Jag plockade upp tomtarna ur julpyntslådan igår. Ensam. Sedan ungarna flugit ur boet har jag märkt att jag gör nästan allting ensam nu för tiden. Ibland känns det som att jag håller på att bli en enstöring, fast att jag inte alls är sådan som person.
Äter gör jag numera ensam nästan alla måltider utom ibland på kvällen och på helgen. Jag städar ensam, promenerar oftast ensam (fast Mimmi är med så klart), går på stan ensam och tittar ofta på TV ensam. Jag motionerar ensam. Fikar ensam. Fast min hund och katt finns omkring mig i det mesta jag gör.
Min man jobbar mycket. Fast att han inte har något chefsjobb, kräver jobbet mycket av honom. Ibland har han nattberedskap. Ibland jobbar han kväll. När han kommer hem pysslar han ofta med sitt. Jag har varit igång under dagen med mitt och är trött.
Det känns ovant efter cirka 20-25 år med barn och deras kompisar i huset, att vara i så mycket ensamhet för mig. Det är en utmaning för mig att hitta till en ensamhet som känns lagom. Ibland är ensamheten skön och vilsam. Ibland kan den kännas jobbig. Då åker jag in till stan för att vara bland människor en stund.
Sedan min mamma dog är det nästan aldrig någon som säger mitt namn till mig längre. Det känns tomt ibland. Så då säger jag mitt namn till mig själv. Ibland.
Jag tänker ibland på tiden när jag bodde ensam, när jag själv flyttat hemifrån som 19-åring. Jag trivdes med det. Pluggade, pysslade med blommor, läste böcker och lyssnade på musik. Lagade mat och tog hand om mitt lilla marsvin. Träffade vänner och gick på stan och fönstershoppade. Jag drömde drömmar om min framtid.
Det känns lite som att backa tillbaka till det som en gång var jag som ung där jag är nu i mitt liv. Att leva i en familj under så lång tid som jag har gjort, kräver hela tiden kompromisser och anpassning.
Nu väntar en tid med färre kompromisser och mindre anpassning för mig. En tid med så mycket mer tid och plats för mig.
Jag undrar vem jag är då?
Jag är upptäcktsresande i mitt nya liv.
"Den som är rädd för förändring, är rädd för själva livet".
Jag själv älskar min självvalda ensamhet på dagarna. Är sjukpensionär med många intressen och tar mig så gott som aldrig tid med att gå bort *ler* Är social som bara den och njuter fullt ut när make och jag någon gång går bort. Varför ska det vara så fult att lära sig att umgås med ensamhet har jag många gånger funderat över?!?! En del människor som ranta hela dagar och det är väl att fly något eller ... Säger som du ... njuter av dagar med hunden och sedan kvällarna och ledigheten med mannen. Finns internet och så mycket mera som är så kul :-) /kram
SvaraRaderaHärligt att läsa hur du känner kring den ensamma tiden i ditt liv, Spanaren! :)
RaderaKram och God Jul! :)
Hej Anna-Karin
SvaraRaderaLäser igenkännande din så fina text
Du får mej att inte känna mej alltför ensam
Dina ord betyder så oerhört mycket för mej
Önskar Dej en fin och varm GodJul
Kramar från Louise
Tack, Louise! :) Dina ord betyder mycket för mig också. :)
RaderaGod Jul och allt gott till dig!