En julberättelse

 

Den lilla flickan hade svårt att sova natten innan julafton och låg och tittade med blåa ögon upp i taket i sitt rum. Hon tänkte på sin pappa. Var de snälla mot honom i fängelset? Fick han mat? Var han inlåst? Tänkte han på henne just nu? Fick han någon julklapp där i fängelset? Var han vaken som hon och låg och tittade med blåa ögon upp i taket?

Stilla tårar trillade nedför flickans ansikte där hon låg i sin säng. Hon vände sig på sidan och kramade sin kudde. Fortfarande mindes hon doften av sin pappa fast att hon inte sett eller talat med honom på många månader nu. Hon mindes hans skratt. Hur det kändes att sitta i hans knä. Att känna hans skäggstubb mot sin hand, sin kind. Hans stora, varma, trygga hand i hennes.

Han hade försvunnit över en natt. Först häktad. Sedan hamnade han i fängelse för att han gjort något som hon inte förstod vad det var. Det var något med pengar.

Den här natten längtade flickan alldeles särskilt mycket efter sin pappa. Det var den första gången i hennes tolvåriga liv som hon skulle fira julafton utan honom. En jul utan pappa? Kudden blev blöt av flickans tårar ner i kudden.

Hon somnade och i drömmens land där allt är möjligt var pappa och hon tillsammans. Pappa busade och skojade med henne tills hon skrattade så att hon kiknade. De lekte kurragömma med varandra och hon lyckades hitta var han hade gömt sig någonstans. Han kittlade henne tills hon bad honom att sluta. Och då slutade han. Sedan tog han hennes hand och viskade att han skulle visa henne något.

De gick genom huset i drömmen till det stora, vackra rummet i huset där de bodde. Där stod den färdigklädda julgranen och ljusen lyste i den och glittret glittrade så att flickan var tvungen att kisa lite med sina ögon för att ljuset bländade henne.

Under granen var det fullt av paket i röda och gröna och guldiga papper med tomtar och stjärnor och sidenband på. Pappan ledde flickan fram till julgranen. "Blunda", sa han till flickan och hon blundade. "Sträck fram dina händer", sa han med glad och ivrig röst. Flickan gjorde leende det och kände hur han la ett stort avlångt paket i hennes förväntansfullt darrande händer. "God Jul", sa pappan och log mot flickan som tittade på honom nu med glada, blåa ögon. Hon hoppade jämfota så ivrig var hon att öppna sitt paket.

De satte sig i den vinröda soffan i hörnet av rummet. Flickan i pappas knä och hon strök hans skäggstubbiga kind med sin lilla hand. Sedan slet hon upp pappret på julklappen hon fått. Inuti låg den allra finaste docka flickan någonsin hade sett! Dockan hade ljusbrunt, lockigt hår ända ned till midjan. Lika blåa ögon som flickan själv. Hon hade en rosa småblommig klänning med volanger och spets. Små rosa skor som man kunde ta av och sätta på igen. Ett par vita underbyxor med brodyr. Och en liten hundvalp med ett rosa koppel.

"Har du sett vad som finns här?", sa pappan och visade flickan ett snöre som satt fast i dockan. Flickan drog i snöret och dockan skrattade. Flickan skrattade och drog i snöret en gång till. Flickan skrattade och pappan skrattade och dockan skrattade. Och pappan drog i snöret och flickan skrattade och dockan och ja, där satt de tillsammans och skrattade och skrattade och skrattade tills ... flickan vaknade i sin säng i en stad som var främmande för henne och ett hus som var främmande där hon inte kände människorna som bodde där.

Med bara fötter gick hon ut i köket på det kalla golvet. I lägenheten stod ouppackade flyttkartonger lite överallt. Mamma och lillebror sov fortfarande och hon ville inte väcka dem. Hon tassade  fram till det stora fönstret och tittade upp mot på månen på den decembermörka himlen. Hon tänkte på drömmen som hon drömt. Utan att hon gjorde något alls, spred sig ett leende över hennes ansikte och månen däruppe på himlen såg inte längre ut som en måne utan som pappas glada ansikte i drömmen.

Samtidigt, många mil därifrån, stod en pappa och tittade ut genom ett fönster med galler i ett fängelse i en främmande stad. Han hade inte kunnat sova på hela natten. Han vred och vände sig i sin säng. Kände sig förtvivlad över hur allt hade blivit.

Vad hade han ställt till med? Vad hade han gjort? Han längtade efter sina barn och sin fru och sitt hem. I halsen stockade sig gråten till en stor klump och i förtvivlan över tårarna som inte kom fram, bad han en bön för att hans lilla flicka skulle få kraft någonstans ifrån.

Han bad en bön för att hans fru och hans barn skulle orka denna deras första jul utan att vara tillsammans. Han bad att de skulle få vara tillsammans igen så småningom. I bönen bad han Gud hjälpa honom att orka ta sitt straff. Att förlåta honom för det han hade gjort och för allt som det ställde till för dem han älskade av hela sitt hjärta.

Genom det gallerförsedda fönstret såg pappan månen. Han tänkte på hur hans lilla flicka alltid älskat att titta på månen. Hur han brukade hålla henne i sin famn och hur hon brukade peka med sitt lilla finger upp mot månen och säga: "Titta månen, månen!", till honom.

Nu trängde tårarna fram och rann stilla nedför pappans kinder. Han kände tyngden i sitt bröst lätta något. Och det var inte längre månen han såg däruppe på himlen, utan sin lilla flickas ansikte, hennes blåa ögon och hennes ljusbruna hår. Han hörde hennes glittrande skratt som stjärnor som faller i mörka vinternatten. Han hörde det så tydligt som att hon var där hos honom i det lilla trånga rummet i fängelset.

Han vände sig om därifrån han tyckte att skrattet kom. Märkliga ting kan hända under en julnatt. På den smala sängens kant satt hans lilla flicka och log mot honom och såg in i hans blåa ögon med sina blåa ögon. Han gick förundrad fram till henne, satte sig intill henne och de kramade varandra länge, länge.

"Pappa, jag har längtat så mycket efter dig", hörde han flickan viska till honom i hans öra. Han kände hjärtat smälta och han strök hennes kind och svarade: "Och jag har längtat så mycket efter dig, min älskade lilla unge".

Över deras ansikten i det mörka fängelserummet där de var inlåsta tillsammans och samtidigt friare än någonsin, föll en strimma av månljus från det gallerförsedda fönstret.

Och högt uppe på den nattsvarta decemberhimlen log månen i samma stund.