt hur det är att tvingas flytta utan att vilja det själv. Inte bara en gång. Utan gång på gång. Kanske behöver man själv ha upplevt det för att verkligen kunna förstå hur det känns?

Efter många telefonsamtal till olika hyresvärdar, fick mamma en vacker lägenhet med gammaldags höga fönster i ett av Jönköpings mysigaste kvarter. Visserligen endast ett rum och kök. Men en så vacker lägenhet! Från köksfönstret kunde mamma se ett stort gammalt päronträd mitt på gården.

Jag, lillebror och min man hjälpte mamma att flytta till Jönköping. Det var den 1 april för snart 25 år sedan. När vi nästan var klara, hörde vi i radion att alla människor i Forsheda uppmanades att hålla sig inomhus. Det var en brand i gummifabriken i det lilla samhället. Först skojade vi om att det var ett aprilskämt. Men det var det inte.

Vi pratade snabbt om hur vi skulle göra. Vi ville inte bli sittande i den tomma lägenheten och vänta på att branden skulle gå över. I stället skyndade vi oss med det allra sista. Slängde in kartongerna i bilen. Packade in oss själva där och for iväg.

Vi skrattade högt tillsammans i bilen när vi lämnade samhället som just då sveptes in av en tjock, illaluktande, gråaktig rök. Mamma tyckte att det kändes mycket bra att lämna sitt hem just så den sista gången. Skrattande. Lämna något illaluktande, giftigt och smutsigt, för något nytt och friskt. Det var lättare att lämna så. Lättare ... så länge tankarna höll sig borta från lönnen och alla fåglarna och den lille igelkotten som var kvar. Fast kanske flög fåglarna också sin väg den dagen min mamma flyttade och slutade mata dem? Jag tror det.

Under skogslönnen hemma hos mig dukade jag till kalas många gånger. Små kalas. Stora kalas. Dockkalas med mina ungar och deras kompisar. Jag kände stor lycka när jag genom fönstret kunde se min lillebror, mamma, min man och våra barn sitta där ute under lönnen. Fast min pappa kom aldrig. Vissa drömmar är tillräckliga som de drömmar de är. Viss längtan förblir evig längtan.

Jag minns den där försommardagen den första försommaren efter att min mamma dött. När jag var vid hennes gravplats innan gravstenen kommit på plats. Den där gången som jag fick se något som stack upp precis bakom det svarta korset med mammas namn på. Framför häcken som var en grön vägg bakom mammas gravplats. Den där bruna, smala, lilla pinnen med lönnknoppar på ... Det var inte möjligt. En liten, liten lönn precis bakom min mammas kors. Jag kände på den med mina händer. Tog kort på den. Tittade noga efter. Jo, det såg ut som lönnknoppar.

Nästa soliga dag som jag besökte mammas grav hade den lilla lönnen slagit ut sina knoppar. Bakom det svarta korset med mammas namn på stod en liten baby-lönn i all sin prakt. De vackra lönnlöven skuggade lätt korset som mamma vilade under. Från den stora almen och den lilla sjön strax intill, sjöng fåglarna öronbedövande för min själ i tung sorg och saknad. Tårar föll stilla på mina kinder ner i den mörka jorden till mamma.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn. Den blir äldre för varje år precis som jag själv. Den berättar för mig om att vad som än händer, vad som än sker. Vad än jag får lämna, vart jag än hamnar i mitt liv. Också den dagen jag lämnar detta liv, så kommer någon gång. Någonstans. En liten lönn-näsa att landa. Så ett litet frö. Som ska slå rot och växa sig större för varje dag på denna jord. Bli ett stort träd där människor kan vila i skuggan från löven. Bjuda på kaffekalas med tårta. Ligga på en filt och titta på molnen och den blå himlen genom lövverket.

Vad som än sker ...

Går det alltid att hitta en lönn.

Till tröst.

Utanför mitt fönster står en gammal lönn.

Den påminner mig om evigheten.

När det blir vår ska jag packa en korg. Lägga en blommig filt i den. Fylla en termos med kaffe. Ta med en liten plåtburk med bullar och kakor. Gå till kyrkogården och sätta mig där vid mammas grav. Ha kaffekalas vid den lilla lönnen under almen. Till fågelsång och lövens sus. Se ut över den glittrande sjön. Lyfta blicken mot den blå himlen och titta på molnen. Prata med mamma om vädret en stund. Om gamla minnen. Berätta hur jag har det nu. Och drömma nya drömmar.