Frankrike dag 6: Finistère - världens ände, Pointe du Raz

Pointe du Raz

Till världens ände skulle vi resa den här dagen när solen strålade från en klarblå himmel. Så långt västerut i denna delen av Frankrike som man kan komma. Till Pointe du Raz. En gång i tiden trodde man på fullt allvar att den här platsen var världens ände. Därför fick den namnet Finistère.

Själva namnet Finistère hör för många av oss samman med författaren Bodil Malmsten. Det var i det här området som hon hyrde ett hus ett antal år och skrev artiklar, bloggade och skapade sina bloggböcker.

Vi åkte genom ett böljande, grönt landskap där husen lyste i olika gräddfärgade toner. Byggnadsstilen är densamma idag som för länge sedan i Finistère. Små söta hus med för det mesta mycket luft omkring sig. Kändes lite som Österlen. Jag visste inte att det fanns så glesbygdsliknande områden i Frankrike som Finistère. Fast nu vet jag att det gör det.

Så här ser de flesta husen ut i den här delen av Frankrike. Både de äldre och de nybyggda.

Genom bussfönstret såg jag kor på ängar, långa rabatter med hortensior i rosa, blått och lila. Det blommade gula stora ginstbuskar i landskapet. Ju längre vi reste desto öppnare blev landskapet.

Till sist såg vi Atlanten. För min del den första gången i mitt liv som jag såg Atlanten. Nu fick vi kliva av på en stor bussparkering. Den sista biten till världens ände fick vi gå till fots. Tur att gympaskorna var på.

Det var bekväma vägar att gå nästan hela tiden ut till Pointe du Raz.

Den här delen av Bretagne har mycket farliga farvatten. Många fartyg har förlist i det skummande, virvlande havet som slår mot klipporna intill den höga kusten. Vågorna är ofta mycket höga här och det är vanligt med kraftiga vindar. Fast vi hade ett ovanligt lugnt väder. Vinden kändes bara så skön runt omkring mig där jag gick på vägen mot världens ände. Himlen var starkt blå utan ett moln. Atlanten kändes oändlig framför mig.

"Vi går, vi går, vi går.. Vi går, vi går, vi går... Till världens ände ska alla gå..."

Det ser blåsigt ut när jag ser Atlanten för första gången. Fast det var en ovanligt stilla dag här när jag var där, trots den vilda vinden i mitt hår på bilden.

På marken växte vildkaprifol, gul ginst och många andra vackra blommor. Bitvis var där stora fält med ormbunkar. Jag såg virvlarna nere kring klipporna i vattnet, skummet och där mitt i låg en liten fiskebåt som åkte upp och ned på vågorna.

Underbara stora blommande ginstbuskar!

Vildväxande doftande kaprifol. Mycket dofter kände jag när jag vandrade här. Blommor, hav och annat härligt.

Stora fält med ormbunkar friskt gröna mot den blå Atlanten.

Det ser kanske inte högt ut här. Fast det var högt. Ett mycket farligt farvatten.

Pointe du Raz, Bretagne.

Det var som ett reningsbad för själen att vandra på höjderna vid världens ände. Att omfamnas av naturen, solen, vinden, vattnet, fåglarna och blommorna.

Längst ut på en klippa stod ett monument med en madonna. Det fanns där till minne av alla de människor som omkommit i de farliga vattnen utanför kusten. I fantasin föreställde jag mig hur där kändes en stormig höst- eller vinterdag. Kunde ana hur liten jag skulle känt mig då inför naturens krafter.

Madonnan vid Ponte du Raz, till minne av alla människor som drunknat här.

Notre Dame des Naufragés.

Det kände jag mig också den här dagen. Som en liten myra kände jag mig när jag såg Atlanten breda ut sig. Ändå hör vi samman, Atlanten och jag. Så som allt levande på jorden gör. Samhörighet. Allt är ett.

Mäktigt, vackert, hänförande så att jag tappade andan ibland.

Reningsbad för själen.

Ser du byggnaden långt där borta? Hur är det att bo där, tänker jag. Kanske är det en ladugård.

I souvenirbutiken fanns bilder som visade hur Pointe du Raz ser ut uppifrån.

Med den friska luften från Atlanten i mina lungor åkte jag och de andra vidare med bussen. Vi stannade i en vacker hamn full med turistbåtar för att äta lunch. Jag hade många gånger sett att det stått "St Jacques" i olika varianter på menyerna. Den här gången bestämde jag mig för att beställa en sådan rätt för att se vad det var för något. Det var pilgrimsmusslor. Vackra och mycket goda och det var första gången i mitt liv som jag åt det.

Här är det en som trivs som fisken i vattnet bland alla båtarna i hamnen.

Greta Garbo. Nej, ha, ha.. det är jag som är trött och väntar på mina pilgrimsmusslor.

Nästa rast var i den gamla lilla staden Locronan (se även denna franska hemsida) som 1505 fick stadsprivilegier av Anna av Bretagne. Här har man bland annat gjort flera filminspelningar i den vackra miljön. Hortensiorna var magiskt vackra, jag tog massor av bilder på dem. Förundrades över vartenda litet sött stenhus som fanns i byn. Kyrkan, kyrkogården. Den härliga stämningen i miljön. Där kunde jag stannat länge, kände jag. Kände mig som hemma där.

Jag har aldrig förr sett så stora, många och vackra hortensior som i den här trakten. De tog liksom aldrig slut.

Detta är en av mina favoritbilder av alla de bilder som jag tog på hortensior.

Hortensior gör sig särskilt bra till gamla stenhus, tycker jag.

Här hängde det fullt med gamla ankare på stenväggen.

Det fanns så klart jag vet inte hur många små souvenirbutiker i Locronan.

Kyrkan i Locronan.

Det keltiska biblioteket i Locronan.

Kyrkogården.

Det här är som omväxling inte hortensior. Utan Tyrolerpelargoner.

Poetens hus i Locronan. Där gick jag in. Fullt av bland annat vackra skrivböcker med handtryckt papper i.

"Här är det möjliga redan gjort. Det omöjliga är på gång. För miraklen, räkna med 48 timmars försening."

Fast färden gick vidare mot hotellet.

Nästa dag var det dags att lämna Bretagne.

Paris nästa!


#bloggswe