Tack vare #Blogg100-utmaningen möter jag på nya intressanta bloggar. Eva Åström har bloggen "Nära Havet". Idag skriver hon om att vara medberoende och hur hjälp ibland kan vara en stjälp.
I många år var jag en medberoende människa. Jag växte upp i en dysfunktionell familj. Tog vuxenansvar tidigt i mitt liv. Kände att jag skulle "rädda" min familj när jag var tolv år.
Det var väl inte särskilt "farligt" att jag tänkte den tanken när jag var tolv år. Det värsta och som delvis så småningom blev mitt fall. Eller min räddning hur man väljer att se det. Det var att jag också levde efter det. Mitt livs mål och mening var att rädda min familj. Reparera den. Se till att alla i familjen höll sams. Älskade varandra. Var glada. Hade det bra ställt ekonomiskt.
Som tolvåring satte jag målet för mig i mitt liv att jag en dag skulle köpa en liten sommarstuga vid havet. Till min familj. Att min lillebror och min mamma aldrig skulle behöva be om socialbidrag någonsin. Jag skulle hjälpa dem.
Som fjortonåring fick jag höra från vuxna människor omkring mig: "XX (min mamma) behöver vi inte oroa oss för. Henne kommer Anna-Karin att ta hand om". (Inte särskilt smart att lägga ett sånt ansvar på en fjortonåring, tänker jag idag. För jag hörde det de sa och tog det till mig på djupaste allvar. Alltså var jag ensam om att "ta hand om" min mamma. De andra vuxna tog sina händer från det. Det var så som jag uppfattade det då.)
Det gick ju så klart helt åt skogen.
Jag arbetade sönder mig själv. Fanns tillgänglig dygnet runt för att stötta de andra i familjen som mådde dåligt. Lånade ut pengar fast att jag själv inte tjänade särskilt mycket. Fixade semestrar för andra i stället för mig själv. Var medberoende till min mammas ångest. Kollade åt henne att spisen var avstängd. Att hon hade låst ytterdörren. Dubbelkollade när hon bad mig om det.
Tills jag en dag började förstå. Förstå att det var något som var galet.
Jag började säga nej. Sätta gränser.
Mötte starkt motstånd.
Fast fick också uppleva att mamma slutade be mig om sådant som hon klarade själv. Och se hur hon växte genom det.
Sedan kollapsade jag.
Eller om det var just då som mitt gamla jag försvann för att mitt nya jag skulle kunna växa fram.
Ibland tror jag det. Att det var det sjuka i mig som dog den där gången. Och det friska som växte sig starkt. Fast att det hette att jag "blev sjuk".
Det tar kraft att skapa om sig själv.
Fast ger så småningom kraft i stället.
Medan jag oroade mig för hur min mamma och min lillebror skulle klara sig när jag kollapsat, började de ta ansvar för sig själva. För sin ekonomi. För sina känslor.
Jag fick se dem växa som människor. Jag fick höra dem tacka mig för att jag börjat vägra ställa upp i tid och otid. "Det fick mig att ta ansvar för mig själv och min ekonomi, tack".
Sedan dess vet jag att hjälp ibland är stjälp.
Jag får alltid vara vaksam på att jag inte trillar i de där groparna igen, hjälpare som jag har varit i så många år.
Nu är tid att hjälpa mig själv i första hand.
Nu är tid för mig.
#Blogg100 - Dag 14
Du beskriver din historia så bra! Vi är så många som har blivit berövade vår rätt till att vara barn. Men det finns verktyg till att påbörja en läkning, det är aldrig för sent!
SvaraRaderaKram!
Tack, Eva. :)
RaderaDet är aldrig för sent att få ett bra liv. Inte så länge man är vid liv i alla fall. ;) :)
Kram
Det var verkligen fint och rörande skrivet. Ofta så kan det bli sladdbarn som får denna börda för föräldrarna kan uttrycka sig klumpigt och säga att det är tur att du som är yngst finns så vi kan få hjälp på ålderdomen. Helt galet det också. Bäst är att hjälpas åt så mycket det går men inte ta över. Vad klok du är som till slut satt gränser och då såg att dom andra växte och fick ta ansvar.
SvaraRaderaDet är som Eva säger aldrig för sent.
Ha en skön kväll
Kram
Tack! :)
RaderaSladdbarn kan säkert få "bördor" som inte de andra barnen har. Det har jag aldrig tänkt på förut. Jag är storasyster. :)
Det tog många år innan jag begrep att så här kunde jag ju inte hålla på. Fast bättre sent än aldrig. Det blev ju bra alltsammans och vi växte som människor allihop. Jag också. :)
Kram
Blir så ledsen när jag hör om barn som far illa. Även fast man som barn inte förstår det alla gånger är det ju det som sker. Barn skall få vara barn och föräldrarna skall vara just det. Föräldrar. De som tar om hand, stöttar och hjälper till.
SvaraRaderaBarn skall trassla sig igenom barnaåren och tonåren och lära av sina egna misstag. Inte bli överösta allsköns elände från andra.
KRAM!!
Jag håller helt med dig, Lisa, om att barn ska få vara barn.
RaderaNär det gäller mig själv så hade jag en fantastisk tidig barndom. Jag var ett mycket efterlängtat barn. Fick uppleva så mycket kärlek och lek och värme när jag var liten.
Sedan fick min pappa trassel med affärerna. Han hade eget företag och gjorde personlig konkurs. Då var jag 12 år. Det blev ett trauma i vår familj som kastade omkull precis allt vi hade. Vi fick lämna vårt hem och i stort sett allt vi ägde. Min familj var utan försörjning. Min pappa hade försökt rädda sitt företag och i desperation eller om han nu blev lurad, vilket får jag troligen aldrig riktigt veta, hade han gjort något som gjorde att han hamnade i fängelse för eko-brott.
Min mamma hade varit hemmafru och saknade utbildning. Där var hon ensam med mig och min lillebror utan någon möjlighet att försörja sig. Hon fick depression på depression.
Jag vet att mina föräldrar älskade mig mer än allt annat. Att mamma blev sjuk i den stressade situationen vi befann oss i, var inte konstigt alls.
Både min pappa och min mamma var snälla människor och hade många vänner innan det här traumat. Empatiska och generösa människor. Glada, humoristiska och optimistiska. Sociala och utåtriktade. Kommunikativa.
Fast ibland händer saker i livet som gör att man förändras, att allt kastas omkull.
Det var det som hände med min familj. Och så klart att det påverkade oss alla. Jag tog vuxenansvar fast att jag fortfarande var ett barn. Det var ingen som tvingade mig till det. Utan det tog jag på mig själv. Det är helt naturligt att barn gör så när en familj kollapsar. En sund reaktion från barnet även om det blir destruktivt för det att leva så.
Vi gjorde alla så gott vi kunde och förstod just då, tänker jag idag.
Kanske var det min lyckliga tidiga barndom som gjorde att jag ändå är den jag är idag. Så tror jag att det är. :)
Vi hade många lyckliga stunder och år tillsammans, jag, min mamma och min lillebror, så småningom igen. Vi skaffade oss ett bra liv igen allihop.
Min pappa förlorade jag tyvärr kontakten med nästan helt och hållet efter traumat. Fast jag vet att han ändå älskade mig. :)
Jag ville förklara lite mer för dig om bakgrunden till att det blev så här för min familj.
Tack för din empati och dina ord här i min blogg.
Varm kram
Hej Anna-Karin, du lilla slav. Du har då inte haft det lätt, förstår
SvaraRaderajag. Det har då inte varit några curlingföräldrar du fått. Beröm
och tack var väl inte heller uppfunnet på den tiden..
Usch, nu ska det bli kallt igen, får ta in penséerna;) ((Kram))
Jag var ingen slav, Kalle. ;)
RaderaAllt var inte skit de här åren. Där fanns många lyckliga stunder också mitt i alltsammans. Och DET är egentligen det som är det fantastiska; att där fanns ibland stor lycka mitt i allt eländet. Det är en erfarenhet som har gett mig kraft många gånger i mitt liv. Att veta att i det mörkaste av mörker kan det plötsligt dyka upp en sol! :)
Fast jag tog på mig ett större ansvar än jag egentligen behövde, då när jag var tolv år och under många år sedan efteråt. Det är sunt och helt naturligt att ett barn gör det när det är trassligt i en familj. Det hade så klart varit bra om där hade funnits andra vuxna som hade förklarat för mig att jag inte behövde ta på mig det där ansvaret. Fast nu var det inte det. Och jag kom ju så småningom på det själv, att jag inte behövde tänka så mycket på andra och så lite på mig själv. Bättre sent än aldrig. ;) :)
Curlingföräldrar hade jag knappast de där åren. Det har jag faktiskt skrattat åt för mig själv ibland, den tanken. När jag läst om curlingföräldrar. Det ena är kanske inte sämre än det andra. Att bli curlad av sina föräldrar är inte heller bra för ett barn.
Ja, ta in penséerna nu, Kalle. Fast de ska klara fem minusgrader hörde jag på Blomsterlandet nu i veckan. Och så kan man lägga tidningspapper eller säckväv över dem för att skydda dem mot kylan. Penséerna är tåliga blommor. Nästan som maskrosor. ;) :)
Kram
Vilket bra och sant inlägg du har gjort idag!
SvaraRaderaKomma till insikt att jag måste bryta mig loss för att själv må bra *stort* Sedan att du vann dubbelt på det var ännu bättre.
Så var det förr att de yngre skulle ta hand om de sina och dit är vi på väg nu igen *tyvärr* Kanske inte under solåren men sedan när föräldrarna är gamla och inte får den hjälp de behöver/ kram
Tack, Spanaren! :) Jag fick så bra inspiration från bloggaren Eva Åström så orden flödade ur mig. :)
RaderaDet tog lite tid innan jag lärde mig sätta gränser och förstod sambanden. Fast bättre sent än aldrig. :)
Det stämmer det du skriver om vad som sker i vårt samhälle idag. Reinfeldt tycker ju att vänner och anhöriga ska ta hand om vuxna sjuka och arbetslösa människor. Stötta dem ekonomiskt. En så tokig tanke, anser jag. Varje vuxen människa har rätten att få vara ekonomiskt självförsörjande. Också som sjuk och arbetslös.
Och för att inte tala om vilket ansvar man ibland får ta för sina åldrande och döende föräldrar idag. Det verkar ha varit en kort tid som de äldre hade det så bra som jag minns att min mormor, morfar och farmor hade det på den tidens ålderdomshem. Det skulle jag kunna skriva ett blogginlägg om. Vilken skillnad på hur det var då och hur det är idag. Min farmor blev tio år yngre när hon hamnade på ålderdomshem. Hon kände sig trygg. Fick möta och prata med människor. Vara aktiv i olika saker som hon gillade. Äta tillsammans med andra. Mat som lagades på ålderdomshemmet, nylagad, varm och god och näringsrik. De anhöriga hälsade på och drack kaffe med henne och pratade. Sedan kunde de känna sig trygga dag och natt för där fanns personal dygnet runt på ålderdomshemmet. Fast anställd personal som både anhöriga och de äldre kände igen väl.
Ja, det var tider det. Undrar om det nånsin blir så igen för de äldre och deras anhöriga?
Kram