Frankrike dag 8: Paris, hemresa och mötte jag en ängel?

Jag framför Eiffeltornet i Paris. Det hade jag aldrig kunnat tro för ett år sedan. Man måste våga för att vinna.

Det var dags för en fyra timmar lång sightseeing-tur i Paris med bussen. Vi fick en ny busschaufför den här dagen. Han var försenad och förklaringen från honom var att han inte hittade till hotellet. Stämningen bland resenärerna blev lätt irriterad. Den steg inte till det bättre när det visade sig att den nye chauffören inte fick upp luckorna på bussen till de utrymmen där vi skulle förvara våra resväskor tills det var dags att resa till flygplatsen Orly på kvällen.

Den stackars chauffören som kanske bara hade en dålig dag, vad vet väl jag, hade sedan otur när han skulle ut ur det stora bussgaraget med en busslast smått irriterade resenärer. Det visade sig att personen som skötte porten till garaget hade fikarast. Så hur än chauffören tutade, kom inte portvakten och öppnade porten. Vi fick helt enkelt vänta tills han fikat klart. Helt OK för min del. Det är viktigt med pauser i arbetet. Och det var gott om tid tills vi skulle vara vid flygplatsen.

Till sist var vi i alla fall ute ur garaget och färdades genom Paris gator och sevärdheter. Reseledaren guidade och jag fick höra så mycket intressanta saker som jag inte hade en aning om förut. Fyra timmar lång var guidningen. Vi fick kliva av vid två tillfällen för att ta bilder. De flesta bilderna i min blogg här idag är därför tagna genom bussfönstret.

Gryningsljus från hotellrummet sista dagen i Paris.

I Paris åker man motorcykel också klädd i kostym.

Varuhuset Printemps i Paris.

Academie Nationale de Musique i Paris. Musikalen Fantomen på Operan är skriven med inspiration från den här byggnaden. Bussarna i Paris var vita och turkos, vackert mot de gräddfärgade byggnaderna.

En av många kända restauranger i Paris.

Louis Vuitton, Paris.

På väg mot Triumfbågen.

Triumfbågen. Vacker och mäktig i sitt uttryck.

 

Känns den här igen, kanske? Eiffeltornet. Mycket vackrare och större än jag föreställt mig det.

Byggnad intill Eiffeltornet med en vacker text skriven i guld.

Den franska flaggans färger, blått, rött och vitt, gjorde sig så bra till de gräddfärgade husen. Hela centrala Paris andades för mig genomtänkthet, skönhet och harmoni, rent arkitektoniskt. Jag är imponerad. Och förälskad i Paris. Vill tillbaka dit igen för att uppleva mer av allt som finns att se där.

Paris är byggd utifrån en mittpunkt där det strålar ut gator som uppifrån bildar ett stjärnmönster. Det var en underbar känsla att mitt bland alla husen hitta långa gröna gator som denna. Grönskande rum där det gick att andas och där sikten var fri och kändes oändlig. Det var enligt reseledaren en av kejsar Napoleons söner, Napoleon III, som byggde upp centrala Paris på det här sättet. Så som staden fortfarande ser ut.

Här är jag i Paris. Äntligen, det var på tiden!

 

Här ligger bland andra kejsar Napoleon begravd. I sex kistor, tydligen. Intill byggnaden finns som ett äldreboende för krigsskadade soldater. Det finns så mycket intressant historia kring Frankrike. Inte minst kring den Franska Revolutionen. Där folket till sist segrade över maktgalna, förmögna människor som lät folket svälta. Det som är grunden till "Frihet, jämlikhet och broderskap"-tankarna i Frankrike. Grunden till demokratin. Frankrike idag har tyvärr stora problem med både ekonomin och hög arbetslöshet. Vilket i sin tur leder till andra negativa effekter i ett samhälle.

Le Rouquet ska enligt reseledaren vara ännu en populär restaurang i Paris.

En av oändligt många vackra vyer inne i Paris.

En färgglatt målad dörr som jag undrar vart den ledde.

 

Restaurangen Le Voltaire.

Att åka båt på Seine har jag kvar att göra till nästa gång jag åker till Paris. Något ska man ha kvar, något ska man ha att drömma om som människa. Det är viktigt.

Var i hela världen känns ett Pariserhjul mer självklart än i Paris? Jag ska kolla upp närmre varför Pariserhjul heter just Pariserhjul, kom jag på nu.

Efter rundturen i Paris var vi tillbaka i kvarteren där hotellet låg. Den här gatan, Avenue de Clichy, ska enligt reseledaren vara en "vanlig" gata i Paris. Priserna på både restauranger och i butiker där var rimliga. Jag köpte en fin topp till min yngsta dotter där för cirka hundra kronor. Och hittade skor till lägre priser än i Sverige. Fast jag köpte inga. Jag var trött efter allt jag sett och hört om under rundturen.

En "vanlig" gata i Paris. Vackert med alla svarta balkonger i järn, tycker jag.

I en restaurang på hotellet, där vi väntade och vilade för att åka till Orly, fanns en tavla över Paris som finns att köpa på Ikea. Jag tycker mycket om den här tavlan av olika skäl. Kände mig som hemma när jag stod där och tittade på den.

Vad gör man när man väntar på att tiden ska gå så att man kan ta bussen till Orly den sista dagen i Paris? När fötterna bränner och benen värker av allt promenerande. Man vilar och köper till exempel sig en bamsestor Glace Bretonne i hotellets restaurang. Mums, minnet av den glassen räcker hela sommaren för mig!

Nu lämnar vi Paris. Au revoir!

Halv sju på kvällen åkte vi med bussen till Orly flygplats. Där fick chauffören problem med att hitta rätt. "Fransk skyltning", skojade reseledaren om. "Där var skyltar som visade vart vi skulle, fast plötsligt försvann de och nu vet vi inte vilken väg vi ska ta."

Plötsligt hörde vi ett brak som kom uppifrån. Chauffören hade kört in i en vägbro. Där kom vakter som visade vilken väg chauffören skulle köra. Några minuter senare var vi framme vid flygplatsen.

Ja. Jag var alltså framme vid flygplatsen. Jag skulle flyga. Igen. Trots att jag när jag klev ur flygplanet en dryg vecka tidigare sagt att jag skulle åka vad som helst utom flygplan tillbaka till Sverige igen. Sparkcykel. Moped. Gå. Vad som helst utom att flyga igen. Fast man ska aldrig säga aldrig, sägs det.

Med bestämda tankar motade jag bort flygrädslan så fort den dök upp inuti mig. "Jag ska hem till min hund, min katt och mina ungar. Det här är det mest trygga och snabbaste sättet att ta sig hem. Nu gör jag det, helt enkelt, jag flyger."

Märkligt hur stark kraft tankar kan ha på rädslor. Jag var så bestämd inuti mig själv att rädslan vek undan och viljan att flyga tog över.

Just när jag klev ombord på flygplanet som skulle ta oss till Sverige igen, mötte jag ett par besynnerligt vackra ögon från en man som redan satt på sin plats i planet. Vi såg in i varandras ögon för en sekund. Jag har ingen aning om vad som hände. Mer än att något hände. Därför att under några sekunder av mitt liv, där i flygplanet, landade våra ögon i varandras tre eller fyra gånger efter varandra. Jag mötte hans. Hans sökte mina. Jag mötte hans igen. Till sist log vi mot varandra. Det var allt. Det kändes som att jag mött en ängel, på riktigt. Kanske en skyddsängel. Den sista gnuttan rädslan i mig försvann på ett kick. Tänk vad ett ögonmöte kan göra. Undrar vem han var? Vad var det som gjorde att han såg på mig som han gjorde?

En pilot med skånsk dialekt berättade med glad röst att flygvädret var mycket bra. Vi skulle förmodligen vara i Malmö om redan en timme och fyrtio minuter i stället för två timmar.

Planet lyfte. Jag kände mig fortfarande lugn. Läste i en fransk tidning med vackra bilder och klarade att fokusera och förstå det jag läste, till min egen förvåning.

Vi flög genom solnedgången. Jag tittade ut ibland genom flygplansfönstret och såg molnen därunder oss, gråtonade. Den guldfärgade solen som spred gyllene, orangetonade strålar över de grå molnen ibland. Jag kände glädje över att få uppleva detta, att få flyga och uppleva hur det ser ut där uppifrån. Solnedgången. Malmö i kvällsljus som så småningom närmade sig under oss.

Några svängar och sänkningar med planet och nu hade jag vant mig vid kittlingarna i magen och kände mig trygg när planet lugnt tog mark.

Tillbaka i Sverige igen. Det var natt fast ändå inte helt mörkt. Vi hade bestämt att köra i alla fall en bit. Eventuellt ta in på hotell om vi kände oss för trötta.

Jag slumrade till flera gånger under resan hem. Fast det var som tur var inte jag som körde. Jag vägrade köra i det trötta tillstånd som jag befann mig i. Vi rastade ibland och drog in frisk luft. Min make kände sig tillräckligt vaken för att köra.

Vi följde ljuset som egentligen aldrig försvinner i Sverige kring midsommar. I stället blev det ljusare och ljusare ju längre vi körde. När vi närmade oss Vätterbygden var det inte soluppgång än, fast ändå fullt dagsljus som en mulen dag.

I soluppgången kröp jag nyduschad ner i min säng hemma där jag bor och somnade.

Trött och mycket nöjd med allt jag upplevt och sett under min semester.

Au revoir, Le France et Paris!

På återseende!


#bloggswe