Maskros eller orkidé (högkänslig)?

Jag läser om högkänslighet i böcker, artiklar och bloggar och sitter ofta med tappad haka för att igenkänningen är så stor. Tveklöst är jag en av de människor som man idag kallar högkänsliga eller starksköra.

Jag har länge sett på mig själv som ett maskrosbarn, en överlevare.  Det var en anledning till att min blogg fick namnet Maskroskvinnan. Fast för att vara ett verkligt maskrosbarn gäller det här: "Av de barn som växer upp under onormalt dåliga förhållanden beräknas ca 25% bli maskrosbarn och det innebär att de har ett liv som vuxna fritt från psykisk ohälsa." (Wikipedia). Jag har panikångest och har haft depression, så alltså passar jag inte in på benämningen maskrosbarn fullt ut.

Det man kallar orkidébarn är däremot barn som föds med en högkänslig personlighet. Att vara ett högkänsligt barn är ingen diagnos, utan helt enkelt ett personlighetsdrag. Som högkänslig har man viss större risk att drabbas av psykisk ohälsa som ångest och depression om man råkar ut för trauman eller har en otrygg barndom. Eller blir arbetslös som vuxen till exempel. Man är helt enkelt lite mera stresskänslig än en genomsnittsmänniska.
 

Ju mer jag läser och funderar kring mig själv, det jag varit med om i mitt liv och hur det påverkat mig, desto mer känner jag mig hemma som ett orkidébarn, född med en högkänslig personlighet. Personlighetsdrag som sitter i hela livet. En begåvning eller känslomässig intelligens som cirka 10-20 % av människorna har.

Det finns många fördelar med att vara högkänslig. Fast det är viktigt att man ser till att ta hand om sig. Sätter gränser. Vilar från intryck ibland.

Som högkänslig tar man in många fler intryck i sin hjärna än de flesta människor gör. Jag brukar ofta känna mig hudlös. Som att jag saknar ett filter mellan mig själv och andra.

Empati, inlevelseförmåga och kreativitet är några av de stora fördelarna med att vara högkänslig. Och att man ofta får mycket starka upplevelser i naturen och av musik och kultur till exempel.

Frågan är ju då vad jag ska göra med namnet på min blogg?

Maskroskvinnan känns inte helt rätt för mig längre.

Kanske är det dags att min blogg helt enkelt får heta det som jag själv heter? Mitt namn.

Jag har funderat över det tidigare ett par gånger sedan jag började blogga.

Det känns som att det är dags att ta det steget för mig nu.

Och det känns bara bra.

Jag är den jag är.

Först av allt är jag människa.

Sedan kommer allt det andra.

Överlevare är jag dessutom fortfarande, så här långt.

Stolt efter blodprov

Jag känner mig trött och stolt över att ha tagit blodprov i morse. Utan att svimma, kanske tack vare mjukt bemötande och Jens Lekmans musik i mina öron.

Min revansch på skolsköterskan som kallade mig "schafsig" när jag svimmade redan på vågen inför en spruta och sedan fick hämtas av min pappa utan att ha fått sprutan sittande ensam ute på trappan till skolan. Ofta med nedkissade, kalla trosor efter svimningen.

En revansch på den läkare som tvångshöll mig som 3-åring för att ta blodprov på mig. Vilket ledde till mitt livs första, fast långt ifrån sista svimning.

Som sagt. Jag är stolt över att jag gick mot min rädsla idag även om jag kände mig så liten inuti i morse.

Minns att hur vi möter varandras rädslor som barn kan påverka en människa för resten av hennes liv.

Jag började dölja min rädsla när de vuxna kallade mig schafsig. Istället blev den till ångest i mig.

Idag förstår jag mönstret. Och mig själv.

Nu ska jag fira mig själv med kaffe och bakelse!

Jag är ingen schafsig människa. Jag är en känslomänniska. Högkänslig. En starksköring.

Jag är stolt över att vara jag.

Känslan kontra tanken

Känslor är vägvisare.

Tankar kan lura dig.


(Anna-Karin)

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom - Stämmer det?

 

Är det verkligen så att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom? Det finns stunder när jag ifrågasatt det på djupet. Tiden kommer ju aldrig igen. Vad menar den personen som skrev de där orden?

Jag köpte boken "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom" (Ben Furman, Adlibris) och har kanske läst hälften av den nu. Det är en tunn pocketbok med stora bokstäver. Man kan läsa ett kapitel lite då och då, när man har kraft och lust att göra det.

Genom olika människors personliga livsberättelser om en trasig barndom och genom att de sedan fick fundera kring tre olika frågor, försöker Ben Furman själv att söka svaret på om det verkligen är så att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom. Frågorna är:

1. Vad är det som har fått dig att klara dig, trots din svåra barndom?

2. Vad har du lärt dig av din svåra barndom?

3. Hur har du burit dig åt för att senare i livet få uppleva sådant som du blev utan som barn?

En av de saker som Ben Furman konstaterar i boken är att cirka en tredjedel av de människor som haft en trasig barndom, ändå skaffar sig bra liv som vuxna. Vissa använder sin trasiga barndom som en språngbräda. De bestämmer sig för att ta revansch på det de fått vara med om. Att visa de som tryckte ned dem att de visst kan och är lika värdefulla som alla andra.

En gemensam nämnare för det vi brukar kalla maskrosbarn är enligt författaren envishet, målmedvetenhet och viljestyrka. Kanske personliga drag eller kanske något som lockas fram i en människa under svåra omständigheter.

Bland de personliga berättelserna hittar man flera gemensamma sätt att ta sig igenom en tuff barndom; söka tröst i naturen, hitta trygghet och kärlek hos någon annan människa, skriva dagbok eller annat skrivande, fantisera sig bort, läsa böcker, husdjur, en hobby eller att man upptäcker att det finns något som man är bra på att göra.

Att tidigt flytta hemifrån hjälper många att komma ur ett destruktivt familjesammanhang. Där har en påtvingad tidig självständighet varit till nytta för den unga människan. Humorn, att kunna skratta åt ett elände, är också en av överlevnadsmekanismerna för människor som haft en svår barndom. Terapi hjälper också många människor att skapa sig ett bra liv som vuxna.

Det boken vill peka på är att man ofta blir en mycket stark människa som klarar tuffa omständigheter också som vuxen om man har upplevt det redan som barn. Man har i bagaget inte bara fått med sig något jobbigt utan ofta också skaffat sig bra redskap för att hantera andra svåra situationer i livet.

Jag känner igen mig mycket väl i de olika överlevnadsstrategierna för ett barn som har det tufft. Ibland gör det ont att minnas hur det var. Fast som vuxen kan jag se att jag många gånger betedde mig på ett sätt som jag är stolt över idag. Och som inte minst utvecklade mig som människa, ökade min empati och förståelse för andra människor och deras livssituation.

Där är ett sätt att hitta styrka i sig själv som vuxen; att mer titta på vad man gjorde i den svåra situationen i stället för att fastna i tankar på själva händelsen. Se på sig själv med ett utifrån-perspektiv och kanske upptäcka hur klokt och modigt man handlade, trots att livet kanske var kaos och man bara var ett barn. Att se styrkan och kraften i sig själv då, gör att man rätar på ryggen som vuxen och känner en stark stolthet över det barn man en gång var.

Det man inte fick uppleva som liten, kan man uppleva senare i livet. Ofta genom att göra saker tillsammans med egna eller andras barn. På så sätt kan man alltid få de där barndomsupplevelserna som varje barn behöver för att må bra, även om det är en lång fördröjning innan man får dem om man haft en jobbig barndom.

Boken är intressant. Den väcker nya tankar i mig. Ger mig ibland faktiskt svar på sådant som jag funderat kring själv ibland. Den stärker mig som människa. Den tydliggör att jag precis som så många andra människor, kanske de allra flesta av oss, växer genom att prövas.

Jag fortsätter att läsa i boken och kanske kommer det att bli fler blogginlägg om de tankar som den väcker hos mig. 

De tre frågorna som jag nämner i början av den här texten, hjälper mig mycket när det handlar om att kunna se hur det jag upplevt som barn fått mig att växa som människa.

Trädgårdsarbete för utmattade

Mina blommiga trädgårdstofflor som jag köpte för några år sedan.

Första maj har i hela mitt vuxna liv betytt vårstädning i trädgården. Det var några år som jag inte orkade ens vara i trädgården, då när jag fick min stresskollaps. Fast steg för steg så hjälpte trädgården mig att läka samman igen.

Jag var inte längre densamma som innan kollapsen. Min kreativitet hade hjälpt till att få mig att gå in i väggen. Det var min kreativitet som många gånger hjälpte mig att komma tillbaka igen. Jag fick hitta nya sätt att göra saker på. För så som jag jobbat förut fungerade inte längre.

Det var till exempel helt omöjligt för mig att rensa i ett trädgårdsland. Allt jag såg på marken flöt samman till en enda röra. Mina händer löd mig inte om jag skulle plocka bort ogräs. Det gjorde mig sorgsen och nedstämd. Jag älskade min trädgård och sörjde att jag inte kunde jobba där som jag gjort förut.

Så småningom, efter flera år, fick jag tillbaka så mycket av min koncentrationsförmåga att jag medvetet kunde bestämma mig för att fokusera på en enda planta i trädgårdslandet. Och så rensade jag i och kring bara den plantan.

Efter att jag gjort det fick jag sätta mig och vila. Kraften försvann för resten av dagen ur min kropp och ur mitt huvud. Det var bara att acceptera och invänta kraften igen.

Idag var jag ute i trädgården i två timmar. Det går framåt för mig kan jag konstatera. Jag räfsade bort gamla bruna löv. Klippte ned vissna växter. Jag gör alltid det på våren. Dels för att jag tycker att det är vackert med rimfrost på nedvissna grenar. Dels för att växterna lättare klarar en sträng vinter om man väntar med att klippa ned dem tills det blir vår.

Min lilla dvärgpudel Mimmi var med mig i trädgården och hon är ett härligt sällskap. Det blir kasta pinnar med henne ibland i stället för att kröka rygg över trädgårdslandet hela tiden.

Så här såg min sandlåda som jag har i trädgården till växter ut i morse när jag gick ut i trädgården.

Under alla de vissna bruna löven fanns det som jag önskade mig idag. Knoppande grönska. Liv i växter som funnits i min trädgård i många år.

Innan dess har en del av växterna vuxit i trädgårdar hos människor som jag hållit mycket av, människor som inte längre lever fast att de växter som en gång var deras, lever kvar hos mig.

När jag krattat och klippt bort vissna växter såg jag det gröna. Taklöken som en gång växte i min svärmors trädgård har överlevt den här vintern också.

Den älskade daggkåpan som jag fick som en liten, liten planta av min nu döda mamma en gång, lever och grönskar.

Något av det svåraste av allt för mig efter min utmattning, är att känna gränserna för vad min kropp och själ orkar med. Ofta känner jag det inte förrän dagen efteråt. Och alltför ofta kör jag fortfarande över mig själv.

Ett sätt att försöka hitta balansen mellan vila och aktivitet är att se till att ta en paus en gång i timmen har jag fått lära mig. Då handlar det inte bara om att lägga ned händerna. Utan att se till att också vila från intrycken man upplevt. Att blunda och meditera en stund är ett bra sätt för mig att hämta kraft i vardagen.

Sedan känner jag mig så hungrig när jag jobbat i trädgården. Maten smakar godare än annars. Och jag sover extra gott om nätterna.

Det känns underbart att våren äntligen är här igen, tycker jag.

Tack, livet, för denna underbara dag i mitt liv!

Solglasögon kändes skönt att ha på sig idag i det starka vårljuset.

Pelargonerna har fått komma ut i det inglasade uterummet nu.

Nya blodprover och hjärtyoga

Jag slapp svimma när sköterskan tog blodprover på mig idag inför mötet med hjärtläkaren i nästa vecka.

Kanske har jag äntligen, efter ett helt liv med skräckkänslor och svimningar vid provtagningar och fobiträning i vuxen ålder, kommit på olika knep som gör att jag slipper svimma.

Dels ser jag till att jag är utvilad. Dels lyssnar jag på musik i hörlurar från mobilen när sköterskan sticker mig. Tydligen får det min hjärna att fokusera på annat än omgivningen och mig att slappna av så att jag inte svimmar. I alla fall fungerade det idag och också i höstas. Jag blev inte ens yr trots provtagningen och miljön, så som jag brukar bli.

Efteråt firade jag att jag gått mot min rädsla inifrån mig själv med en Budapestbakelse. Den var god! Särskilt som jag väldigt sällan äter en bakelse nu för tiden.

Igår fick jag nytt hopp när det gäller mitt hjärta. Jag hittade en artikel om en studie från Danderyds sjukhus. Enligt studien är yoga mer effektivt än sjukgymnastik och annan träning vid skador i hjärtat.

Så nu känner jag mig ännu mer motiverad att göra yoga varje dag.

I Institutet för Medicinsk Yogas hemsida finns det några enkla yogaövningar att börja med för den som har problem med hjärtat. Där finns också en DVD med hjärtyoga som jag tänker köpa till mig själv.

Den här låten med Jens Lekman lyssnade jag på idag när sköterskan stack mig i armen: