För att samla kraft försöker jag låta bli att engagera mig alltför mycket politiskt i dessa tider. Fast idag kan jag inte låta bli. I DN Debatt läser jag att A-kassan nu är på samma nivå som försörjningsstödet.
"Man
får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt.
Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp
människor.” (Fredrik Reinfeldt, 2011)
"Så uttryckte sig statsminister Fredrik Reinfeldt 2011 med
anledning av att allt färre var med i a-kassan. Det var inte bara en
beskrivning av verkligheten utan också en tydlig politisk
viljeinriktning." (Ur debattartikeln i dagens DN).
Jag tillåter inte längre att alla de destruktiva förändringarna i trygghetssystemen får ta alltför mycket kraft från mig. Jag har fullt upp med att försöka återhämta mig från den press förändringarna inneburit för mig som långtidssjukskriven för utmattningssyndrom de senaste åtta åren. Allra värst var det den tid jag utförsäkrades samtidigt som min mamma var döende.
Därför nöjer jag mig idag med att citera de här visa orden:
Ett samhälle är aldrig starkare än sin allra svagaste länk.
Jag vill också hänvisa till artikeln i Newsmill som jag skrev och som publicerades där 2011-10-22:
Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för arbetslösa och sjuka
Till hösten har du och du och du och du och jag ett mycket stort ansvar som vilar över oss.
Att välja vilket samhälle vi vill leva i nu och framåt.
Ett samhälle där vi kan känna att de pengar vi betalar i skatt ger oss eller någon medmänniska en trygghet under en tuff period i livet. Något att hålla sig kvar i och som ger anledning att leva, ett hopp, tills det blir bättre igen. Ett samhälle där vi tillsammans lyfter varandra också under tuffa tider som vid arbetslöshet, sjukdom och åldrande.
Eller ett samhälle där vi stöter ut varandra, krymper varandra, misstror varandra och där skatten vi betalar in går till att öka klyftorna mellan människor i stället för att minska dem.
Valet är ditt. Och mitt.
Vilket samhälle vill du att dina älskade, dina vänner, dina medmänniskor och du själv ska leva i?
Kan du se den medmänniska i ögonen som du själv lever av? För så fungerar Sverige idag, tyvärr. De som är friska, har arbete och är förmögna lever på den som är sjuk, arbetslös, åldrande, barn eller fattig.
Jag vill se en förändring till ett medmänskligt, solidariskt samhälle.
Vi är alla värda att ha ett väl fungerande trygghetssystem när livet krisar.
Där är vi alla vinnare som människor.
Lästips:
"Inte bara sjukförsäkringen som är sjuk" (Martin Mobergs betraktelser)
"En allt tunnare välfärd" (Annarkia)
#Blogg100 - Dag 39
Jag är den första som går och röstar i höst. Det är en sådan stor oro som lägger sig ovanför sjukdomen när man också är ensamstående och veta att man inte skulle klara sig om jag blev arbeslös. Vet inte hur det kan vara så. Idag klarar jag mig precis med sjukpenningen, men då har jag en liten liten matkostnad.
SvaraRaderaDet har blivit mycket tufft för vissa grupper i vårt samhälle, däribland långtidssjukskrivna och det man förr kallade förtidspensionärer.
RaderaAtt gå och rösta är mycket viktigt för mig.
Kram
Anna-Karin, du som jag är nog inte vad man kallar politiskt korrekta;)
SvaraRaderaFör första gången känner jag inte alls för något parti att rösta på, och
sofflocket, nej. Det går inte ens att finna det minst dåliga. Arma land.
En koalition mellan nya och gamla arbetarpartiet??
Vi får samla kraft och tankar. Hej sa Kalle. (Mellanmjölkspartist)
Även om man skulle rösta blankt så har man ändå röstat, tänker jag.
RaderaJag vet ganska så säkert idag vilket parti jag kommer att rösta på. :)
Kram
Mycket bra uttryckt. Det är klart man röstar. Det är både en rättighet och en skyldighet. Att säga som Reinfeldt ""Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor.” (Fredrik Reinfeldt, 2011)" visar bara att han inte lever i verkligheten. Alla har inte föräldrar eller partners att luta sig mot ekonomiskt. Vart vänder man sig då när medlen tryter? Jag var 75 procent arbetslös under en period på två och ett halvt år. Det var tufft att få det att gå ihop som ensamstående utan levande föräldrar. Sen hade jag tur och fick en fast anställning vid fyllda 62 år… Alla har inte sån tur.
SvaraRaderaTack, Nini. :)
RaderaJag håller helt med dig när det gäller Reinfeldts uttalande här. Det känns som att vi lever i skilda världar, de i toppen och vi arbetslösa eller t ex sjukskrivna. Som att vi skulle behöva samtala med varandra om hur det kan vara för att försöka nå till varandra. Om det nu är möjligt, jag vet inte.
Långt ifrån alla människor har en partner eller släktingar eller vänner att stötta sig mot när livet krisar. Och även om man nu har det, hur påverkar det relationer att som vuxen människa bli så beroende av en annan vän till exempel? Inget bra alls, det är min erfarenhet. Det skapar ofta skuld och maktrelationer.
Varje vuxen människa har rätten att vara ekonomiskt självförsörjande. Det är min åsikt.
Jag är glad för din skull att du fick en fast anställning igen. :)
Kram
Medmänsklighet är fruktansvärt underskattat i dagens samhälle.
SvaraRaderaJa, Stefan, tyvärr har du helt rätt i det du skriver här. Man får försöka att skapa medmänsklighet i sin närmiljö, tänker jag. Det är stort nog. En mycket bra början.
RaderaAllt gott!
Jag gillar ditt första citat och tycker angående det andra att Mr Reinfeldt har mycket kvar att lära sig om livet. Han skulle kanske gå in dina och mina mockasiner några dagar. Har du några blå? Kram Bosse
SvaraRaderaJag lånar gärna ut mina mockasiner till Reinfeldt några dagar. Helst ett par år. ;)
RaderaBlå mockasiner har jag inte. Dags att jag skaffar mig det, kanske? :)
Kram